Vår stackars värld är körd. Och då menar jag inte körd som i att vi inte hann sluta äta köttbullar vilket resulterade i att kossornas fisar brände hål på ozonlagret och grillade en och annan isbjörn, nej. Jag pratar om samma typ av förbannelse som sker i Doom (2016) där demoner från helvetet stiger ned på Jorden för att slakta 98% av all mänsklighet. Det enda sättet att bekämpa denna koncentrerade ondska är att skicka ut Rogue Corps, världens strävaste grupp av skjutglada legoknektar och det är här som Konamis senaste actionfadäs tar sin början.
Grafiken är något av det fulaste och geggigaste du hittar till dagens konsoler.
Konami verkar inte ha någon aning (alls) om vad som faktiskt gjorde de gamla pixelspelen i denna kultiga serie så otroligt populära. Nysläppta skräpspelet Contra: Rogue Corps delar i stort sett inte en enda ingrediens med de gamla originalen förutom möjligtvis stora skjutvapen, istället är det någon slags tramsig geggfest av misslyckad Duke Nukem-humor, bisarr japansk komik och värdelösa bossar.
Du får välja mellan fyra olika karaktärer och alla är lika hopplöst usla. Kaiser är den superstereotypa muskelknutten med blonderad helikopterplatta och blottad bringa medan Ms Harakiri är en gravid kvinna vars mage huserar en mycket ettrig demon. Hungry Beast är en robot-panda (vad det nu har med Contra att göra) medan The Gentleman är en snofsigt fisförnäm rymdvarelse som bytt sida och nu hjälper mänskligheten. Vilken av dessa du väljer spelar ärligt talat ingen större roll. Alla känns i stort sett identiska sånär som på en specialattack.
Den skrikande robot-pandan har precis som 99% av det här spelet absolut ingenting med Contra som spelserie att göra.
Det handlar såklart om att skuta, mycket. Spelet ses ur ett isometriskt 3D-perspektiv och grafiken ser ut som en stor hög med sopor. Det gäller att hålla in avtryckaren och mangla ned de tusentals fiender som stormar spelaren och det är inte mycket roligare än en normaljobbig släng av stjärteksem. Mekaniken känns bångstyrig och slö, vilket är raka motsatsen till hur ett Contra-spel ska kännas och ju mer jag spelat av detta, ju svårare har jag haft att försöka begripa varför Konami ens funderade på att döpa detta till "Contra". Att vapnen dessutom överhettas vilket gör att spelaren ofta tvingas springa runt som en yrhöna och vänta på att kunna spruta kulor igen - gör att det känns ännu mindre som ett Contra-spel som i grunden bygger på raka motsatsen.
Pinsamt Konami. Pinsamt...
Grafiken är om möjligt ännu sämre än spelmekaniken eftersom detta ser ut som PS2-gröt proppad med horribla texturer, klen modellering, usel design och fantastiskt ful ljussättning. Faktum är att ljuset och skuggorna i det här spelet är något av det sämsta jag sett till dagens generation av konsoler. Vad du än gör, håll dig borta från denna smörja. Även om du, som jag, älskar de gamla spelen.