Crash Bandicoot: Mind over Mutant

Freden varade inte länge på Wumpa Islands. Efter att Titanerna befriades i slutet av Crash of the Titans Doktor är Neo Cortex tillbaka. Denna gång har farbror doktorn designat en ytterst genial och ondskefull elektronisk pryl, misstänkt lik en Iphone, som kontrollerar alla som vill ha den (och alla vill ju ha den förstås). Det blir upp till Crash Bandicoot att rädda dagen och det gör han genom snurrattacker, sina goda vänner och en massa samlande.

Trots en rolig story med många moderna nickningar är Crashs nya äventyr tyvärr en besvikelse. Det grundläggande problemet i Crash Bandicoot: Mind Over Mutants är att banorna ofta måste springas igenom flera gånger för att uppdragen ska klaras. Redan i de första banorna får jag se prov på detta när jag måste samla reservdelar till en TV. Jag kutar genom en relativt lång sektion av plattformshopp och fiender, samlar alla delar utom en och kommer tillbaka till utgångspunkten. Inget att göra förutom att sucka djup och dra genom hela rundan igen.

Det här är ett katastrofalt bandesignsbeslut som förstör precis allt tempo och på något sätt strider mot genrens gyllene regel. Ett bra plattformsspel ska ständigt överraska, utmana och driva på spelaren att fortsätta spela. Här blir jag i stället uttråkad och sugen på att stänga av.

En rolig sak med föregångaren Crash of the Titans var möjligheten att kunna "kapa" fiender, alltså ta kontroll över dem när de var slagna groggy. Samma möjlighet finns i detta spel och när fiender övertas får Crash ökad hälsa och nya förmågor, exempelvis möjligheten att skjuta projektiler. När Crash rider på de kapade fienderna krävs en viss mängd pussellösning, men detta är tyvärr kraftigt outnyttjat. Jag hade gärna sett fler och svårare utmaningarn än att bara skjuta en projektil på en knapp.

Grafiskt når Crash Bandicoot: Mind Over Mutants upp till godkänt-strecket och visst är det en ganska trevlig värld vi får besöka, men här finns inget extraordinärt alls. Miljöernas ytor är kala, färgerna blaskiga och Crashs rörelsemönster känns, även om det säkert finns en tanke bakom det, irriterande i sin ryckiga animering. Den kinkiga kameran ställer också till bekymmer och leder till sämre inlevelse i världen. Efter sessioner med Ratchet & Clank eller Super Mario Galaxy är det mycket svårt att se på Crash Bandicoot med nådig blick.

För mig är det humorn i Crash Bandicoot: Mind Over Mutants som räddar spelet från total flopp. Citat som "från folket som gav er den elektriska skeden och Tolstoj på flaska" och "min bukspottskörtel, min vackra bukspottskörtel" är härligt oväntade och snyggt röstskådespelade. När jag var uttråkad på resten av spelet ägnade jag någon minut åt att slå på Crashs lillsyrra Co-Co (tråkiga spel gör mig alltid så sadistisk) och antalet olika arga repliker hon hade på lager var faktiskt imponerande.

För de yngre spelarna blir denna spelupplevelse säkert mer underhållande än för mig, men för den målgruppen tror jag samtidigt också att den öppna världen kan ställa till problem. Överlag är Crash Bandicoot: Mind Over Mutants alldeles för ansiktslöst för att göra något bestående intryck. Här hade behövts mer av allt, snyggare grafik, mer omväxling och tuffare fiender. Något drastiskt måste hända med denna franchise innan herr punggrävling glöms bort totalt.