Om du har gått och väntat, trånat och drömt efter en uppföljare till Capcoms Ghost 'n Goblins och känner dig svulten på den typen av spelupplevelser, kan jag glatt meddela att Cursed Castilla är precis det som kan få dig att slappna av en stund. Inte bara fungerar det som en andlig uppföljare till Capcoms ultraklassisker - Cursed Castilla är även ett riktigt, riktigt bra spel som praktiskt taget bara är utvecklat av en enda person.
Tänk dig ett ordentligt gammalt slott. Jättegammalt, dammigt och proppat med fällor som är skapade för att krossa dina ben, slita sönder ditt skinn och på alla andra tänkbara sätt göra dig till icke levande. Tänk dig att det slottet ligger i ett kolsvart Spanien. Inuti slottet kryllar det såklart med olika typer av monster som likt fällorna endast är ute efter att göra så mycket skada de bara kan på dig.
Retrocharmen är uppskruvad till 100%.
Vår hjälte, Don Ramiro, är dock ingen vek liten spoling. Han är en ståtlig riddare av rang tar sig an slottets alla hemskheter utan att vare sig be om lov eller ursäkta sig först. Beväpnad med svärd som kastas mot fienden beger jag (och Don) mig in på spelets första bana. Kort därpå möter jag spelets första fiende. Sen dör jag. Min inre röst påminner mig om jag faktiskt har spelat TV-spel i snart 30 år och att jag inte kan besegras av ett litet indiespel till Nintendo 3DS och jag fortsätter med den uppmaningen i huvudet. Det går... sådär.
Cursed Castilla är svinsvårt. Fast på ett bra sätt. Rättvist utmanande, kanske? Allt handlar om precision, uppmärksamhet, fingerfärdighet och fiendekännedom. När jag dör (vilket är väldigt ofta) är det alltid mitt eget fel. Det gör såklart att det svåraste hinder jag stöter på blir otroligt belönande att äntligen klara av, speciellt efter att ha slitit med en boss i vad som känns som evigheter för att sedan klara uslingen utan att ta skada överhuvudtaget. Precis som From Software lyckades fånga den känslan av faktiska färdigheter med Dark Souls/Bloodborne känns Cursed Castilla som den gamla skolans spel, men inte helt utan nymodigheter.
Spelet är otroligt utmanande, men aldrig orättvist.
Det är faktiskt ganska förlåtande i sin struktur. Don kan bli träffad tre gånger innan han biter i gräset men nya föremål som återhämtar liv finns stadigt utspritt i omgivningarna. Skulle alla tre hjärtan gå åt finns det även möjligheter att fortsätta spela, men då går alla poäng som samlats till intet. Det finns även mycket hjälp att få i hur fienderna ska besegras. Mängder olika vapen finns att hitta i skattkistor och hittar du rätt vapen för rätt tillfälle kan det snabbt förvandla saker och ting till din fördel. Dons standardvapen är svärd som han kastar och de gör hyfsad skada och kan kastas i ett relativt högt tempo. Genom att plocka upp exempelvis "Holy Fire" kan du dela ut rejält med skada men i något lägre hastighet och tvärtom om du hittar knivar.
Föremålen som hittades i skattkistorna är slumpmässiga så bara för att du hittade det perfekta vapnet för den där hemska bossen en gång betyder det inte att du kommer göra det igen. Andra föremål som kan plockas upp är diverse hjälpmedel som mer liv, sköldar, skor som hjälper till med att hoppa extra högt och skatter som ger poäng.
Bandesignen och upplägget tenderar ibland att kännas lite repetitivt.
Musiken i Cursed Castilla är perfekt, helt underbar, stämningsfull och kompletterar den grafiska stilen perfekt. Fienderna är välgjorda och distinkta vilket såklart underlättar dina strategier och omgivningarna överlag är sådär härligt retrodoftande. Jag brukar sällan bry mig om att ens ha 3D-effekten påslagen längre men i det här spelet tillför den faktiskt något. Djupet som skapas mellan väggar och plattformar exempelvis. Cursed Castilla ser bättre ut med 3D-effekten påslagen än tvärtom, något som jag applåderar. Att den undre skärmen dessutom fungerar som en arkadmaskin, komplett med joystick, knappar och myntinkast är en trevlig detalj.
Cursed Castilla är ett härligt spel som kanske främst riktar sig till alla som växte upp med Ghosts 'n Goblins och gillar den typen av idiotsvåra spel som utmanar på rätt grunder. Det kan bli något stelt efter att ha mördat 15 bossar och variationen uteblir, däremot finns det flera olika slut för den som behöver en morot för att spela igenom det en gång till. Svårighetsgraden är perfekt, det känns aldrig orättvist och det är lätt att plocka upp sin Nintendo 3DS bara för att "spela liiiite till" och sedan inse att man glömde hämta sin tvätt ur torktumlaren vilket innebär att grannen nu äger alla dina kläder.