Victoria "Vic" Hamilton är 22 år gammal och har precis för första gången sett planeten Ava, hon arbetar som miljöforskare för ett intergalaktiskt företag och hon har ett mål i sikte - att rädda den döende planeten som drabbats av någon form av infektion kallat "the withering" som påverkar både djur och växtliv. Det gäller nu för henne att försöka rädda så många arter som möjligt av den händelse att "the withering" inte går att stoppa. Efter en ganska hård landning på planeten Ava där Vic till följd av detta tappar medvetandet och får en traumatisk flashback så tar äventyret sedan sin början.
Till att börja med när jag tar in mina allra första intryck så känns detta lite grann som en hybrid mellan Palworld och Zelda, åtminstone rent estetiskt och utseendemässigt. Själva handlingen för omedelbart tankarna till Avowed som ju förvisso inte har släppts ännu. Men själva premissen att man även här befinner sig på en främmande plats där någon typ av infektion gör djuren aggressiva och farliga påminner en hel del om vad som pågår i Avowed. Det blir förstås en mer rimlig jämförelse att göra längre fram när Avowed är ute men just i detta nu baserat på det vi hittills vet om det så känns de båda definitivt inte helt olika varandra, även om Creatures of Ava definitivt ser ut att vara mer barnvänligt i alla avseenden.
Det är en strålande vacker planet vi möts av och får utforska.
Världens kanske värsta instrument blockflöjten har en central roll och kan användas i många situationer. Alla djur och alla fyra områden har en egen sång vilket gör att man på så vis kan tämja dem och även kontrollera dem. Genom att upprepa det specifika djurets sång kan Vic därefter kontrollera dessa och med deras hjälp ta sig förbi diverse hinder. Alla djur har sina unika egenskaper och man får då prova sig fram lite när man stöter på hinder som endast dessa djur kan hjälpa en att ta sig förbi. Jag tycker inte det är helt lätt att spela på flöjten dock, det låter allt som oftast väldigt slarvigt och stelt när jag försöker tämja de stackars små djuren med den. Men som tur är kräver de inte perfektion utan det räcker att upprepa melodin som djuren visslar på så att det är rätt toner och så vidare och sen är de officiellt tämjda. Det går förstås också att ta upp flöjten när som och spela sina egna komponerade små melodier, men spelar man fel i närheten av ett djur så kan detta istället leda till att de blir aggressiva och attackerar så det gäller att välja sina tillfällen väl i så fall.
Flöjten spelar en central roll och det är med den som djuren tämjs genom att spela rätt melodi. Djuren följer sedan efter Ava till en station där de sedan teleporteras till Bioarken.
Invånarna Naam är vad vi idag skulle kalla ickebinära, de är varken han eller hon utan kallas kort och gott för de/dem eller hen om man så önskar. Det känns som att man försöker vara lite inkluderande och kommer säkert uppfattas av vissa som woke. Jag tycker dock att det görs på ett snyggt sätt, i det här fallet är det som så att det helt enkelt är så Naams är funtade rent biologiskt och om något så leder just detta till en hel del komik och känns ändå rätt oskyldigt i mitt tycke. Jag funderar emellertid också precis som vår protagonist över hur Naams förökar sig och de är inte så värst måna om att avslöja det utan dumförklarar en eller blir kränkta om man vågar fråga, det är en gåta som följer med en genom hela spelet. På ytan initialt ser det även t att kunna finnas ett visst miljöpolitiskt budskap, men jag förkastade ganska snabbt den tanken, historien tar sedan en del oväntade vändningar och även om det till viss del kan tolkas som en känga till mänskligheten på sina håll så är det knappast någon propaganda som förekommer här.
Vi får utforska allt från djungel till grässlätter under Vics resa på planeten Ava.
Rent visuellt är det en riktig fröjd för ögat, det är färgglatt och ljust med mycket mjuka toner av lila, grönt och rosa, karaktärerna ser tecknade ut och designen på djuren är väldigt charmig, även de väldigt färgglada. Det är ingen enorm öppen värld som vi dyker in i här men den är oerhört levande och det tar jag hellre alla dagar i veckan än en enorm där inget händer överhuvudtaget. Den är indelad i fyra olika områden och man ges tillgång till en ny efter att ha klarat av huvuduppdraget i det aktuella området. Samtliga områden har sin egna fauna och flora samt ekosystem och det gillar jag skarpt. Det gör att det hela tiden känns fräscht och det är genuint spännande att utforska nya områden och se vilka unika djurarter som finns som behöver räddas. Här är det också på sin plats att ge lite ris dock, kartan kan vara ganska förvirrande och ibland är det lite frustrerande att försöka hitta rätt väg. Det är inget jättestort minus ska sägas då det ju är en väldigt trevlig värld att kuta runt i, men det kan ändå bli tröttsamt att irra omkring till slut och känna att man inte kommer någonstans.
Med denna stav görs djuren friska, dock inte utan kamp. Det går att själv ta skada men det går inte att skada eller döda, vilket är ganska trevligt som omväxling.
Det är inga egentliga strider som ska utkämpas för det finns inga direkta fiender till Vic utöver de infekterade djuren på Ava. De bataljer som är handlar enbart om att rädda de djur som blivit infekterade med hjälp av den trollstav man får i inledningen och det är egentligen det hela, man ska bara dra ut infektionen ur dem. Det går därmed inte att döda någonting och det går heller inte att på något vis skada något eller någon även om de infekterade djuren dock är fullt kapabla att knocka en under dessa kamper och vissa är starkare än andra. Efterhand låser Vic upp nya förmågor och verktyg för att bemästra även de mest envisa och ettriga infekterade små varelserna. När djuren sedan räddats teleporterar man dessa till den Bioark som är tänkt att ge dessa unika arter en andra chans till överlevnad ifall The Withering inte går att stoppa. En stor del av arbetet är också att fotografera djuren, både som infekterade och friska för att på så vis lära sig mer om de respektive arterna. Samtliga djur som är tämjda går också att klappa på och gosa lite med för en liten digital dopamin-boost.
Jag har givetvis klappat om varenda djurart jag träffat på, det måste man.
Det är väldigt, väldigt mycket jag gillar med Creatures of Ava, men det är som mycket annat här i livet inte perfekt. Jag har tidigare nämnt att kartan kan vara lite förvirrande och rörig, spelet lider dessvärre av en del små buggar också, inga stora saker men tillräckligt för att nämnas. Jag tycker också att det är lite i kortaste laget med sina runt 10-12 timmars speltid, visst knyter man ihop historien bra med en del oväntade vändningar men jag hade ändå velat ha lite mer även om det går att krama ur någon extra timme och göra alla sidouppdrag och så vidare också. Kanske är det egentligen en bra sak i det här fallet så det får nog ses som både ett plus och ett minus. Röstskådespeleriet är på sina håll ganska bra, men vissa verkar läsa lite väl mycket innantill. Sammanfattningsvis så är Creatures of Ava verkligen en unik upplevelse med en väldig massa charm och en berättelse som både berör och förvånar. Den färgglada och ganska psykedeliska öppna världen som är planeten Ava är en riktig fröjd att utforska och detta är verkligen en liten pärla som inte bör missas, en mycket mysig spelupplevelse som passar såväl barn som vuxna.