"Darkest Dungeon is about making the most of a bad situation. You are not expected to succeed on your first expedition." Det är ändå märkligt uppmuntrande ord jag först möts av när jag för första gången startar upp. Jag ska direkt erkänna att när jag började skriva för Gamereactor så gillade jag inte turbaserade spel särskilt mycket alls, jag gillar tempo och action och den typen av spel brukar vara lite för långsamma för min smak. Jag har dock efter att ha recenserat ett gäng ändrat uppfattning en aning, jag tycker fortfarande att tempot tenderar att bli lite långsamt men jag uppskattar också verkligen att få tänka till ordentligt innan jag gör mitt nästa drag. Något som verkligen är en direkt nödvändighet ifall man förväntar sig att ta sig framåt i Darkest Dungeon II.
Till en början finns det bara fyra hjältar att välja mellan som ska få utkämpa ens strider, alla förstås med sina egna unika egenskaper och det gäller att välja klokt och få till en bra balans. I takt med att det fortlöper så kan flera hjältar låsas upp och man kan då variera sitt startfält lite mer. Man-at-arms och The Plauge Doctor blir snabbt favoriter för egen del. Spelet är indelat i fem akter eller som det i spelet refereras till som "Confessions" och de är Denial, Resentment, Obsession, Ambition och Cowardice. Det går att välja vilken av dessa man vill redan från starten och det val man då gör kommer avgöra vilken boss som ska besegras när man sedan når The Mountain där ondskan slutligen skall besegras.
Det sista hoppet för världen färdas i denna simpla hästdroska. Sa jag att det är ett väldigt mörkt spel på alla sätt och vis?
Mina tappra krigare färdas sedan genom det eviga mörkret i en enkel hästdroska. Lite då och kommer man till vägskäl och får då förstås ett par val att ta ställning till. Åt ena hållet kan exempelvis en bossfight vänta och det andra kanske rentav erbjuder en stunds respit i form av ett sjukhus. Såren behöver ofta slickas och då finns även en chans att fylla på övriga depåer samt spendera de Candles of Hope man samlar på sig under resans gång och som tjänas in genom att besegra fiender, spöa bossar och klara av andra uppgifter. Det är sedan med dessa ljus som det går att låsa upp nya hjältar samt uppgradera förmågor och annat på de man redan har.
Fiendevariationen är god och allt ifrån soldater till diverse andra varelser står i ens väg.
Jag har fått höra att det ska vara väldigt svårt men det börjar ju faktiskt ganska bra ändå, jag vinner mina första fyra fajter utan några större bekymmer, men sen så blir det plötsligt avsevärt tuffare. Jag vinner förvisso men det kostar mig nästan hela laget och i slutet så är det bara min store starke karl Man-at-arms som står pall och löser en mycket dyrköpt seger. Det visar sig bli katastrofalt då den nu sargade biffen är den enda kvarvarande vid liv inför nästa strid och jag visste förstås att jag därmed var chanslös. Men ingen minns som bekant en fegis så han fick ändå slåss till allra sista blodsdroppen. Det är tyvärr då jag inser att jag inte får fortsätta där jag dog utan det är till att börja om som gäller. Oförlåtligt men det är en del av processen, jag kände till förutsättningarna men jag har lärt mig något till nästa gång. Vinner man så tas man ganska snabbt ner på jorden igen, efter att ha gått segrande ur en situation som såg helt körd ut så fick jag direkt efter rikligt med stryk där jag kaxigt nog trodde att jag skulle avfärda motståndet tämligen enkelt. Det går alltså snabbt att bli nedtagen på jorden igen och det är bara att inse att ödmjukhet och tålamod är ledorden här.
Det finns tillfällen då det antingen går att välja mellan att fly fältet och ta de belöningar som tjänats in eller fortsätta och riskera att få börja om igen. Men man måste våga för att vinna och ingen minns som bekant en fegis. Ibland går det bra och ibland går det helt klart mindre bra, men det som verkligen är charmen med denna typ av skoningslösa upplägg är att man lär sig något vid varje misslyckande och spelet tvingar en på så vis att bli bättre. Jag tänker dock omedelbart på Clevelands från Family Guys citat om någon typ av spel de spelar: "you don't win, you just do a little better each time". Det är ett citat som träffar lite extra klockrent efter dessa timmar med Darkest Dungeon 2, för exakt så känns det. Nu vet jag ju förvisso att så inte är fallet med Darkest Dungeon II men efter alla gånger jag dör och får börja om så börjar jag ju förstås fundera om det ens är möjligt.
Det är inte direkt fult trots det mörker som råder. Jag gillar verkligen designen och den tecknade stilen.
Det finns förstås lite att kritisera också, även om det förmodligen är till viss del avsiktligt så är det verkligen inte ett spel som på något vis håller en i handen, en del grejer förklaras förvisso men ofta ganska vagt i min mening. Menyerna exempelvis är plottriga och röriga och det tar ett tag innan man får kläm på allting. Inlärningskurvan är aningen brant och därmed inte fullt så välkomnande för nybörjare, men till dess försvar så är det lättare att komma in i som färsking än vad till exempel i synnerhet första Dark Souls var och som jag förstått det också avsevärt enklare på den punkten än den än mer brutala föregångaren. Jag har själv inte spelat ettan så jag kan dessvärre inte uttala mig om den saken. Något märkligt hände också när jag sedan skulle starta upp för andra gången, då fick jag ett felmeddelande om att det DLC som medföljde vid namn The Binding Blade plockats bort och att alla mina framsteg verkade vara förlorade. Jag blev förstås alldeles kallsvettig och hann med att gorma ur mig några väl valda ord innan jag kom fram till att det kanske löser sig med en omstart. Min teori visade sig stämma och jag kunde därmed andas ut. Detta inträffade sedan varje gång jag skulle börja spela, något irriterande förstås men gissningsvis också något som kommer fixas till i en kommande patch.
Mycket strider blir det och det är ingen lätt uppgift att slutligen besegra ondskan.
Som jag tidigare nämnt så är det inte helt lätt att komma in i det hela om man är färsk, men när man väl gör det så är det ett riktigt bra roguelike rollspel. Jag tycker striderna har klockren mekanik och trots att gameplay överlag är ganska repetitivt då man i princip bara åker droska i väntan på nästa omgång fiender så känns striderna sällan upprepande. Vetskapen om att det bara är att börja om ifall man dör gör att man konstant är på tå och gör sitt yttersta för att slippa börja om igen hur frustrerande det än är att dö gång på gång just på grund av detta också. Stort plus också för det visuella där den tecknade stilen med sina tjocka konturer verkligen är något jag gillar och känslan är att det hade gått att göra ett riktigt bra seriealbum av detta. Det är en skaplig utmaning som väntar men ifall roguelike är något som uppskattas och i synnerhet då första spelet så är det inget att tveka på, många timmars intensiva strider väntar i mörkret.