Cyberpunk 2077: Phantom Liberty

När Cyberpunk 2077 först släpptes i december 2020 var jag mer än redo att sätta tänderna i vad som på förhand hade marknadsförts som ett av tidernas mest avancerade, komplexa och ambitiösa actionrollspel. Mängden buggar och tekniska tillkortakommanden samt det faktum att The Witcher-studion CD Projekt Red inte höll vad de hade lovat gjorde mig dock gruvligt besviken och jag tvingades helt enkelt vänta på att äventyret skulle matchas innan jag efter några månader kunde spela igenom det på min gamla Playstation 4.

Jag spelade igenom rubbet, gjorde varenda sidouppdrag och tillbringade massor av min tid i Night City inklusive alla inkluderade slutsekvenser och dylikt, och jag gillar såhär i efterhand verkligen Cyberpunk 2077 och innan jag ger mig in på Phantom Liberty, den nya expansionen, tänkte jag gå igenom alla de förändringar som studion gjort i grundspelet, som de nu valt att kalla för Cyberpunk 2.0.

Patch 2.0 gör mer än att uppdatera polisernas artificiella intelligens samt addera fordonsbaserade strider. Mycket mer. Samtliga invånare i staden och samtliga fiender rör sig nu mer realistiskt och följsamt. De kan flankera och tänka mer individuellt och detta gör att eldstriderna är både mer utmanande samt mer engagerande och "levande", enligt mig. Det går inte riktigt längre att bara hoppa runt med sin cyberkatana och slakta allt som syns och jag har inte samma möjlighet att krypa runt och förvandla fienderna till finstrimlad kassler med mina Mantis-klor som tidigare. Det handlar nu mer om att hålla sig i ständig rörelse och om att vara smartare än fienderna snarare än bara mer aggressiv. Föremål och kläder spelar nu mindre roll eftersom armor-poängen för klädesplagg har plockats bort helt. Nu handlar striderna i Cyberpunk 2077 mer om implantat och cyberware, vilket jag förmodar var tanken från början.

Det nya systemet för snutjagis har döpts till Max Tack och det enklaste sättet för mig att förklara hur det fungerar och vilken typ av utmaningsgrad det erbjuder är att dra den omedelbara parallellen till femstjärniga polisjakter i Grand Theft Auto V. Ordentligt utmanande, med andra ord. Det är alltså inte längre enkelt och en smula korkat att undvika Night City Police Departments patrullerande poliser och när de skickar in specialstyrkorna för att verkligen sätta stopp för din framfart här, är det oftast lite som att springa rätt in i en vägg. Går det att överleva en Max Tac? Japp, men det är otroligt utmanande och mycket mer krävande än det någonsin varit tidigare i det här spelet. När det gäller fordonsstriderna är de klart mindre häpnadsväckande utan en ganska sömnig nyhet där du helt enkelt kan skjuta medan du kör, vilket erbjuder mer variation på striderna men på det stora hela inte förändrar särskilt mycket.

Expansionen Phantom Liberty inleds på ett sätt som för tankarna till John Carpenters gamla actionklassiker Escape From New York. USA:s president befinner sig i knipa och det blir ditt jobb att rädda henne. Skytteln som hon färdas in blir nedskjuten (Elysium-style) över Night City av Kurt Hansens gerilla (som regerar Dogtown) och du som är filmtokig kommer såklart även att lägga märke till hur CD Projekt låtit sig inspireras av Marlon Brandos ikoniska Colonel Kurtz från Apocalypse Not i designarbetet/manusarbete med Hansens karaktär.

Handlingen tar fart direkt och håller högt och bra tempo. Du kastas in i ett virrvarr av spioner, konspirationer och falskspel på regeringsnivå och det finns en nerv här som ofta saknades i berättandet i originalspelet. Jag har ingen lust att gå in på detaljer här eller berätta mer om vad som sker eftersom jag inte avser att sabba upplevelsen för dig, men jag kan enkelt konstatera att storyn är bra. Karaktärerna är fascinerande, välskrivna, trovärdiga och coola och vikten av de beslut du tar är större och mer betydande än vad jag kanske hade trott på förhand.

Phantom Liberty tillför cirka 20 timmar av extra speltid till ett redan välfyllt och omfattande actionrollspel och det har för mig varit enkelt att komma in i storyn och verkligen fatta tycke för flera av de nya karaktärerna. Det finns mängder av mörker här, svart komik, blodigt allvar och allt där i mellan och rent tematiskt är det såhär tight som hela originalspelet borde ha varit från start. Denna expansion samt det faktum att huvudspelet nu äntligen nått 2.0-status med fixade poliser och mer krävande, engagerande eldstrider gör att jag med gott samvete verkligen kan rekommendera detta som ett helhetspaket. Räkna med urläcker design, fantastisk grafik, sanslöst fin atmosfär, bra berättande och mängder av minnesvärda strider.