Crimson Skies: High Road to Revenge

Är det något jag är svag för är det alternativa utgångar på historiska händelser. Tänk Ring of Red där stora robotar hjälpte till i Andra världskriget, eller Marveltidningen What If som illustrerar vad som kunde ha hänt om Spindelmannen exempelvis fått fyra armar av spindelbettet. Crimson Skies är ett sådant spel som ger en spännande och för all del hyfsat trovärdig variant på vad som händer efter det Första världskriget.

Amerikas Förenta Stater är sig inte likt. Delstaterna fick allt svårare att hålla samman och till slut lämnade Texas unionen. Andra stater följde efter och inbördeskrig utbröt. Nya gränsdragningar och erövringar gjordes och teknologin fick aldrig en chans att utvecklas till det den är idag. Istället har den befintliga teknologin vässats till max och propellerflygplanen har verkligen blivit något alldeles extra. I de sargade resterna av en gång världens mäktigaste nation tar man sig fram lämpligast med just ett sådant propellerplan eller zeppelinare.

Med den laglöshet som råder i landet har en rejäl maffia brett ut sig. Pilotässet Nathan Zachary är en av dem som råkat illa ut och tänker se till att få tillbaka allt han förlorat. Nathan är en cool kille, full av divalater och en stjärthaka av sällan skådad kaliber. Han flyger dock bara plan och de enda gångerna man får se honom göra egna saker är i spelets mellansekvenser. Inte för att det spelar någon större roll, Crimson Skies: High Road to Revenge är så bra som det är och inriktar sig helt på flygning.

Den som spelar Crimson Skies: High Road to Revenge ensam får ett hyfsat vanebildande äventyr med skön känsla. Man skjuter ned ondingar i luften, man åker i olika race för att vinna pengar, letar så kallade tokens för att kunna uppgradera sitt plan samt blir inblandad i en stor komplott. Dessutom finns en rad miniuppdrag att göra vid sidan av själva äventyret som kan resultera i mera pengar och nya flygplan. Tyvärr känns det stundtals väl enkelt och statiskt upplagt. Man kommer till en ny plats, ska leta efter något, göra några småuppdrag och sedan ha en stor fight. Därefter nästa miljö. Det gör att vissa partier av spelet mest känns som transportsträckor, snarare än meningsfullt äventyrande.

Alla spelets flygplan är rena undren i påhittighet. Stundtals känns det nästan som en förstapersonskjutare i luften. Flygplanen går verkligen att kontrollera in i minsta lilla tänkbara manöver som man kan tänkas behöva. Man kan flyga i alla väderstreck, utan att någonsin ta hänsyn till verklig fysik. För att göra användbara och tuffa tricks i luften används båda analogspakarna som genom att tryckas åt olika håll resulterar i förinställda manövrer. Med R/L-knapparna använder man flygets båda vapen. Ett primärt vapen med obegränsad ammunition och ett mer kraftfullt sekundärt där det är viktigt att hålla reda på hur många skott man har kvar.

Allt eftersom man blir skadad under strider börjar planet brinna och ryka. Till slut ser det inte ens ut som ett flygplan, utan är mer en flygande Majbrasa. Ingen fara på taket, extra energi ramlar ut ur sönderskjutna flygplan, men kan också fås genom att uppsöka en verkstad. Det sistnämnda alternativet kostar dock pengar. Börjar kassan sina bör man omedelbart slå vad om pengar i någon spelhåla på den plats man befinner sig på, alternativt acceptera ett sidouppdrag.

De olika planen har stora skillnader i beväpning och vissa skjuter olika varianter av missiler, men det finns också mer extra vapen som hagelbrakare. Att liksom störta mot sin fiende och på nära håll blåsa av en svärm hagel för att därefter flyga igenom explosionen som uppstår är en riktigt mäktig känsla. Planen tål också olika mycket stryk samt skiljer sig åt i maxfart.

Spelets olika scenarios utspelas på riktigt pampiga platser. Man flyger över fantasifulla städer inhysta på bergssluttningar, stora gotiska städer med skyskrapor och landsbygd med gigantiska berg. Grafiken är helt strålande, både rent tekniskt, men även designmässigt. En mycket imponerande detalj är hur väl munnarna synkroniserats när folk pratar med varandra. Det slår allt jag tidigare sett i spelväg. Rösterna är för övrigt också bra liksom ljudeffekter. Detsamma kan dock inte sägas om spelets musik som blir riktigt enahanda och tråkig, varför stöds inte möjligheten att låta spelaren lägga in sin egen musik förresten?

Även fast spelet stundtals är riktigt underhållande även för en spelare, lyser det igenom att spelet främst är tänkt att spelas via Xbox Live. När man kopplar upp sig ser man omedelbart storheten med spelet. Att flyga över alla pampiga omgivningar med femton andra aspirerande piloter för att kora luftens sanne kung är verkligen häftigt. Visst finns det andra flygarspel, men inget så arkadbetonat och varierat som detta. Med röstkommunikationen via Xbox Live går det verkligen bättre än någonsin att spela taktiskt, berätta om man har en otäck förföljare och behöver assistans på sekunden eller få tips om var en sårad motståndare finns så denne inte hinner hela sig.

Stämningen online är väldigt god och jag noterar att fler spelare använder röstförvrängningen i Crimson Skies: High Road to Revenge än i något annat Xbox Livespel jag spelat. Jag gjorde ovan jämförelsen av detta spel med en förstapersonskjutare. Något som också gör sig påmint när man väljer typ av spel. Här finns dödsmatcher för ensamma spelare eller lag, en variant av klassiska Capture the Flag och liknande. Absolut roligast är lagspelet, som ger upphov till goda möjligheter till taktiskt spelande.

Tack vare spelets fullständigt klockrena kontroll och oväntat innehållsrika Liveläge blir Crimson Skies: High Road to Revenge en riktig höjdare. Förutom Top Spin och Phantasy Star Online Episode 1 & 2 är detta det spel jag haft absolut mest kul med online. Hade spelet varit lika roligt för en ensam spelare som det är för den med möjlighet att spela via Xbox Live hade spelet aspirerat på betyget nio. Nu stannar betyget istället på en stark och mycket välförtjänt åtta.