Som spelrecensent plöjer man igenom en hel del skit. Massor med spel som är ren dynga. Men ibland kommer guldkornet som gör det hela värt all möda. Company of Heroes är ett sådant. Ett på ytan ganska standardmässigt strategispel som snabbt visar sig vara något långt ifrån standard.
Company of Heroes låter oss följa Able-kompaniet från landstigningen på D-dagen till dess att man kommit en bra bit in i Tyskland. Upplagt för en expansion kanske? Soldater och omgivning är uppenbart framtagna med en stor respekt för historiska detaljer och ingenting känns serietidningsmässigt påklistrat som i en del av de världskrigsspel som finns i mängd på marknaden.
Jag kan ju öppna lugnt med konstaterandet att det här spelet är inget annat än ett rent, skärt och vackert hantverk från händerna av riktiga mästare. Relic är studion som förutom Company of Heroes givit oss strategiepos som Homeworld och Warhammer 40.000: Dawn of War. Company of Heroes är bättre än de tidigare Relic-släppen och är, om inte det bästa så i alla fall ett av de absolut bästa strategispelen jag haft nöjet att spela.
Var ska jag börja? Grafiken kanske. Company of Heroes har den snyggaste och mest detaljerade grafik jag sett i ett strategispel. Det går att zooma in på en sjukligt detaljerad nivå och Relics känsla för historiska detaljer och snygga modeller är läckert bara det. Lägg till fysikmotor från Havoc och en förstörbar omgivning som förstapersonsskjutare skulle drömma om att nå upp till. Står huset ivägen för dina pansarstyrkor? Ja, men se då till att det inte längre är en del av problemet. Fysikmotorn är välkalibrerad och bidrar till en grafisk ögonfest som jag nästan måste sluta skriva om här för att inte börja låta riktigt patetisk.
Sen har vi ljudet. Det är inte illa alls. I bakgrunden spelar en rätt intetsägande världskrigssymfoni på låg volym. Läckrast är att allt stridsljud som är så där mysigt dämpat i fjärran kommer från faktiska strider på ditt eget slagfält. Det är inte bara oerhört effektfullt utan också ett smart sätt för spelaren att hålla ett vakande öra på när nya strider bryter lös.
Har du spelat Warhammer 40k: Dawn of War så känner man igen grundupplägget. Kartan är uppdelad i ett antal strategiska punkter som man gör bäst i att erövra och hålla. Inte alla uppdrag går ut på att vinna hela kartan, men spelets resurshantering går helt och hållet ut på att hålla så många som möjligt av de tre olika typer av strategiska punkter som finns utspridda på kartan. För en väloljad krigsmaskin är alltså de här punkterna helt kritiska och man får hela tiden bedöma hur mycket krut man ska lägga på att försvara de tagna punkterna och därigenom försvaga sin egen offensiv.
Spelets enheter är oftast mångsidiga och man kan därigenom välja sin strategi ganska fritt. Både infanterisoldater och ingenjörer kan anlägga en hel del fältarbeten som bland annat minfält och vallar av sandsäckar. Alla delar fungerar klockrent och just fältarbetena är mycket bra när man vill leda in tyska stridsvagnskolonner i ett elakt bakhåll.
Alla byggnader går som sagt att förstöra, men de går även att besätta med infanteri. De blir då rätt irriterande starka befästningar som ger de stackars oskyddade fotsoldaterna välbehövligt skydd. De flesta enheter går att uppgradera och infanterisoldaterna kan även plocka upp tyngre vapen från fallna fiender eller egna vänner. Understödsenheter som tunga kulsprutegrupper eller granatkastarenheter ger bra möjlighet till understöd och det känns nästan som om man är tillbaka på Fältjägarregementets taktiklektioner igen. En annan av spelets storheter är att striderna med infanterisoldater såväl som alla fordon fungerar ypperligt.
Till skillnad från många andra strategispel så är de egna enheterna inte helt handlingsförlamade när det handlar om egna initiativ. Att se hur soldaterna kämpar för att komma i skydd från den förgörande elden från en tysk kulspruta är både hemsk och fascinerande.
Ingenting är perfekt och jag känner mig nästan överdrivet petig när jag börjar gnälla på detaljer som att soldaterna borde kunna ta lite mer initiativ. Är man fast bakom en sten och en tysk stridsvagn står och pumpar bly mot en - då väntar man inte på order att få använda sina sticky bombs, man överlever. Jag tycker också att kampanjen tappar lite fart mot slutet och de sista två uppdragen känns lite för lätta i jämförelse med spelets uppfriskande svårighetsgrad i de tidigare delarna.
Company of Heroes är en skyttegravsskitigt underbar början på spelhösten och ett absolut måste för varje strategiälskare. Spelet är så oerhört nära man kan vara att få tian i betyg utan att ändå kamma hem jackpotten. Med en tuff svårighetsgrad och många möjligheter till taktiska finesser är det ett perfekt utmaning när höstmörkret sänker sig över skyttegravarna och ett helt givet köp.