Castlevania: Portrait of Ruin

Jag älskar allt som har med Castlevania att göra. Okej, kanske inte de tredimensionella spelen, de älskar jag på det bekymrade, reserverade sätt som man kan älska en alkoholiserad släkting, men allt annat. Jag älskar alla Belmontarna, jag älskar Alucard, jag älskar alla androgyna hjältar med långt vitt hår. Jag älskar den fartfyllda och storslagna symfonirocken som ackompanjerar varje spel. Jag älskar den perfekta känslan och kontrollen när jag dyker mellan fienderna med vapen i hand.

Portrait of Ruin har allt detta, utom möjligtvis just hjältarna. Varken någon Belmont eller någon av Draculas hantlangare är med, för vid tiden då det här spelet utspelar sig kunde inte Belmont-familjen använda den berömda vampyrdräparpiskan på grund av en förbannelse. Då lämnade de istället över ansvaret till sina släktingar Morris, samma Morris som fanns med i Bram Stokers stilbildande roman om Dracula. Jo, under Koji Igarashis ledning har Dracula blivit en del av den officiella Castlevania-legenden, och Jonathan Morris här är sonson till den Quincy Morris som slogs mot Dracula.

Det de glömde berätta är dock att Morris-familjen inte har samma makt över piskan och därför måste offra sin egen livskraft för att använda den. Jonathan blir tidigt föräldralös och är därför en lagom färsk vampyrjägare när ondskan hotar världen igen. Men som tur är har han hjälp av Charlotte Aulin, en ung häxa som härstammar från ännu en berömd vampyrjägarklan, Belnades-familjen. Och förutom att erbjuda en massa kul dialog innebär förstås också de två huvudpersonerna en del spelmässiga nyheter.

Som sina föregångare är Castlevania: Portrait of Ruin ett actionplattformsrollspel, ungefär. Tonvikten ligger på att slåss mot alla hundratals olika fiender, men det är oftast också en bra idé att skaffa sig bättre vapen vid tillfälle, lära sig nya magier och kanske stanna kvar och slåss tills figurerna blivit en smula starkare. Du kan när som helst byta mellan figurerna; Jonathan använder olika närstridsvapen först och främst medan Charlotte är en hejare på magi. Men den andra karaktären kan också följa med bakom dig och attackera på egen hand eller hjälpa till med mastodontattacker som dödar det mesta på skärmen, vilket förstås kan vara användbart i svårare strider. Ett litet problem är dock att om din kompis blir skadad förlorar du viktiga magipoäng som du kanske hade kunnat använda till annat.

Slottet, som styrs av en vampyrkonstnär och hans två döttrar, är aningen mindre än i tidigare Castlevania. I gengäld finns istället flera alternativa världar som nås genom att hoppa in i vampyrens konstverk. Tänk Super Mario 64, fast utan de mysiga gröna träden och skönt snöiga sluttningarna. Därmed har Konami kunnat experimentera mer med bandesign och en del riktigt mysko fiender, och många av tavelbanorna påminner mycket om mer gammaldags Castlevania-spel, linjära områden med massvis av fällor och lömska fiender.

Fast det betyder inte att spelet har blivit mer linjärt överlag. Som vanligt är slottet upplagt på ett logiskt sätt så att nya färdigheter låter dig komma vidare där du tidigare inte kunde gå, men dessutom finns det olika uppdrag att göra som kräver mer utforskande och en del funderande. Riktigt trevligt är det hemliga område som är helt proppat med livsfarliga motståndare och dessutom en del av bossarna från Dawn of Sorrow. Att ta sig genom där är förstås en riktig utmaning.

Och vart man än går, alltid denna strålande musik. Michiru Yamane, seriens kompositör sedan Castlevania: Rondo of Blood, har som vanligt skrivit ihop en rad fantastiska stycken som pressar ljudchipet i DS:en till det yttersta och (återigen) får mig att sörja över maskinens ändå begränsade lagringsmöjligheter. Men mycket bättre än så här blir det inte i ett kassettspel och Portrait of Ruin kan i sina bästa stunder till och med mäta sig med Super Castlevania IV. Några av låtarna är också skrivna av Yuzo Koshiro, som bland annat gjort musik till Shenmue, Streets of Rage och Sonic, och variationen förnöjer. Ett litet minus måste jag dock ge för bakgrundsmusiken i cirkus- och pyramidvärldarna som känns lite för stereotyp och inte riktigt passar in med spelets övriga kompositioner.

Som vanligt tar det bara några timmar att hitta ett slut i Portrait of Ruin, men då har du förmodligen en stor del av spelet kvar. Utöver det finns också några riktigt trevliga bonusar. Istället för Jonathan och Charlotte får vi också spela med Richter Belmont (en av de bästa Belmontarna någonsin och den med helt klart coolast rörelsemönster) och Maria Renard, bägge från det strålande Rondo of Blood. Det blir praktiskt taget ett helt nytt spel med högre tempo med dessa två hjältar och utan helande drycker och förbättrade vapen blir spelet en ännu större utmaning. Att Richter är med i ett spel sisådär tvåhundra år efter sin död är faktiskt inte heller så slumpmässigt som det kan låta, men mer vill jag inte avslöja. Och inte heller där tar det stopp. Det finns ytterligare ett par figurer som styrs helt och hållet med stylusen (som annars tagit semester från det här spelet efter kritiken mot pentagramritandet i Dawn of Sorrow). Och slutligen finns också en superhemlig karaktär, Axe Armor, som är sjukt svår att spela med.

Som om det inte räckte med fyra varv genom spelet finns även några fler saker att pyssla med. Spelets bossläge, där man ger sig på en bestämd uppsättning fiender och bossar, går att spela med två spelare. Man kan också sälja vapen till andra spelare i en egen liten affär och på så sätt få tag på bra vapen billigt eller kanske tjäna ihop en slant på det ovanliga vapen man hittat. Allt det här gör att Portrait of Ruin räcker snäppet längre än Dawn of Sorrow.

Men vilket är bättre? Det är en fråga som jag inte kan svara på. Ni kan lika gärna fråga mig vilket av mina (imaginära) barn jag älskar mest. Castlevania: Dawn of Sorrow har en lysande handling, det har Alucard, det har några vansinnigt coola bossar, det har styckena Vampire Killer, Bloody Tears och Beginning, och det har en alternativ berättelse som heter duga. Portrait of Ruin har ännu läckrare grafik, det har Richter Belmont, det har den bästa slutbossen i ett Castlevania någonsin, det har styckena Theme of Simon, Iron Blue Intention och Bloodlines Bequeathed, och det har ett fantastiskt colosseum fyllt med toksvåra monster. Skaffa båda är mitt råd. Börja med Dawn of Sorrow, men skaffa båda.