Contra: Operation Galuga

Det gick inte så bra för Konamis försök att göra Contra till ett så kallat twin-stick actionspel (med tredimensionell grafik) för knappt fem år sedan. Problem med tempo, visuell stil och till och med organisation begravde till slut ett Contra: Rogue Corps som ingen längre minns. Nu är det dags att försöka igen, utan att gå tillbaka till pixelstilen och utan att lämna många av dessa misstag bakom sig. Och för att uppnå detta har japanerna förlitat sig på den sista studion som gjorde något bra av dessa elitkrigare, nämligen WayForward (som utvecklade det lysande Contra 4 till Nintendo DS i samband med seriens tjugoårsjubileum).

Contra: Operation Galuga är tänkt att vara en modern omstart av serien. Det bygger på NES-originalet och introducerar flera förändringar, främst utseendet och vapnen, men återgår till sidoscrollande 2,5D-action av Rambo-modell. Bill Rizer och Lance Bean (eller Probotectors RD008 och RC011 här i censurerade Europa) måste därför starta om sin kamp mot de tusentals Red Falcon-terroristerna och utomjordingarna som i spelet ställer till elände. Historien börjar och slutar på samma sätt (nej, det är ingen spoiler om manuset skrevs för 37 år sedan), och banar väg för en framtida del som återberättar de så kallade "Alien Wars".

Skurkarnas motiv har växt fram kring en teknik som blandar gravitationsfält och maskhål, och berättas så överdrivet som möjligt, helt i linje med röstskådespelarnas insatser och de karaktärer de porträtterar. Manuset fyller dock sitt syfte eftersom det ger mer tyngd åt listan över spelbara karaktärer (där flera nya ansikten syns till). Och det räcker faktiskt, för ärligt talat, ingen spelar Contra för att få uppleva en spännande historia - utan för att få skjuta saker.

Detta gör att Galuga är sig likt, åtminstone ibland. Spelet börjar återigen i djungeln, går sedan vidare till vattenfallsklättringsfasen och kulminerar inuti den gigantiska utomjordingen. Därefter är det med nostalgi, för de gamla banorna är de tråkigaste nivåerna och de nya ser mycket bättre ut. Till skillnad från Contra Evolve är det inte en remake och mycket har modifierats samt att det finns fler nivåer med fordon, även om jag inte är helt övertygad av dem. Banorna är oväntat långa, och de åtta som ingår tog mig över än en och en halv timme att spela igenom på normal svårighetsgrad, där jag särskilt vill lyfta fram bossarna (både de nya bossarna och några omgjorda versioner av gamla) eftersom de är hutlöst roliga att döda.

WayForward har även gjort ett bra jobb med de tre svårighetsgraderna (jag vet inte om det finns fler när man klarat den högsta), och matchat detta med två system för liv. Dels originalets koncept som gör att du dör av en träff, men även Mega Drive-arvet som låter dig ta några träffar. Det finns därmed variation för att tillfredsställa alla målgrupper och det är perfekt integrerat. Balansen mellan fiender, vapen, rörelsehastighet, liv och svårighetsgrad är kort sagt mycket bra och renderar en cocktail av allt som är bra med Contra.

Contra: Operation Galuga har enbart automateld och jag skulle ha uppskattat att kunna kombinera det med möjligheten att manuellt trycka på knappen i hög hastighet för att förbättra prestandan. Vapnen är annars välbekanta, men utvecklarna har lagt till bonussystem som kastar om förutsättningarna lite. Vapnen kan nämligen ge dig en specialeffekt, som en skyddande barriär med M eller sakta ner tiden med L, vilket dock inte förändrar så mycket som jag hade hoppats på. Se till att inte använda dina intjänade slantar till att handla perks och annat dock, för pengarna behövs även till att köpa karaktärer och hemliga spellägen - och det kommer ta många timmars spelande att få allt.

Men allt är inte frid och fröjd, för Contra: Operation Galuga är fulare än spelets utomjordiska fiender. När den amerikanska studion släppte Contra 4 imponerade de med vad de åstadkom till Nintendo DS. Men då var det hemmaplan, med pixlar. 3D-grafiken passar varken in designmässigt eller tekniskt, utan det ser plastigt ut på samma sätt som Advance Wars 1+2 Re-boot Camp. Det levererar inte heller ljudmässigt, eftersom vi har gått från ett episkt 80-talsinspirerat soundtrack till ett som går obemärkt förbi utöver remixen av klassikerna.

Skulle Contra: Operation Galuga ha varit ett bättre spel i 2D pixelformat? Jag tror inte största problemet är övergången till 3D-grafik, utan den övergripande implementeringen. Spelet är underhållande med bra bossar och fina banor som bra användande av liv och svårighetsgrader, men det Konami och WayForward levererar är tyvärr inget nytt mästerverk och främst något fansen kommer ha kul med.