Crysis

Crysis känner vi alla till. Grafiktungt PC-epos från utvecklarna bakom Far Cry. Härligheten släpptes för drygt fyra år sedan och står sig fortfarande som ett av de grafiskt sett absolut mest avancerade spelen på marknaden. Crysis var kort och gott ljuvligt.

Efter tio minuter tillsammans med konsolversionen av Crysis var jag redo att implodera. Så imponerad var jag av det faktum att Cryteks begåvade grafiker lyckats anpassa djungeln till dagens konsoler. När dagen gryr efter de första minuterna av spelets tutorial stod jag vid bergskammen, blickade ut över söderhavsparadiset - och bara gapade. Så snyggt är verkligen Crysis till konsol vid första anblick.

Efter några timmar och med en mer kritisk syn på det grafikarbete som Crytek utfört har jag hittat skönhetsfläckar både här och där, samt en hel del grafikbuggar. När hus rasar samman fastnar takplattorna i luften och när väggarna lossnar smälter de halvvägs ned i marken. Konstigt.

Inte blir det bättre av att skärmuppdateringen sjunker regelbundet. I början flyter Crysis fint. Efter en dryg timme börjar spelet hicka och vid flera tillfällen har jag liksom hackat fram som en trasig diabildsprojektor med staccato-ambitioner. Visserligen förväntat eftersom Crysis till PC fortfarande är ett av världens mest avancerade spel rent grafiskt och eftersom våra HD-konsoler är över fem år gamla vid det laget.

Jag känner mig gnällig när jag poängterar just detta. Sägas ska att Crysis till Playstation 3 och Xbox 360 är en riktigt välgjord konvertering som nästan lyckas förmedla hela den vidunderliga känslan av solskensdränkt frihet som Cryteks briljanta PC-spel erbjöd. Spelmässigt är det dock slipat, med inspiration hämtad från Crysis 2. Två av nano-dräktens ursprungliga funktioner (Speed och Power) har inkluderats i standardupplägget av knapplayouten och går alltså inte att välja via nano-menyn som i PC-versionen. En bra förändring som inte bara effektiviserar knapptryckandet utan gör Crysis till en mer följsam upplevelse med mindre irriterande spelavbrott.

Resan från den där stranden till söderhavsöns mitt och vidare till den urtjusiga hamnen är precis lika benhård som för fyra år sedan. Och friheten är enorm. Crytek vägrar leda spelaren för en enda liten sekund utan släpper oss istället fria att välja den väg vill gå. Tvärt emot hur exempelvis Infinity Ward väljer att utforma sina bästsäljande korridorskjutare, med andra ord.

Attackera från vattnet i kulspruteutrustad gummibåt? Kör! Attackera på land från skyttevärnet i en pansarklädd militärjeep? Go! Smyga förbi fienden utan att avfyra så mycket som ett enda skott? Do it! Crysis bjuder på så mycket frihet att det ibland, fortfarande, blir överväldigande. Vart ska jag gå? Var är jag? Hur ska jag tackla den här situationen? Jag känner mig vilsen ibland, hemmastadd och benhård ibland. Precis som när jag spelade genom PC-originalet. Det är en härlig känsla som fungerar perfekt tillsammans med det varierade tempot.

Ena sekunden sitter jag ute på en liten sten i vattnet och kikar på solnedgången. Sekunden senare skjuter jag värmesökande missiler mot en ettrig helikopter, med osynligheten aktiverad och tungan rätt i mun. Crysis gör fortfarande så himla många saker helt rätt. Visst existerar det problem och irritationsmoment beträffande det spelmässiga likväl som det grafiska... men jag har mer än gärna överseende med det mesta så länge jag får leva fritt, utforska djungeln samt njuta av den superba fysik som det här spelet innehåller.

Varje liten fysikuträkning, varje liten kula som slungas ur mina vapen, varje rekylrörelse, varje framryckning med Maximum Speed-funktionen intryck - allt fungerar i ett samförstånd som få actionspel av den här typen kan skryta med. Jag älskar fortfarande känslan av att avfyra vapnen i Crysis. De känns kraftfulla och balanserade samtidigt som precisionen överdrivits ganska rejält. Det går att skjuta skrikande koreaner på 250 meters håll med ett av maskingevären, utan att behöva sikta särskilt länge. Orealistiskt såklart, men vapenkänslan i det här spelet förblir briljant.

Storyn då? Den känner vi väl alla redan till. Handlingen är helt oförändrad i konsolkonverteringen och precis som i fallet med PC-originalet bryr jag mig inte särskilt mycket av det som sägs. Dialogen är inte den bästa, långt ifrån. Karaktärerna är inte särskilt minnesvärda, heller. Men det kvittar. Jag är på en soldränkt paradis-ö utrustad med en toppmodern superdräkt. Jag har kilometer efter kilometer av urtjusig djungel framför mig samt 840 stycken skjutglada fiendesoldater. Storyn hamnar i andra rummet från start. Jag vill testa, prova, utforska, effektivisera mitt spelsätt och leka med fienden. Crysis är en sandlåda som ingen annan... fortfarande.

Tyvärr har Crytek av någon outgrundlig anledning plockat bort multiplayerdelen i Crysis till Playstation 3 och Xbox 360. Antagligen eftersom man istället vill att vi ska spendera våra onlinetid med multiplayerkomponenten i Crysis 2. Oavsett anledning är det trist, och ett ganska fläskigt minus. Hade det inte varit för att skärmuppdateringen dyker med jämna mellanrum samt att Crytek tagit bort den manuella save-funktionen (och hela multiplayerläget) - hade detta definitivt fått ett högre betyg. Jag älskar nämligen Crysis - av hela mitt sotsvarta hjärta...