
Efter de otäcka händelserna i Condemned: Criminal Origins har Ethan Thomas dragit sig undan sitt gamla finjobb som undersökande FBI-agent. Istället lever han som hemlös på suspekta bakgator där han blivit svårt försupen i sina försök att glömma alltsammans. Att säga att allt är frid och fröjd för Ethan vore med andra ord att bända på sanningen, men det är ju som bekant så att inget är så dåligt att det inte kan bli jävligare.
Plötsligt dyker Van Horn upp igen, svårt sargad och en läskig katt och råtta-lek tar sin början. Vem vill Van Horn illa något och vad är egentligen Ethans roll i det hela? Till skillnad från i Condemned: Criminal Origins så vet lyckligtvis Ethan Thomas om sin mörka hemlighet. Han behöver inte rota i sin bakgrund. Därför är Ethan mer självsäker och löser saker på sitt eget sätt snarare än att följa extremt utstakade ledtrådar denna gång.
Från det att man tar sina första stapplande steg i Condemned 2 står det klart att allt som gjorde föregångaren så bra är kvar. Vi snackar om ett oerhört mörkt äventyr bland destruktiva och aggressiva människospillror vars liv helt tappat sin mening. I dessa farliga miljöer är det oerhört viktigt att alltid vara beväpnad och precis vad som helst får duga. Slit ett järnrör från väggarna, bryt av ett stolsben eller ta en protes från en skyltdocka. Allt du ser kan användas för att döda, en egenskap du kommer att värdesätta enormt högt.
Precis som i föregångaren finns det skjutvapen, vilka dock mestadels används till att slåss med. Man hittar exempelvis en hagelbrakare med tre skott i, mer får man inte och när ammunitionen tryter får man istället drämma den i huvudet på sina motståndare om man ska komma någon vart. Tiden som lodis har även satt sina spår och Ethan Thomas lider av svår alkoholabstinens. Att skjuta utan att ha tagit en sup först är att slösa ammunition.
Dessutom har man såklart fått en hel hög nya tricks att ta till. Till exempel finns nu flera blodiga avslutningar som får Mortal Kombat att framstå som något av det mest fredliga man kan pyssla med. Att trycka sönder någons hjärna genom att skoningslöst köra tummarna genom ögonen under vilda vrål och blodsprut är exempelvis inga som helst konstigheter.
Smaklöst deluxe, alltså, men faktum är att det klär det ultrasvarta Condemned 2 som verkligen känns genomondskefullt ända in i ryggmärgen. Något som förstärks ytterligare av alla gånger man måste använda sina gamla färdigheter för att utreda brott. Det är mer avancerat än tidigare och man måste nu leta blodspår på golvet, betrakta kroppar, leta ingångshål för kulor och liknande samt dessutom tolka resultaten på rätt sätt. Det är många brutala brott som uppklaras och man känner sig sällan väl till mods medan man nystar upp vad någon stackars person råkat ut för.
Det är betydligt större variation på miljöerna i Condemned 2 än sist. Nu vistas man ofta utomhus på bakgator med en pampig stadssilhuett i bakgrunden, ute på vägar och i mer moderna omgivningar. Monolith tar varsamt hand om respektive miljö och nyttjar dem fullt ut för att få dig att bli rejält skrämd. Dessutom är pusslen fler och smartare denna gång och känns hela tiden fullt logiska. Fungerar inte en gammal hiss så får man försöka fixa den och ibland får man utnyttja fienden till annat än att banka sönder och samman.
Personligen kan jag känna att svärtan i Condemned 2 stundtals nästan blir för mycket. Spelet är så mörkt ondskefullt att min ficklampa bara lyser en meter framför Ethan med ett svagt fladdrande ljus. Stämningsfullt, absolut, men också något som gör att det ibland blir svårt att veta vart man ska när allt är så mörkt att det blir knöligt att urskilja detaljer.
Men spänningen är hela tiden på topp och Monolith använder klassiska rysarknep för att få dig att må riktigt risigt. Det är obehagliga ljud, skuggor och såklart brutala chockeffekter. Stundtals är det nästan så att man inte vill gå vidare utan går och kör en bulle i mikron och tar ett glas saft i sitt trygga och väl upplysta kök för att lugna nerverna lite. Det finns inget parti där man kan ta de lugnt utan man vet att bakom varje hörn finns risken att något kommer att få din puls att explodera.
Utöver den rysliga storyn finns även multiplayer-stöd denna gång. Förutom den vanliga uppsättningen av dödsmatcher finns även Bum Rush där man som SCU-agent ska försöka överleva en grupp rasande hemlösa som gör allt för att döda dig. Dessutom finns Crime Scenes där man ska försöka klara upp brott medan hemlösa ska försvåra det hela. Tyvärr är inget av spelsätten riktigt engagerande och Condemned 2 handlar i slutändan mest om dess ruggiga story.
Systemet för slagsmål är kraftigt uppgraderat i Condemned 2 och det finns över 40 avslutande attacker med vilka man så plågsamt som möjligt dödar sin motståndare. Dessutom går det att nyttja omgivningarna för att döda en motståndare, kanske bryta nacken med en rejäl ståldörr eller krossa ansiktet mot något vasst hörn. Man kan även uppgradera Ethan Thomas med saker som stålhättekängor eller varför inte ett hederligt knogjärn.
Nästan allt man ser går att på ett eller annat sätt att använda som tillhygge i Condemned 2. Det inkluderar allt från kryckor till tegelstenar och toalettsitsar. Det kanske märkligaste är dock exploderande till synes levande dockor som stirrar olustigt på dig, jollrandes som ett barn och vilt gestikulerande med armarna. Condemned 2 är verkligen inget för svagsinta och den rysliga stämningen går undantagslöst igen överallt.
Vid sidan av alla vapen har man fyra sorters mer fredliga elektriska hjälpmedel till sitt förfogande vid brottsplatsundersökningar. En UV-lampa för att kunna se och följa blodspår, en GPS och en digitalkamera. Dessutom har man ett fjärde föremål som ger ledtrådar om dolda objekt, vilka ger belöningar i form av Achievements. Man måste själv välja vilket man vill använda och när.
Grafiskt hade man kunnat förvänta sig mer av Condemned 2 som i grund och botten baseras på det förra spelet. Det är fortfarande bitvis väldigt snyggt men saknar den där riktiga wow-känslan och har en del mindre välgjorda delar. Designen är dock lysande och alla som saknade utomhusmiljöer i föregångaren har blivit bönhörda. I Condemned 2 finns nämligen sådana i överflöd men även helt andra omgivningar än nedgångna och övergivna hus. En del mörka, rivningsklara byggnader som tagits i besittning av missbrukare bjuds det dock på.
Condemned 2 är faktiskt precis lika rysligt som sin föregångare och spelmässigt sett till och med bättre. Slagsmålen fungerar exempelvis betydligt smidigare, storyn känns mer logisk och antalet stela mellansekvenser hålls på ett minimum. Condemned 2 är en skräckupplevelse inget fan av rysare bör missa. Det får mig att sova dåligt, må riktigt risigt och svettas av obehag. Och jag gillar det.