Clair Obscur: Expedition 33

Sandfall Interactive har sannerligen inte gjort det lätt för sig. Clair Obscur: Expedition 33 såg fullständigt enastående ut redan förra året i samband med att vi för första gången vi fick se det, men än idag har jag svårt att på rak arm komma på vad det heter. Bakom den otympliga titeln gömmer sig ett franskt rollspel utvecklat enligt japanska rollspelspremisser av en relativt liten ny studio på ett 30-tal personer.

Här kunde man ju misstänka att det därmed är ett spel med lite lägre budget och indiekänsla, eftersom japanska rollspel sällan är storspel och en ny studio ofta har problem med finansiering - men ärligt talat kunde det inte vara längre från sanningen. Vad Sandfall levererar är något enastående som visar precis hur viktigt det är med en riktigt bra och tydlig version samt ett begåvat team.

Det vi bjuds på är nämligen ett makalöst välgjort rollspel som karvar ut en helt egen nisch och på flera sätt känns som något slags felande länk mellan Europa och japanska rollspel, men en story och karaktärer som får mig att tänka på förstklassiga franska och i viss mån även belgiska serier. Det finns verkligen ingenting med äventyret jag tycker är dåligt, men låt oss starta med storyn.

Spelet kretsar kring en mörk fantasytolkning av Belle Époque-erans Paris, där en person kallad Paintress varje år målar en siffra, varpå alla människor med den ålder dör och försvinner. Det betyder att folket blir yngre och yngre och snart kommer vara borta för alltid. Det här vill invånarna såklart stoppa och skickar årligen iväg expeditioner med de som snart ändå ska dö för att försöka nedkämpa Paintress och få förbannelsen att ta slut.

Ett i sig briljant upplägg till en story av ett slag som känns enormt uppfriskande och sagomässig. Att se folk förlora sina älskade på grund av Paintress i spelets intro känns i hela kroppen, och det är med äkta ilska jag ger mig iväg på expedition 33 för att ställa saker och ting till rätta. Mycket mer än så vill jag egentligen inte skriva om av spoilerskäl, men redan under spelets första timme börjar jag förstå att det finns faktorer med i leken jag inte kände till. Låt mig bara slå fast att berättandet är väldigt bra med gott om överraskningar som ställer saker och ting på ända.

Spelets huvudperson heter Gustave (suveränt spelad av Charlie "Daredevil" Cox) som även har med sig en handfull överlevande personer från expeditionen. På klassiska japanska rollspelspremisser ansluter karaktärerna en efter en, och de tillför alla något nytt spelmässigt i striderna. Striderna är turbaserade, och du ser hela tiden fienderna i världen, vilket oftast gör det möjligt att undvika att strida om du inte vill göra detta. När du väl hamnar i strid, börjar Clair Obscur: Expedition 33 verkligen glänsa.

Dels är fienderna genomgående helt otroligt väldesignade, och dels finns många smarta och kompletterande spelsystem infogade. Dina tre grundval är i princip att använda föremål eller slåss, men de enkla valen rymmer väldigt mycket mer än så. Till exempel kan du börja varje omgång med att skjuta mot en fiendes svaga punkter, men spenderar då de poäng som möjliggör starkare attacker. Attackerna kan sedan alltid byggas upp på olika sätt, beroende på vem du spelar och hur du valt att placera ut dina XP i spelets level-träd. Det här förtjänar i princip en egen artikel (eller två), men sättet hur du kan arbeta ihop dina karaktärer för att få dem att dra maximalt med nytta av varandra är fullständigt ljuvligt.

Till detta kommer sedan ett system för att antingen blockera eller kontra attacker. Många lär vilja jämföra det med Sekiro: Shadows Die Twice, men för mig är det Street Fighter III: Third Strike som ligger närmast till hans, och gör att jag aldrig velat nöja mig med några fisiga blockeringar, utan genomgående försökt göra Parry i striderna. Till en början svinsvårt innan man lärt sig fiendernas mönster, men när de väl börjat sitta så lossnar det och blir ett slags spel i spelet.

Kombinerat med extra passiva egenskaper kallade Pictos och Lumos har du sedan verktyg som verkligen kan användas för att skräddarsy din trupp efter eget tycke och smak. Personligen tyckte jag dock att man snabbt fick lite för mycket av båda, vilket till slut gjorde att jag inte orkade gå in i menyerna och pyssla varje gång jag fått något nytt, helt enkelt för att jag var nöjd med mina val. Kanske borde Sandfall Interactive ha bantat denna aspekt något för att göra det mer speciellt att hitta Pictos?

När jag ändå är i gnällartagen (där det som synes handlar om att jag får för mycket, snarare än för lite), så tycker jag att striderna när man väl hittat bra lösningar och lärt sig premisserna blir lite tjatiga efter sisådär 20-25 timmar. Att sitta beredd med parry så länge och sedan göra de combos man valt ut blir lite samma grej. Det är naturligtvis ett problem med genren som vanligtvis fungerar på det här sättet, men förtjänar ändå att nämnas.

En aspekt utvecklarna på förhand varit väldigt stolta över är det faktum att Clair Obscur: Expedition 33 har en riktig världskarta, något som ofta saknas i japanska rollspel idag. Det här känns som ett genidrag och bidrar till att göra världen större, mer överskådlig och rolig att utforska. Även om det absolut inte är något Avowed eller The Elder Scrolls IV: Oblivion Remastered med nya uppdrag bakom varje kulle, så lönar det sig att leta. Du har en världskarta som hjälper dig, vilken intressant nog saknas när du går in i en värld, antagligen för att det annars skulle förta upptäckarlusta. Runt om i världen finns även spår av tidigare expansioner, vilket hjälper till att lägga pussel som ökar min förståelse och nyfikenhet av världen. Att ta sig runt till fots går visserligen hyffsat snabbt, men senare får du även tillgång till fordon, något jag dock låter dig utforska själv, och det finns även fast travel.

Så långt allt väl. Men det jag gillar kanske allra mest med spelet är faktiskt musik och grafik, vilket somliga säkert vill avfärda som lite ytligt. Men faktum är att Sandfall Interactive verkligen lassar på med otroliga animationer och ännu mer otrolig design som gör spelet en total fröjd att titta på. Räkna med att du ibland bara kommer gå omkring och kika på saker, och spana mot horisontens urläckra skyboxar som ramar in en sällsam värld du garanterat aldrig kommer glömma. Utvecklarna har lyckats med bedriften av helt slopa det klassiska upplägget med skogsbanan, eldbanan, vinterbanan och så vidare. Här känns varje värld jag besöker fräsch och som något minnesvärt - och ackompanjeras av ett soundtrack som tveklöst kommer slåss med South of Midnight när vi i december ska kora årets bästa musik.

När jag ska summera Clair Obscur: Expedition 33 så kommer jag att tänka på spel som Alan Wake 2, Baldur's Gate III och Warhammer 40,000: Space Marine II - inte för att de påminner om varandra, utan för att det är singleplayer-äventyr som utformats efter en tydlig vision av ett team som kompromisslöst vet vad de vill göra. Varenda liten aspekt av spelet känns genomtänkt och finns där av en anledning, och även om jag hade kunnat vara utan exempelvis team building-inslagen vid lägren och gärna hade haft lite mer variation i striderna efter 25 timmar, så är det nästan att leta problem.

Clair Obscur: Expedition 33 är ett spel jag ärligt kan säga att jag på daglig basis längtat att få sätta mig med om kvällarna. Det är så långt ifrån sterila fokusgruppstestade produkter man kan komma och en ljuvlig originalupplevelse som levererar i varenda aspekt hela äventyret igenom. Faktum är att jag stundom övervägt att ge det vårt allra högsta betyg, så tro mig när jag säger att du bör testa detta.