När Super Mario 64 släpptes 1996 revolutionerade det hela plattformsgenren. Plötsligt kändes traditionella tvådimensionella plattformsspel som något förgånget, och spelutvecklare efter spelutvecklare började släppa sina egna versioner av färgglada 3D-hoppäventyr. Det fanns alltså mycket att välja på - men bara för konsolspelare.
Datoranvändare däremot blev till en början lämnade i mörkret. Själv var jag helt såld på Marios nya dimension, men utan en egen konsol kunde jag bara hoppas att något liknande skulle släppas även till PC. Croc: Legend of the Gobbos, som kom 1997, blev i praktiken det första - och under en tid också det enda - alternativet. Visserligen fanns Pandemonium! från Crystal Dynamics ute samtidigt, men det var i grunden ett tvådimensionellt plattformsspel förklätt till 3D.
Min nostalgifaktor för Croc är väldigt hög, eftersom jag då verkligen hoppades att spelet åtminstone skulle påminna lite om Mario. Det gjorde det inte - men Argonauts försök var ändå långt ifrån dåligt. Än idag har Croc en egen, charmig personlighet. Och om figuren påminner dig om Yoshi från Mario-universumet är det ingen slump: Croc började nämligen som ett förslag på ett Yoshi-spel, men Nintendo nappade aldrig på Argonauts idé. Därför fick karaktären så småningom byta skepnad till den lilla krokodilen vi känner idag.
Croc: Legend of the Gobbos är ett unikt möte mellan dåtidens två dominerande plattformsstilar. På den tiden handlade det antingen om öppna världar med samlarföremål, eller om linjära banor i stil med Crash Bandicoot. Croc passar inte riktigt in i någon av dessa kategorier. Spelets fem världar följer en linjär struktur, där banorna spelas en i taget - men själva nivåerna är ofta kreativa, särskilt efter de första inledande.
Varje bana gömmer sex fluffiga Gobbos-figurer, och du måste samla dem för att låsa upp hemliga nivåer - och till slut det riktiga slutet. Gobbosarna är ofta dolda, vilket ibland kräver att du går tillbaka i banan för att hitta dem. Den sista Gobbon i varje bana gömmer sig bakom en diamantdörr, som bara öppnas om du har samlat fem färgglada ädelstenar. För att ens ta dig igenom banorna krävs ofta att du utforskar sidospår, letar nycklar och låser upp dörrar. En rak och enkel väg från start till mål finns egentligen bara i spelets allra första nivåer.
Det som ursprungligen fick mest kritik var kontrollschemat - de stela, så kallade "tank-kontrollerna", gjorde precisionshoppning frustrerande svårt. I remastern har kontrollerna uppdaterats till ett mer modernt och smidigt system, och vilken enorm skillnad det gör! Nu kan Croc äntligen studsa från plattform till plattform i hög fart. Kontrollerna är dessutom riktigt exakta. Och om du mot förmodan föredrog det gamla sättet att styra, så finns tank-kontrollerna kvar - tillgängliga via styrkorset. Du kan alltså växla mellan nya och gamla kontroller när som helst.
Å andra sidan har det blivit ännu enklare att hoppa, och med snabbare speltempo blir det också tydligare hur kort spelet faktiskt är. Om man inte hade justerat vissa gammaldags inslag, skulle eftertexterna rulla på bara några timmar. Men så blir det inte - delvis för att spelet kan vara riktigt brutalt. Croc har tre liv från start, och om de tar slut i en bana får du inte börja om från en checkpoint - du kastas tillbaka till början av banan och måste samla alla föremål igen. På så sätt har man försökt förlänga spelets livslängd. Och de där tre liven kan gå åt på bara några sekunder om du missar ett hopp eller råkar springa rätt ut i tomma intet efter att ha öppnat en fallucka.
Trots att vissa gammalmodiga element fått vara kvar, är remastern i övrigt ett riktigt bra jobb. Grafiken är mer detaljerad och tydlig, men fortfarande färgstark och trogen originalet. Det finns dessutom flera olika grafiklägen där du kan växla mellan ny och klassisk stil - så att du kan hitta det som passar dig bäst. Ljudspåret är detsamma som förr, och melodierna kommer garanterat sitta fast i huvudet långt efter att du lagt ifrån dig spelet.
För mig var det en riktig glädje att återvända till Croc: Legend of the Gobbos efter nästan 30 år. Trots sina brister levererade spelet en genuint härlig känsla. Visst märks det att det är gammalt - strukturen är ålderdomlig och det kräver tålamod på sina håll - men för dig som spelade det en gång i tiden är det en riktig nostalgitripp. Och för andra plattformsälskare kan det vara ett äventyr som äntligen är värt att upptäcka.
