Crash of the Titans

Jag gillar verkligen färggranna plattformsspel. Crash of the Titans är fyllt med färger och hoppande. Så långt väl. Linjära banor gillar jag också. Jättemycket. Att slippa gå vilse i långa gångar och små skrymslen är perfekt för mig, eftersom jag lider av en total avsaknad av lokalsinne. En enkel snitslad bana som inte går att avvika från. Strålande. Perfekt. På ytan ser Crash Bandicoots senaste spel ut att sitta som en fläskläpp.

Det börjar som det alltid gör. Med en idyll och en elaking som vill ställa till det. Skurken i detta fall gör två riktigt klassiska onding-grejer. Först snor han en tjej, som hjälten måste rädda. Sen förvandlar han söta djur till elaka moster för att försvåra räddandet. Typiskt spelskurk-beteende.

Det är nog inte meningen att en cynisk spelskribent skall njuta av det här. Betydligt yngre målgrupp är tänkt att bli måltavla för Crashs rundsparkar. Så kanske jag skall lämna det där löjliga bashandet av standardstory och istället försöka tala lite om hur kul jag egentligen hade när jag försökte leta rätt på det där bortrövade tjejdjuret.

Crash of the Titans är serieaction blandat med plattformshoppande. Små och stora elakingar kommer emot en. De stora morrar ondskefullt och de små skriker småfåniga saker med pipiga röster. När Crash skall dela ut spö börjar man sakna finess i spelkontrollen. Det är mest pumpande på en knapp och det går bra hur man än gör. De större djuren går att ta kontroll över när de blivit tillräckligt vimsiga av alla slag.

Kontrollen över dessa bestar är ett huvudtema i spelet. För om du tar över ett halvstort djur kan du använda det till att ta över ett större. Så jobbar man upp sig i näringskedjan. Djur-monstren har olika egenskaper och ger en smula underhållning när man leker runt med dem.

Men tyvärr brister spelet på flera punkter. En fast spelkamera gör att avståndsbedömningen blir svår. Det finns ingen riktig tyngd i hjälten, hans rörelser är lite ryckiga och helt utan elegans. Det är helt enkelt varken speciellt kul att slåss eller att hoppa på plattformar. Det blir aldrig direkt dåligt, bara väldigt medelmåttigt.

Spelet har både svenskt och engelskt tal, vilket naturligtvis är ett plus i kanten om du har mindre barn hemma. Speciellt om du har mindre barn som är vana vid tecknade serier, själv har jag problem med att uppfatta vad de små smurfrösterna kläcker ur sig.

Förutom det vanliga spelläget med en spelare kan en extra spelsugen vän kasta sig ut och in ur handlingen när som helst. Det är verkligen en stor fördel och något som andra spel borde snegla på. Det finns två olika sätt att spela två spelare samtidigt. Det ena är det vanliga, två djur hattar runt på skärmen på samma gång. Det andra är helt vansinnigt, omöjligt och samtidigt jättekul. Båda spelare styr samma Crash Bandicoot, men kontrollen över honom skiftar med varje hopp. Underhållande och svårt. Höj betyget ett steg om du tänker spela med en vän.

Du med ett plattformsintresse och en Playstation 2 har så mycket bättre alternativ. Jag hade hellre använt de timmar jag lagt på att spela Crash på att spela om första Jak and Daxter. Eller kanske lite Sly Cooper. Kanske en runda Ratchet & Clank. Alla dessa exempel är spel som kom ut för åratal sen. Crash of the Titans känns som en rest från en ännu tidigare period, när vi hade lägre krav på plattformsspel i 3D. Jag kan gilla lummiga djungelmiljöer hur mycket som helst. Men hur mysig omgivningen än är, så är det inte speciellt kul att vistas i den.