Föreställ er att Bioshock och Prince of Persia fick barn. Det barnet hade mycket väl kunnat heta City of Brass. Under E3 2017 avtäcktes projektet som före detta Irrational Games-utvecklare har arbetat på och nu knappt ett år senare är titeln här som tar oss till en dödlig stad som ruvar på många hemligheter.
Redan i introt varnas jag för den otroliga utmaningen jag står inför. Något jag fnös åt för att sedan spana in de olika alternativen jag kunde välja på innan spelets start. Det är bland annat här som vi möts av möjligheten att aktivera bördor eller välsignelser. Vid starten av äventyret har du inte tillgång till några bördor (tro mig, du är inte redo än) utan du låser upp dem efter att du genomför olika utmaningar. Precis som det låter gör dessa bördor spelet svårare men dess effekter varierar beroende på den börda du aktiverar.
Det kan exempelvis handla om fiender som återuppstår, ökad mängd fällor eller halverad tidsgräns. Välsignelserna har du däremot tillgång till med detsamma vilket kommer uppskattas av den oerfarna spelaren. Mer hälsa, färre fiender och fler sällsynta föremål är bara några exempel på saker du kan aktivera för att göra spelet lättare för dig. Det är lätt att vara kaxig och personligen startade jag spelet utan någonting och dog redan på den andra nivån. Det låter i sig inte särskilt märkvärdigt, men det faktum att du vid din död tvingas starta om spelet gör ett övervägande av eventuella välsignelser betydligt mer relevant.
Vid första tanke kan det kännas utmanande och kanske spännande med ett spel som tar dig tillbaka till ruta ett vid din död, samtidigt som det då kan tänkas bli enklare nästa gång eftersom du då vet var fiender och fällor väntar på dig. Redan där måste jag avbryta dig och be dig tänka om. Varje bana är nämligen slumpmässigt ihopsatt och kommer inte se likadan ut nästa gång du äntrar den. Tolv slumpartade nivåer, plus en avslutande bosstrid är vad du kan förvänta dig av City of Brass och förutsatt att du inte dör tar det dig inte längre än max tre timmar att ränna igenom rubbet. Dö lär däremot de allra flesta lär göra många gånger om. Att börja om på nytt gör spelet nästan till ett nytt sådant tack vare slumpens uppbyggnad.
Du spelar som en tjuv som tvingas undvika fällor och fäkta sig igenom ett hav av våldsamma skelett och andar för att nå den sägenomspunna skatten som sägs finnas i spökstaden. Med dig har du ditt svärd och piska som kommer vara till extrem nytta i detta utmanande äventyr. Med piskan kan du paralysera din fiender i någon sekund för att under tiden närma dig den och svinga ditt svärd. Den kan även utnyttjas till att dra till dig fienden eller ett föremål. Urnor, bomber och facklor ligger utspridda över hela staden och är ypperliga föremål att kasta mot dina fiender för att nå skatten. Piskan tillåter dig till och med att svinga dig förbi över huvudena på fienderna för att antingen spara tid eller hitta nya sätt att anfalla på.
Att vara tjuv innebär naturligtvis att samla på sig mycket annat än skatten som väntar dig. Varje nivå innehåller gömda passager som alla innehåller mindre skatter som kommer tjäna dig väl under äventyrets gång. Ja, åtminstone tills dess att du dör. Andar dyker upp lite varstans som erbjuder dig både det ena och det andra i utbyte mot en del av de rikedomar du har stoppat fickorna fulla av. Den som doppar tårna i dödsriket kan glädjas åt att återställa lite hälsa och känner du att din sabel inte gör tillräckligt med skada kanske ett bättre svärd kan vara av intresse? Min personliga favorit var att inaktivera samtliga fällor på en bana eftersom jag sällan tittar mig för och springer rakt ut genom en dörr utan att notera falluckan precis utanför.
City of Brass kommer hur som helst inte utan brister. Långt, långt ifrån. Presentationen är relativt dålig och redan under den andra nivån känns spelet dessutom repetitivt. Det är framför allt striderna som känns trista och trots att det finns många olika sätt att besegra fienderna på känns inget av dem särskilt tillfredsställande. Fienderna känns stela och förutsägbara att man snabbt vet exakt hur de kommer anfalla dig. Svårigheten förblir oförändrad, men nöjet utbyts snabbt mot tristess. Det blir inte bättre av att varje bana går på tid vilket enligt mig inte gör spelet bättre på något vis alls. Jag tvingas istället att lämna platser outforskade och lämnas vid slutet av en nivå därför inte tillfredsställd överhuvudtaget.
Arabiska nätter-temat är på förhand spännande och många gånger ser spelet riktigt tjusigt ut. Nivåer som utspelar sig på nattetid är de kanske vackraste där facklor lyser upp en del av den sandtäckta staden och skelett som ger ifrån sig ett blått sken. Det blir däremot svårare att upptäcka fällor i sanden vilket inte gör nattetid att föredra i alla lägen. Miljövariationen blir dock snabbt trist där flera av banorna känns likadana med upprepande texturer och återkommande föremål. Några få nya fiender uppstår under äventyrets gång, men ofta handlar det om samma typer av fiender med olika kläder vilket återigen känns upprepande.
De fyra olika sektionerna som spelet är uppdelat i avslutas alltid med en bossfight. Till skillnad från resten av spelet är dem inte slumpartade och med tanke på hur få de är hade det uppskattats om det fanns fler bossar att stöta på. Om nu allt annat ska vara slumpartat, varför kan inte även bossarna vara det då? För den som möter en ny boss kan lätt stöta på problem eftersom de alla kräver dig att lista ut hur du skadar dem först. När du väl listat ut det är det inte någon större utmaning att knocka bossen och ge dig iväg till nästa sektion.
Hade man, som jag tidigare nämnde, valt att ignorera tidsbegränsningen tror jag dessutom man hade kunnat öppna upp för ett intressantare spel. Med tanke på de många föremålen som finns utspridda på varje bana och din piska är det som upplagt för diverse pussel. Att enbart slåss mot fiender är otroligt repetitivt och spelet hade mått bra av en paus från strider då och då. Eftersom berättelsen i princip är icke-existerande hade man genom dessa pussel kunnat berätta sagor utifrån arabiska nätter-temat. Det hade åtminstone hållit mig mer intresserad än vad jag var efter någon timme.
I slutändan lämnas jag besviken av City of Brass som på förhand verkade så lovande. Det är ett tomt äventyr som snabbt blir repetitivt. Det är dock utmanande och det är spännande att skräddarsy sin egen svårighetsgrad ju mer bördor man samlar på sig. Vill man utmana sig själva rejält kan det här definitivt vara ett spel att hålla utkik efter när prislappen sjunkit, men i övrigt är det svårt att rekommendera detta.