Crimson Sea

Den flexibla grafikmotorn från de senaste Dynasty Warriorsspelen har åter dammats av i Koeis actionrökare Crimson Sea. Vad sägs om en skön story som närmast luktar film noir, hundratals attackerande fiender på skärmen samtidigt och inslag av strategiskt tänkande? På papperet låter spelet naturligtvis kalas, men hur är det att spela då?

Hjälten Sho har det inte lätt. Han är alldeles för blödig och tar det ena usla betalda jobbet efter det andra, bara för att hjälpa folk på samhällets botten. Både han och medhjälparen Yangquin blir naturligtvis intresserade då en mystisk och ekivokt klädd dam med namnet Live-D stegar in på kontoret med ett jobberbjudande innehållande oförskämt mycket pengar. Naturligtvis visar det sig att det finns betydligt mer bakom ytan än vad Live-D först antyder och lika naturligtvis blir Sho så småningom varse att han inte plockats ut av någon slump för uppdraget.

All karaktärsdesign är synnerligen god, och stundtals påminner spelets berättande scener mest om vad man normalt får från förrenderade filmer i andra spel. Japanska Koei kan onekligen Xbox, trots att företaget som sådant brukar ha lite att hämta i väst försäljningsmässigt och boxen har ju som bekant ingen egentlig japansk försäljning.

De som spelat något av Koeis Dynasty Warriorsspel lär snart bli varma i kläderna. Visserligen är alla traditionella kinesiska miljöer utbytt mot futuristiska slagfält i rymden, men det är å andra sidan det enda som blivit utbytt också. Hundratals fiender väller omkring på skärmen samtidigt och den skicklige kan göra slagkombinationer på långt över hundra träffar medan man plöjer sin väg fram.

Förutom Sho och Yangquin, så tillkommer ytterligare några figurer längre fram. Så snart någon ansluter får man nöjet att helt förfoga över personens agerande. Figurerna har alla olika egenskaper och kan placeras var som helst i gruppen samt fokusera på fiender i vissa riktningar. Efter lite pulande får man till en homogen grupp som inte så lätt splittras, oavsett hur fienden anfaller. Man får däremot aldrig spela som någon annan än Sho, vilket är lite tråkigt. Inte heller ges möjlighet för flera spelare att vara med på Shos äventyr.

Något som lär vara direkt avgörande för om man faller pladask för spelet eller ej lär vara kontrollen. Det stora antalet rörelser medför naturligtvis att alla knappar måste nyttjas till max, vilket i sin tur gör att spelet till en början känns både bråkigt och omständligt. Speciellt lär Shos framrusande rörelse göra folk vansinniga då spelets ganska osamarbetsvilliga kamera får svårare än vanligt att återge en korrekt bild av det som sker. Speciellt jobbig blir kameran hos spelets bossar då trängda ytor gör det hart när omöjligt att vara med på allting bossen tar för sig.

Sho med följe blir på klassiskt rollspelsmanér starkare allt eftersom spelet fortskrider. Även vapen kan uppgraderas, vilket är tur. Spelets stegrande svårighetsgrad är helt perfekt balanserad så att man lär behöva 2-3 försök på de svårare passagerna, för att därefter fixa det och kunna kämpa vidare. Även figurerna utvecklas rent personlighetsmässigt. Dock väldigt schablonartat och något som verkligen luktar traditionellt japanskt äventyr. Jag får också svårt att fästa mig sådär extra mycket vid figurerna på grund av deras irriterande dåliga dubbning. Något som för övrigt Dynasty Warriors också brukar dras med, Koei borde fila lite på rösterna eller åtminstone erbjuda originaltal med text.

Den som har letat efter ett skönt japanskt actionspel till Xbox kan skatta sig lyckliga. Crimson Sea är en höjdare om än med några smärre skönhetsfel. Det är väldigt klassiskt på alla sätt och vis; Ingen lär lyfta på ögonbrynen då ganska precis allt gjorts tidigare. Men det är naturligtvis inte alltid lika med negativt? Är man hungrig efter något gör det inget att ?bäst före?-datumet nästan gått ut, det smakar förbaskat bra i alla fall.