CivCity: Rome

Efter att ha tillskansat sig en mindre skara fanatiska fans med kultserien Stronghold har spelutvecklarna Firefly nu fått chansen att göra ett stadsbyggarspel av Sid Meier's anrika Civilization-serie. Många av Civilizations mest utmärkande drag är naturligtvis instoppade, men i övrigt känns spelet väldigt mycket som ett Sim City i nerskalat format med en yta draperad i Civilization-skrud. Din uppgift i CivCity: Rome är att ta hand om olika provinser med tillhörande byar, få dem att växa och uppfylla specifika mål. Dessa varierar såklart från bana till bana, men är oftast relativt fantasilösa och handlar mest om att skaffa ett visst antal av en viss råvara eller kanske lyckas med att genomföra ett par giftermål i någon av byns tempel.

Efter en långsam start blir uppdragen mer intressanta ju längre in i kampanjen man tar sig, och mot slutet blir spelet faktiskt ruskigt utmanande när man inte bara tvingas bygga ut staden utan även behöver kunna försvara sig och sätta upp en egen armé av soldater. Spelet blandar alltså rent stadsbyggande och arkitektlekande med en gnutta våld och även om det inte fungerar helt smärtfritt eftersom ens soldater är dumma som spån så kan man åtminstone trösta sig med att fienden inte är vidare klyftig den heller...

Men CivCity: Rome handlar främst om att bygga, planera och sedan skörda frukterna av ens slitsamma arbete. För de som inte vill gå igenom den inte särskilt upphetsande enspelarkampanjen finns alltid sandlådeläget, där man fritt kan styra och ställa som man vill. Totalt finns det över 115 olika byggnader med tillhörande uppgraderingar, så visst finns det saker att göra alltid. Eftersom det här är ett spel som är logiskt uppbyggt behöver man göra saker och ting i sin rätta ordning - det funkar absolut inte att bara sätta ut ett slumpmässigt antal olika byggnader på måfå och sedan hoppas på det bästa.

Getfarmen du just byggde för att dina invånare kräver mat är inte tillräcklig, utan för att maten ska komma fram krävs även en slaktare dit djuren kan levereras och senare också en affär som kan sälja den färdiga varan och ett lager där eventuellt överskott kan lagras inför sämre tider. På liknande sätt gör man även med exempelvis olivodlingarna, stenbrotten och alla andra typer av byggnader som en växande stad i antikens Rom kan tänkas behöva.

CivCity: Rome är således ett ganska krävande spel, eftersom det sätter krav på att du hela tiden har koll på staden och att alla arbetare har vad de behöver inom lagom långt avstånd. För att få in pengar behövs hus att kräva skatt ifrån, och beroende på hur pass uppgraderade husen är desto mer skatt trillar in i skattkistan. Genom att klicka på husen kan man se vad de behöver för att växa till nästa nivå och även om de första nivåerna går snabbt att komma förbi krävs en hel radda med olika byggnader och ett rejält pillande för att husen ska växa till den högsta, mest inkomstbringande nivån. Som tur är går det alldeles utmärkt att flytta på byggnader som börjar ligga i vägen, vilket är ett måste i en expanderande stad där invånarnas krav och förväntningar skiftar snabbare än Jonas illrar pinkar ner ett nystädat vardagsrum.

Tyvärr har inte CivCity: Rome så mycket mer gemensamt med Civilization-serien än själva namnet. Fast bland de få Civ-saker som trots allt kom med är det nya inslaget med forskning det mest minnesvärda. Genom att forska kan man göra nya framsteg inom alla möjliga områden, men tvärtemot Civ-serien där de framforskade teknologierna verkligen spelar en stor roll så ger den nya forskningen bara mindre bonusar till staden. Teknologiträdet är också kraftigt nedbantat jämfört med förlagan och man kan utan problem forska fram det mesta under endast en längre spelsession. Trots det är det ett nytt och någorlunda fräscht inslag i ett spel som annars lider kraftigt av "vi har sett det förr"-syndromet.

Har du någon gång spelat Caesar eller Pharaoh vet du exakt vad som väntar. Förutom det nyss nämnda teknologiträdet och andra sköna småsaker som uppslagsverket och den historiska framtoningen har CivCity: Rome inte mycket nytt att komma med för erfarna stadsbyggare. Grafiken är mossig och gammal och många ökända stadsbyggarspelsbuggar som plågat genren i åratal är fortfarande intakta. Till exempel kan det ibland vara när på omöjligt att få invånare som efterfrågar ett tempel att fatta att de redan har ett på bakgården, även om man bygger fina vägar och andra hjälpmedel. När det kommer till biten med stadens soldater är det också så man sliter sitt hår i frustration. Den artificiella intelligensen är nämligen jämförbar med den hos en ringklocka, och oftast krävs det att man babysitter sina små soldatvänner genom våldsamheterna för att saker och ting inte skall gå käpprätt åt helvete.

Så i slutändan är CivCity: Rome alltså ett spel med höga ambitioner men som knappast saknar skönhetsfläckar. Även om det inte kommer med några helt revolutionerande inslag för stadsbyggargenren utan snarare tuggar på i gammalt slag så är det ändå ett välgjort och solitt spel som kommer tilltala alla fans av genren. Ett stort plus är sandlådeläget som för mig nästan tjänar som meditativ avkoppling efter en dags arbete, då det är väldigt skönt att slå sig ner framför sin hembyggda stad och bara se på när invånarna går runt och utför sina dagliga ärenden.

Visst är det trist att spelet inte riktigt når upp till sin fulla potential (för mycket Sim City och för lite Civilization!), för det bygger på en riktigt bra grundidé. Men som en stunds skön avkoppling för de med kreativa sinnen och hellre bygger än förstör är det faktiskt inte alls så tokigt.