Color Pals

När man betalar dyra pengar för en konsol, som med åren ska ge svindlande och visuellt fantastiska spelupplevelser, så finns det alltid en kontrast som många av oss välkomnar med öppna armar. För vissa indiespel finner sin nisch i en fantastisk design men är ofta enklare rent tekniskt. Och så finns det de spelen som inte har något alls av den där charmen och bara ser ut som rena mobilspel. Dessutom är de spelen så tråkiga att spela att du undrar varför du gör det på en dyr konsol och en dyr stor TV. Jag kanske låter lite bitter - det är jag egentligen inte men jag har försökt finna någon sorts inledning till hur jag ska beskriva hur trist Color Pals är och det bästa jag kunde komma på är helt enkelt detta: Det är inte sådant här jag vill spela på en konsol som kan ge mig så mycket mer. Hade detta varit ett sådant där gratis mobilspel hade jag kanske inte reagerat likadant, det hade fortfarande varit ett riktigt tråkigt spel, men det har åtminstone befunnit sig på en plattform där jag kanske kunde förstått att det har ett existensberättigande.

I Color Pals flyttar man en liten färgad kub runt på en skärm och försöker komma till utgången. Det gäller att kuben är samma färg som den yta som den vidrör, annars får man börja om. Man behöver inte vara Albert Einstein för att förstå att detta görs med lite pusslande där delar av nivån är i en annan färg och så måste man således då försöka byta färg på sin kub genom att hoppa på en blixt som ändrar färgen. I början är pusslandet superenkelt, men det blir snart dock betydligt knivigare med fällor, hopp som måste tajmas och andra klurigheter som att finna nycklar för att ta sig framåt. Att flytta runt den här lilla kuben är bland det tråkigaste jag gjort i spel på länge och det känns verkligen inte som något jag bör spela på en kraftfull spelkonsol. Varenda gång jag startat spelet har jag suckat högt åt den stressiga enformiga musiken, den simpla spelmekaniken och den trista grafiken. Alla block och symboler som utgör spelets grafik är som att man skapat det med ett sådant där program med färdiga mallar där man bygger egna banor. Här finns ingen charm, inget visuellt som ger ett avtryck överhuvudtaget. Man kan väl, om man ska försöka greppa efter halmstrån, påstå att grafiken åtminstone fyller sin funktion. Att det är tydligt och överskådligt. Vi kan väl säga det då, så finner vi en liten färgklick i all denna misär.

Förstå mig rätt här, som jag skriver i inledningen finns det en plats för allt det där. Avskalade spelupplevelser med enkel grafik och simpel spelmekanik. Men det måste ju givetvis vara roligt. Det är det inte här överhuvudtaget. De första banorna när man lär sig spelmekaniken är helt okej, när svårighetsgraden trappas upp efter tio banor börjat gäspningarna och när jag hade klarat hälften av spelets femtio banor gav jag helt enkelt upp och avinstallerade spelet.

1986 spelade jag Ice Climber på mitt NES och var lite frustrerad över hur karaktären hade en förmåga att falla genom de första pixlarna av en plattform, man fick liksom hoppa en liten bit in. I Color Pals är problemet omvänt, här fastnar istället den dumma lilla kuben om man hamnar på kanten. Man kan då inte röra sig, utan måste hoppa för att komma loss. I ett spel där vissa banorna millimeter-precision är viktig kan detta extra hopp givetvis leda till att man misslyckas, och får börja om. Om de första fem nivåerna är enkla och lite mer förlåtande, så slängs allt av djävulskap på dig efter detta. Visst, jag köper att det ska vara svårt. Jag välkomnar sådant. Ge mig utmaning, absolut. Men det får inte vara lite extra svårt för att usel programmering ställer till det. Nu hade inte spelet räddats om det inte varit såhär, men det är en viktig detalj att addera till allt som gör Color Pals tråkigt. Trasig spelmekanik ska ha sin beskärda del av kritiken.

Jag är en som älskar pusselspel och klurigheter. Jag skulle nog säga att ett riktigt bra pusselspel tillför favoriten inom samtliga spelgenrer, men även om man efter några banor här får en hög svårighetsgrad så är det bara en pina att försöka om och om igen på vissa banor. Om jag inte var särskilt bitter i inledningen ska jag som avslutning bli det nu. Den fula och dumma lilla kuben gör mig nämligen det och Color Pals saknar allt jag är ute efter när jag sätter mig med ett spel för att bli underhållen och bör undvikas helt.