Might and Magic-serien må vara en riktig långkörare som hängt med i 20 år vid det här laget. Men det hindrar inte det senaste, Dark Messiah of Might and Magic, från att vara ett steg i en ny riktning.
Det lite långsammare tempot har kastats bort till förmån för ett våldsamt actionrollspel sett ur förstapersonsvy som ges kraft av grafikmotorn Source - samma som för Half-Life 2. Vid en första anblick liknar spelet en Oblivion-klon, men utöver den välpolerade ytan är det inte mycket spelen har gemensamt. Eftersom Dark Messiah of Might and Magic är minst lika mycket actionspel som rollspel är spelvärlden uppdelad i olika nivåer som för handlingen framåt. Det finns alltså ingen stor och sammanhängande värld att springa runt i. Eftersom banorna är relativt små har utvecklarna kunnat koncentrera sig på att göra dem riktigt väldesignade och det finns stora möjligheter att interagera med omgivningen på ett sätt som få rollspel erbjudit tidigare. Redan tidigt i spelet lär man sig att dra nytta av omgivningen man befinner sig i och spelets inledande banor är designade på ett sätt så att man får prova på alla möjligheter innan man kastas ut i det riktiga äventyret.
En sak som imponerar direkt är hur öppna alla nivåer är. Oavsett vilken spelstil du föredrar går alla uppdrag att slutföra på en rad olika sätt och med lika tillfredställande resultat varje gång. För de mindre tålmodiga som är ute efter rå action finns inget som hindrar från att bara springa rätt ut och banka vettet ur varenda levande varelse man ser. Samtidigt är banorna lika väl anpassade för de som hellre smyger i skuggorna och mördar i lönndom eller de som helst av allt bränner krutet på flashiga magier som skulle göra Gandalf grå av avund vilken dag som helst (om han nu inte var grå från början, så klart).
Spelaren ikläder sig rollen som Sareth - en lärling som tränats sedan barnsben för att besegra en stor ondska känd som "The Dark Messiah". Medan handlingen knappast vinner några priser för nytänkande är sättet man kontrollerar Sareth betydligt mer intressant. Borta är de traditionella klasserna som krigare, tjuv och magiker. Istället väljer man fritt vilka färdigheter Sareth ska lära sig genom att samla på sig färdighetspoäng som man sedan fritt kan distribuera mellan fysiska, magiska och blandade tekniker. Man kan antingen satsa på att göra honom till mästare inom ett visst område eller att lära honom lite av varje. Poäng som läggs på fysiska tekniker ger honom nya stridstekniker och mer skicklighet att slåss med svärd och båge, medan exempelvis magiska tekniker ger tillgång till nya magier och besvärjelser. Ju mer avancerad man blir inom ett visst område, desto mer kostar det så klart att förbättra karaktären till nästa nivå.
Det har skrivits mycket om att utvecklarna lånat Valves berömda Source-motor och det är naturligtvis något man drar nytta av i allra högsta grad. För de med tillräckligt kraftfulla datorer är det en vacker värld fylld med avancerade shader-effekter, bumpmapping och andra helt oförståeliga tekniska termer, men huvudsaken är i alla fall att dessa gör så att spelet ser snyggt ut! Inomhusnivåerna bjuder exempelvis på dunkelt upplysta grottor där skuggor och ljussättning är allt medan utomhusmiljöerna imponerar med storskaliga områden, gnistrande klara havsvågor som slår in mot stranden och jättelika berg som tornar upp sig vid horisonten. Även alla fiender man stöter på ser otäckt bra ut vilket höjer inlevelsen ytterligare ett snäpp de gånger man har oturen att stå öga mot öga med en ofräsch orc med taskig andedräkt och tillhörande spikklubba.
Ett av spelets allra starkaste kort är fysikmotorn som verkligen utnyttjas till sitt yttersta. Hela spelet är mer eller mindre uppbyggt med fysiken i centrum, då en hel del av problemlösningen är baserad kring den. Ett exempel från mitt eget spelande var när jag fick syn på en vakt som hindrade min framfart. Istället för att bara rusa fram och börja slåss noterade jag en hylla med stora tunnor som han stod precis under. Genom att krypa lite närmare och sedan sätta en välriktad pil rätt på repet som höll hyllan uppe kunde jag få hela hyllan med tillhörande tunnor att krasa rätt ner i huvudet på den intet ont anande vakten, och så enkelt var det problemet löst. Spelet kryllar av liknande situationer där man genom att tänka till lite extra ofta kan komma på en alternativ lösning till att bara gå på ren kraft och det finns imponerande många lösningar den påhittige spelaren kan använda sig av. Lådor, oljelampor och alla möjliga prylar kan plockas upp och kastas och att frambesvärja en åskattack mot en fiende som befinner sig i vatten har sällan varit lika tillfredställande.
Dark Messiah of Might and Magic är riktigt våldsamt och det förstärks ytterligare av fysikmotorn som på ett otäckt realistiskt sätt skildrar döda fiendekroppar som faller till marken. Avhuggna kroppsdelar och visuella effekter som blodstänk som fastnar på svärdet och gnistor som yr när två klingor möts är vardagsmat. Samtidigt är spelet inte på något sätt den simpla "hack n’ slash"- upplevelse som det kanske förefaller vara. Det märks att utvecklarna hos Arkane Studios verkligen ansträngt sig för att göra spelets strider till något annat än bara hjärndöda hacka-och-slå-fester. Genom att lära sig nya stridstekniker får man fler sätt att anfalla på och utöver vanliga attacker kan man även utföra kraftfullare sådana som tar längre tid att ladda upp. Möjligheten att använda sköld, parera, sparka och avväpna fienden finns också.
Medan franska Arkane Studios var de som började utveckla spelet ifrån grunden är det brittiska Kuju Entertainment som fått äran att ta Might and Magic ut på nätet. Potentialen för ett Dark Messiah of Might and Magic online känns på förhand helt enorm, och det beror till största delen på upplägget. Eftersom man ville bevara spelets rollspelsartade natur samtidigt som konceptet behöver anpassas till onlinespel har en intressant spelidé växt fram. När man spelar mot andra kan man inte längre välja fritt mellan styrka, magi och smygande - utan istället finns ett flertal karaktärsklasser som alla är specialiserade på en specifik sak. Detta för att stärka lagandan och göra så att spelarna tvingas kompensera varandra för sina styrkor respektive svagheter. I ett spelsätt som har mycket gemensamt med vår svenska stolthet Battlefield kan upp till 32 spelare utkämpa stora slag i form av människor mot odöda. Totalt finns det fem klasser att välja mellan och dessa är krigare, lönnmördare, präst, bågskytt och magiker och för att lyckas behövs en ytterst välbalanserad grupp för att ta hand om alla situationer som kan uppstå.
Fullversionen av Dark Messiah of Might and Magic utlovar drygt tolv actionpackade nivåer för att föra den klichéartade handlingen framåt. Av det vi testat hittills verkar spelet erbjuda en löjligt intressant enspelarkampanj samtidigt som flerspelarläget mycket väl kan bli ett nytt Battlefield fast i fantasy-förklädnad. Om allt går vägen har vi förhoppningsvis en rykande färsk recension i nästa nummer av Gamereactor Magazine. Tills dess får ni vila ögonen på dessa bilder av spelet som kan komma att lysa upp många mörka höstkvällar för alla PC-spelare som är intresserade av action och rollspel i en skön kombination!