Commandos: Strike Force

Den spanska spelstudion Pyro släppte flera tvådimensionella realtidsstrategispel innan First Person-döden tog dem med. Commandos var ursprungligen ett svinsvårt "trial and error"-spel där priset av ett oaktsamt ögonblick var en game over-skylt i ditt ansikte. Spelaren dirigerade ett specialtränat gäng allierade med unika egenskaper där alla fyllde en funktion (stoppa mig om du har hört den förut). Fiendesoldaterna hade hökögon och var kirurgiskt precisa med sina nazigevär. Sedan dess har andravärldskrigsspel gått från excellent till exkrement.

Till viss mån kan jag förstå att spelutvecklarna väljer denna historiska period då man kan komma undan med att kleta nazihjärna längs den franska landsbygden helt utan massmediala efterspel. Att knäppa den tyska Hitler-klubben hamnar aldrig på fotbollmammornas lista över moralisk förkastlighet, eftersom nazi-Tyskland ligger bakom modern tids mest avskyvärda aktioner. Såsom kristallnatten, etnisk rensning och Modern Talking.

Innan jag drar igång motorsågen vill jag bara betona att de ursprungliga Commandos-spelen trots allt var underhållande. Därför hade jag åtminstone någorlunda förväntningar på first person shooter-adaptionen av serien. Men Commandos: Strike Force ser till att bocka av alla fördomar om genren du kan tänka dig. Gråbeigea skyttegravar, sönderskriptade banor och lobotomerade Hitler-jugends. Trippelcheck!

Spelet börjar. Jag är en krypskytt som tassar fram i en scoutgrön tyskskog. En liten tutorial-ruta förklarar för mig att jag måste tänka på att fiendelik kan röja min position. Två sekunder senare dödar jag min första tysk, och när hans livlösa kropp gör en Houdini och går upp i rök så känns den där tutorial-skärmen ganska jättefel. Tripptrapp och splash ned i en flod och upp för en strandkant och in i en by. Ett gäng fiendesoldater vaktar huset där mina kamrater hålls gisslan. Fler tutorial-skärmar ploppar upp och säger att man måste kliva försiktigt, vara tyst och dödlig. Den stora paradoxen här är att jag har ett krypskyttegevär som låter som tre jetmotorer och två rockkonserter varje gång jag bränner av ett skott. Men ingen märker att jag för ett eget världskrig knappa tio meter därifrån. Snart inser jag att man inte behöver kräla fram, man kan lika skjuta sig igenom tyskidioterna och nå samma resultat. Den absoluta höjdpunkten är när jag väl kommer in i huset där mina allierade hålls fångna. När jag tar trappan ned till första våningen avbryts jag av ännu en skärm som förklarar att fienden som står tre meter framför mig inte kan se mig så länge jag befinner mig på en högre höjd än honom. Respekt till Pyro att de inte hymlar om att de sket fullständigt i att utveckla en fungerande artificiell intelligens.

Commandos: Strike Force kommer i tre paket: grön basker, krypskytt och spion. Under vissa uppdrag kan man växla stridspitt genom att tumma på den svarta knappen. Jag vet, det låter som en godkänd idé att man kan skifta mellan olika spelstilar och sparka in dörrar och tyskar med den gröna baskern eller infiltrera generalstaben med en förklädd spion. Men så fort teorin kolliderar med verkligheten är det 1997 all over again, som om Medal of Honor aldrig har hänt.

Värst blir det när Pyro blir helt "Kanonerna på Navarone"-tokiga och få för sig att göra kittet "episkt gripande". Alla vill vara "Rädda meniga Ryan", men i Strike Forces fall blir det mer "Rädda, menlösa Ryan". Inte bra alltså. Men nästa gång jag vill se lego-gubbar i nazistuniformer springa runt i ultrarapid så vet jag exakt vart jag ska vända mig.

Killen med mustaschen och hans tredje rike är nu så överexploaterade att jag nästan funderar på att starta ett nytt världskrig bara för att inspirera en ny våg av krigsspel. Det finns vissa spel som trollar fram en närvarande dödsångest ur ljud och bild, men för varje Brothers in Arms och Call of Duty går det en armé av dussinspel. Genren har svalt sig själv och Commandos Strike Force är resultatet av slaggprodukterna som blev över.