Innan alla Castlevania-fans börjar skrika förtvivlat ska jag påpeka att det här är det första 3D-Castlevania som utvecklas av Igarashi och hans team på Konami Tokyo. Tidigare spel gjordes av mindre skickliga team. Den här gången lovar IGA att alla gamla fans ska bli nöjda. Som stor fan av Symphony of the Night fick jag testa en tidig version av Lament of Innocence.
Och ja, det är faktiskt en hel del Castlevania-känsla. Leon Belmont, den förste i släkten som började bråka med ondskans makter beväpnad med Vampire Killer-piskan, känns helt rätt i huvudrollen. Med långt blont hår och en medeltida dräkt som fladdrar i vinden påminner han mycket om Alucard och andra senare hjältar. Varje rum är fyllt av skelett, flygande dödskallar, demoner, zombier och annat oknytt. Med långa piskkombinationer och olika sorters magier som väljs i farten från en snabbmeny plöjer Leon sig fram. Det enda jag har att anmärka på är den begränsade variationen av slag samt att fienderna tål alldeles för mycket, men som sagt - tidig version.
Folk har jämfört spelet med Devil May Cry, med viss rätt. Fokuset på kombinationer och 3D-grafiken gör att spelet liknar Capcoms tredimensionella Castlevania-kopia... ja, Capcoms spel är ju ganska likt Konamis till att börja med. Däremot gör den utzoomade kameran att det är lättare att få överblick över vad som händer. Helst skulle jag förstås ha en kamera som flyttar sig en bit utanför planen och gör väggarna genomskinliga, så vi slipper trängas i hörnen, kameran och jag. Lite som Baldur's Gate: Dark Alliance alltså. Som vanligt i 3D-spel har Leon ett dubbelhopp, som givetvis går att kombinera med olika dykattacker. När jag började experimentera med det blev det hela mer varierat, och kanske går det att uppnå samma härliga röjarkänsla som när man klyver sig fram genom fiendehorderna i de tidigare spelen.
Miljöerna är de typiska - stora slottssalar, övergivna kyrkrum och förvridna trädgårdar. Bakgrunderna är i nuläget inte särskilt interaktiva; jag vill gärna kunna hoppa upp på altare och slå sönder bokhyllor nu när de faktiskt finns där. Musiken är gjord av Michiru Yamane som i KCETs tidigare spel, och låter redan precis som Castlevania ska.
De som har oroat sig för seriens definitiva steg över till 3D kan alltså lugna sig lite. Visserligen har vi inte sett huruvida spelet blir lika långt, varierat och detaljerat som föregångarna. Men det känns helt okej att spela, och det är ett stort steg på vägen.