Dark Messiah of Might & Magic

Precis lika less som Petter är på alver och magi är jag trött på burdusa flintskalliga karlar som bär på vapen med ett par Hiroshima i förstörelsekapacitet. Det spelar ingen större roll om det handlar om andra världskriget, Vietnam, något ökenkrig eller något kommande intergalaktiskt krig mänskligheten har att se fram emot, det är helt enkelt inte kul att för den miljonte gången avfyra samma gamla kulspruta, hagelbrakare, raketgevär och prickskyttegevär. Men däremot gillar jag lagspel där man ska besegra andra spelare för att ta över viktiga kontrollpunkter och taktiskt utmanövrera sina motståndare. Ett dilemma alltså.

Lösningen på mitt dilemma heter Dark Messiah of Might & Magic, ett spel som blandar typiska förstapersonsskjutarstrider med arketypiska rollspelsklasser, allt uppbyggt på den urmysiga Source-motorn. Det går att spela som krigare, lönnmördare, präst, magiker och bågskytt, var och en förstås med en rad färdigheter som påminner lite om World of Warcraft, eller vilken traditionell rollspelsvärld som helst för den delen. Krigare springer in i närstrid, knuffar folk utför stup och slår svärd i huvudet på folk. Lönnmördare gör sig osynliga och hugger folk i ryggen, eller lägger ut lömska fällor. Präster står i bakgrunden och helar folk, medan magiker står bredvid och gör precis tvärtom. Och bågskytten är den som mest liknar det traditionella skjutarspelet, även om han bör ta med gravitation och vindriktning i beräkningarna.

Innan jag går in på multiplayer kan det vara befogat att berätta lite om enspelarläget. I rollen som Sareth, en händig kille som behärskar alla olika stilar, ska du försöka stoppa en invasion av odöda, 18 år efter handlingen i Heroes of Might & Magic 5. Enspelarläget bjuder på en del riktigt coola bossar och smarta motståndare. Med det lite lägre tempot hinner man också tänka efter och utnyttja omgivningen på spännande sätt som inte riktigt kommer till sin rätt i flerspelarspel. Jag gillar särskilt möjligheten att frysa marken och sedan få fienderna att halka ner i avgrunden. Tyvärr är den grafiska designen ganska bedrövlig med mörka, arga figurer som ser likadana allihop. Visst, det heter Dark Messiah, men jag vill gärna få spela en hjälte och ingen mörkerbest med stora tänder.

Men det mesta krutet ligger ändå på flerspelarläget. Tänk dig Battlefield, fast med sandiga ökenstäder och arga terrorister ersatta av ståtliga slott med en rad magiker uppe på muren. Det gäller att ta över viktiga kontrollpunkter och på så sätt pressa fienden bakåt hela vägen till sin bas. I och med att de fem klasserna är så olika finns det flera lämpliga taktiker att använda, men jag skulle tro att en jämn fördelning är bäst i längden. Att skicka ett gäng starka krigare låter kanske bra i teorin, tills de blir nerpepprade på avstånd av ett gäng bågskyttar. Då är det kanske klokare att smyga in med en lönnmördare först och slå ut svaga motståndare, medan magikern ger understöd och prästen helar för fullt. Ett stor skillnad mot reguljära förstapersonsskjutare är rollspelspoängen som fördelas allt eftersom du lyckas med dina mål. Genom att gå upp i rang får du förbättrade färdigheter som kanske kan vända stridslyckan, och som ytterligare varierar situationen. Även om det går att byta klass mitt i striden är det bäst att hålla sig till en enda för att hinna nå de bästa färdigheterna innan matchen är slut, för sedan börjar man om från början. Det är alltså inget onlinerollspel, även om det har lite tendenser åt det hållet.

Det stora nöjet i Dark Messiah är just att utforska de olika klasserna och försöka sätta ihop en effektiv grupp. Utvecklarna Arkane har byggt upp några riktigt intressanta banor där Havoc-fysiken kommer till sin rätt och den grundläggande tanken är intressant. Inte sedan urgamla Heretic har någon på allvar satsat på fantasy i förstaperson, och för oss Oblivion-fans som är sugna på lite strid man mot man är det ett spel att se fram emot.