Code Vein II

Ibland dyker det upp spel som är så otroligt svåra att recensera. För Code Vein II börjar otroligt oinspirerat, snudd på alltför trist - och det är egentligen enbart för att jag måste, för att kunna skriva den här texten, som jag tappert kämpar mig vidare. På ett sätt är det tur - för när de första timmarna är avklarade och en ganska trist historia om tidsresande är förklarad och de första tråkiga miljöerna är lagda bakom mig så växer det faktiskt till något som jag börjar att tycka om. Åtminstone litegrann.

Som en erfaren spelare så vet jag ju också att japanska rollspel brukar ta lite tid att verkligen "skina". Samtidigt ska det ju knappast, inledningsvis, vara rentav tråkigt - vilket detta tyvärr i stora stunder är. Jag förstår inte riktigt poängen att inleda med såpass tråkiga miljöer som vi bjuds på här. Men ja, som sagt - det blir betydligt bättre.

Code Vein II bjuder på en berättelse som handlar om att resa i tiden för att förhindra en dyster framtod. Vi möts av en nedgången post-apokalyptisk värld och genom att ändra händelser i det förgångna så kan vår hjälte förhoppnings rädda den. Berättelsen är det i grunden inget jättefel på och flertalet av karaktärerna som är bundna till världens öde får flertalet scener som går in på djupet. De drömlikna styltiga sekvenserna som förklarar vad som skett är dock rätt tråkiga och försöker komprimera ner händelser till små ointressanta sammanfattningar. Allting är mer intressant som koncept än det är bra som utförande och vår stumma protagonist - som man skapar sitt eget utseende på - gör inte mycket för att bidra till att det ska bli mer intressant. Code Vein II är tacksamt också helt fristående från sin föregångare så man kan hoppa in i detta helt utan förkunskap kring det första spelet.

Konceptet med tidsresande visar sig vara aningen mer intressant när det handlar om spelets miljöer. Efter de där första tråkiga timmarna när man äntligen lämnar spelets första område för det mer intressanta fastlandet så möts man av en sjunken stad. Några timmar senare besöker man samma miljö - fast i dåtiden och det är först här jag får den första känslan av att detta ändå har kvaliteter. Det visuella får ett lyft, utforskandet blir betydligt roligare och även om världen i sig inte är så spännande så blir lyftet från starten ändå såpass högt att jag, faktiskt, börjar ha lite roligt. Det är ett Open World-spel som dock begränsas av att vara innehållslös förutom på några patrullerande fiender. Här finns ingen dynamik, inget intressant - men den är åtminstone ganska fin på sina håll.

Visuellt är det överlag ganska mörkt och trist. Det känns som ett spel från förra generationen som helhet och det lutar sig mycket rent designmässigt mot en slags mix av Souls/Anime. Förutom en del mäktiga vyer när man står på en höjd - så känns alltifrån färgschema till design ganska blasé. Dessutom finns det flertalet tillfällen när spelets bilduppdatering verkar få totalt spel och det blir otroligt hackigt i sina stunder.

Code Vein II är då minst lika mycket ett souls-like som det är att vara ett japanskt rollspel. Faktiskt kanske än mer det förstnämnda. Erfarenhetspoängen, här kallad Haze, som du samlar på dig används spelets vilopunkter, kallade mistels, för att gå upp i nivå och bli starkare. Dör du så är den insamlade Hazen förlorad men du kan återvända till platsen där du dog för att plocka upp den igen. Något som dock är lite frustrerande är det faktum att om du dör på en boss - så hamnar den förlorade essensen inne på det låsta området där den befinner sig. I exempelvis The First Berserker: Khazan så kunde man tacksamt nog plocka upp den utanför - så det gäller att man i Code Vein II använt den, eller ja - klarar bossen, ifall man inte vill förlora den helt.

På tal om just bossar så är detta ett område där Code Vein II visar både lite av sina muskler - men också större svagheter. Jag har medvetet undvikit att nämna en av genrens giganter från de senaste åren vid namn Elden Ring. Men det är helt enkelt dags nu. Genom en slags liknande dimma som återfinns i From Softwares mästerverk så traskar man in till området som rymmer en av spelens många bossar. Om Code Veins II stridssystem redan skvallrat om hur det fungerar i de tidigare mer lätthanterliga fiender som man mött så är det först mot bossarna som man sätts på rejält prov. Det finns ganska mycket att hänga kvar i här och eftersom bossarna är en så stor del av spelet så kommer jag göra just det.

För det första så tål de, som väntat, en hel del. Det är också viktigt att förstå att det klassiska "dodge and roll"-systemet blir något man kommer få pyssla mycket med. De slår också hårt och ett par träffar är helt förödande mot livsmätaren. Men det är framför allt två saker som jag tycker drar ner underhållningen ordentligt här. Det första är det här med "one-hit"-träffar. Jag vill gärna ha en tuff utmaning. Och jag vet att det här med att skriva att något känns "orättvist" givetvis kan mötas med att man har en rejäl "skill issue".

Men när man designar bossar så måste det kännas som att det finns någon slags chans i att studera mönster och bli bättre. Jag har spelat och klarat Elden Ring och även om dedikerade Souls-fans säkerligen skulle argumentera att just det är ett förhållandevis lätt spel mot genrens giganter - så var det utmaning nog för mig. Många av bossarna i Code Vein II är rejält tuffa, absolut, men det är också tyvärr så att det finns saker som motarbetar en förutom det faktum att de tar död på en med en enda träff. Kontrollen är helt enkelt inte riktigt så tight som den hade behövt vara, att återfå liv kräver en liten animation där du är helt sårbar och själva designen på attackmönster är att många bossar vevar lite väl bara för sakens skull, i mitt tycke.

Men jag tror det mesta här ligger i att det inte är särskilt roligt eller tillräckligt väldesignat. Jag känner ingen WOW-faktor, jag känner inget (stort) beroende av att studera och försöka klara av det för att komma vidare. Det känns mer som ett frustrerande hinder än något annat. Dessutom är svårighetsgraden extremt ojämn. En av de första bossarna tog mig några försök men det var ändå så att jag hela tiden kände att jag hade en chans - om jag bara spelade lite bättre. Sedan kom två bossar som jag enkelt dödade på första försöket. För att sedan mötas av en som tog en halv evighet. Mycket beror på deras attackmönster och lite väl mycket inspel från slumpen. För ibland när de knockar dig så följer de upp med en attack som dödar dig helt. Dessutom när man själv ska göra specialattacker så är man ändå sårbar i animationer som dröjer sig kvar.

Om ditt liv försvinner så får du en chans till, dock. Du har med dig en följeslagare som återuppväcker dig men sedan måste du hålla dig vid liv innan denna är tillbaka. Detta medför att jag mest sprang runt och undvek attacker tills den var det - för när den kommer tillbaka till striden så sker samma igen; dör du så återuppväcks du. Dock blir medföljarens tid för återvändande längre och längre för varje gång.

Code Vein II lutar sitt stridssystem mot mycket bekant. Tunga vapen gör mer skada. Men du rör dig givetvis långsammare medan lätta vapen låter vid slåss mer effektivt men mot bekostnad av att dela ut mindre skada. Man använder sig av något som kallas för "Blood Codes" för att skapa olika builds och även om siffror och statistik, precis som mycket gällande föremål man plockar upp och vad de ska användas till, är ganska rörig - så lär man sig det efter hand och får grepp om det. Att uppgradera saker kräver föremål som delvis kan hittas eller köpas. Men systemet att använda den insamlade erfarenheten som används för att gå upp i nivå, för att köpa saker eller uppgradera vapen, tycker jag inte riktigt om. Jag hade hellre sett någon form av valuta som var oberoende av det.

Jag nämnde inledningsvis att Code Vein II tillhörde ett av de där spelen som är svåra att skriva ett omdöme om. Så jag ska utveckla det en aning. Det finns mycket i detta som är stabilt. Ju mer tid jag gav det - desto mer tyckte jag om delar som jag till en början kände mig ganska frustrerad över. Det största problemet är nog att det mesta saknar finputsning. Spelet slänger ofta in dig i rätt tråkiga miljöer - spelets dungeons känns ofta som ren klippa och klistra-miljöer. Den öppna världen är dessutom extremt tom och ointressant och spelets soundtrack gör inte något väsen av sig alls.

Stridssystemet har sin finess men är samtidigt ganska opolerat och kontrollen känns inte så responsiv som den borde vara. Bossarna är utmanande och känslan av att besegra en är stundtals tillfredsställande. Men de saknar den finess som genrens allra bästa gör. Så är det då dags att nämna den viktigaste punkten; Code Vein II bleknar i jämförelse mot mycket annat. Har man upplevt det bästa inom genren så känns detta helt enkelt flertalet nivåer under. Det handlar beror enbart om de spelens enorma styrkor utan tyvärr mer om detta spelets svagheter och att de områden som hade behövt vara mer finputsade tyvärr inte är det.