Curse of the Sea Rats

Begreppet "metrodvania" får saliven att rinna hos flertalet spelare och denna sub-genre har fått lite av en nästan helig status. Detta beror givetvis främst på flertalet riktigt bra spel och det är också en genre där just indie-spel blomstrat rätt rejält. Detta äventyr, där du i rollen som en råtta, tar dig genom en stor karta i jakten på att bryta den förbannelse som gjort sig till, just en, råtta tog sin lilla tid att upplevas som något annat än ganska medelmåttigt. Men jag måste säga att jag ett par timmar in ändå var positivt överraskad över hur underhållande detta till slut var. För även om spelet lider av en del problem som tar ner det från toppskiktet, så är det ändå överlag skoj att spela.

Man har alltså blivit en råtta, en piratråtta för att vara mer specifik och detta är det överhängande temat som jag tycker är lysande. Mixen här är perfekt, och möjliggör mycket fantastisk design. För att bryta förbannelsen måste du rädda kaptenens kidnappade dotter, och så börjar färden genom ett otal rum där kartan snabbt blir din bästa vän för att navigera dig framåt, och såklart ibland bakåt. För om det är något en metrodvania är känt för är det ju just att man inte kan ta sig förbi vissa passager man redan sett förrän en bit in i spelandet. Precis samma gäller här, där framförallt möjligheten att dubbelhoppa gör att du senare kan nå de där rummen du tidigare inte kunde nå. Jag tycker överlag kartan och navigationen är snyggt utformad, men inte helt perfekt. En del onödig back-tracking när man dör är framförallt spelets stora problem, det blir rätt frustrerande att behöva springa tillbaka genom rum för att göra ett försök till på en boss eller en passage. Här finns också ett balansproblem i spelet som märks tydligt främst efter ett par timmar. Hjälten, eller snarare varje valbar hjälte för det finns fyra, har ett färdighetsträd och innan man fyllt detta är både fiender och bossar en betydligt större utmaning än de är senare i spelet. Färdigheterna har man erövrat många timmar innan spelet är över och när man gjort detta, då sjunker svårighetsgraden radikalt. De flesta av spelets bossar blir en barnlek, och det enda viset för spelet att skapa lite utmaning blir sådana där klassiska scenarion där ett misslyckat hopp gör att man dör på direkten.

Frustrationen i att då behöva ta sig tillbaka genom en massa rum blir stor. Dessutom gäller samma sak för att nå spelets butik där man kan köpa föremål. Dessa platser är utspridda med rätt långa mellanrum och även om man kan köpa en behändig visselpipa för att teleportera sig dit så måste man ändå sedan ta sig hela vägen tillbaka.

Miljöerna som man tar sig genom är väldigt fina och jag är imponerad över den variation som erbjuds. Det är snygga omgivningar både designmässigt och visuellt och mycket av skälet till att jag tog mig hela vägen till spelets eftertexter var på grund av de miljöer som erbjöds. För även om kartan är en enda stor ihopsittande labyrint varieras den på ett bra vis. Även musiken lyckas förhöja stämningen men en liten negativ känga måste ges till de irriterande ljudeffekterna då råttorna tvunget ska skrika vid varje hopp eller slag, som tur var kunde dessa ljudeffekter sänkas i spelets meny men det känns alltid trist när man måste gå in och ändra i inställningarna för att inte öronen ska blöda. Jag måste också tyvärr påpeka att spelet kraschade ganska frekvent med ett tiotal gånger då spelet bara stängde ner och eftersom jag redan påpekat det där med att det var frustrerande att göra om partier blev detta såklart än mer irriterande när detta skedde.

Förutom en del plattformshoppande är här en hel del action. Skärmarna är fyllda med ondingar och det är även en hel del bossfighter. I stil med mycket annat av spelets innehåll så är allting välgjort, men saknar den där riktiga udden. Fienderna har bra variation, men är ofta mer ett irritationsmoment att få bort än roliga utmaningar att ta sig an. På samma vis är kontrollen inte riktigt så precis att det plattformshoppandet som förekommer blir perfekt. En hel del av spelets ganska många bossfighter är dock helt okej, men spelets största behållning ligger framförallt i utforskandet tack vare de många spännande och fint designade miljöerna som besöks.

Curse of the Sea Rats har många fina egenskaper som gör det till ett bra spel och hade bara några av dess tillkortakommande städas bort hade det definitivt kunnat tillhöra ett spel som inte får missas, vare sig av de som gillar genren eller av ett mycket bra spel. Nu är det lite för många moment som gnager för att det ska nå riktigt dit, men eftersom jag spelat det här ganska ihärdigt de senaste dagarna skvallrar det också om att det varit ett väldigt underhållande äventyr på många vis. Lite mer puts på denna skuta till spel och det hade seglat helt i hamn utan det lite trista läckage vi får dras med nu.