Darkspore

Maxis är genin när det kommer till att skapa intressanta simulatorer. Parallellt med utvecklandet av nya The Sims 3-expansioner har man dock tagit steget till rollspelgenren i form av Darkspore, en spinoff till Spore. Det som bjuds här är en spelupplevelse inte helt olik den i Blizzards Diablo-spel, som sedan kombinerats med en del element från Maxis universumsimulator från 2008.

En av de mest populära funktionerna i Spore var monsterskaparen - ett kraftfullt verktyg med fantastiskt djup som belönade spelare som var kreativ och passionerad nog att lära sig använda den. Därför kommer det kanske inte som en överraskning att denna spelar en central roll även i Darkspore. Den drivande kraften i spelet är nämligen att bygga upp en monsterarmé och låta sina skapelser utvecklas.

Totalt är det 100 stycken monster som ska tas hand om och hållas starka, och före varje uppdrag ska tre av dessa väljas ut som du sedan kan växla mellan. Detta är väldigt viktigt då alla skapelser bygger på ett av fem element, och dina hjältar tar mer skada av fiender av samma element. Eftersom man inte kan byta fram och tillbaka oansvarigt gäller det att tolka situationen rätt och använda rätt monster vid rätt tillfälle. Det är en bra grundpelare till Darkspores stridssystem, som påminner mycket om Pokémon-spelen.

Hjältarna du samlar på dig under spelets gång utvecklas som sagt med hjälp av monsterskaparen, genom att samla DNA och nya delar av besegrade fiender. Det är de nya delarna som tjänar som krigsbytet i Darkspore, och känslan av att besegra en utmanande boss och få finfina belöningar för det finns självklart här. Monsterskaparen må vara en nedbantad version av den som finns i Spore, och det finns mindre utrymme för kreativitet när man måste tänka på att vara framgångsrik i striderna, men det är fortfarande en väldigt belönande funktion för den som sätter sig in i den och lär sig hur balansen i spelet fungerar.

Trots en känsla av utveckling och progression blir dock rollspelandet i Darkspore aldrig lika tillfredsställande som i exempelvis Diablo. Spelet är för opersonligt. Monstren som allt kretsar kring är inte karaktärer utan snarare ting som saknar allt som heter karisma och personlighet. Som spelare har du heller ingen relation till dessa skapelser, vilket var en av sakerna som gjorde spel som The Sims och Spore så lyckade.

Istället är monstren i Darkspore identitetslösa, genetiska experiment som du skickar ut på självmordsuppdrag, och med tanke på att du har en hel armé av dem kan det vara svårt att bry sig om dem som unika individer. Det kan även bli väldigt svårt att hålla alla monster i bra form mellan uppdragen. Får du några favoriter kommer du snabbt tvingas till att återspela tidigare uppdrag för att kunna få upp dina andra monster till samma nivå.

Det här är dock någonting som endast bekymrar de som spelar själva, vilket du inte bör göra om du vill få ut så mycket som möjligt av det. Darkspore är nämligen menat att spelas tillsammans med andra. Är du en av många PC-användare med en internetuppkoppling kommer du vara ansluten till en Darkspore-server oavsett vad du gör i spelet. Det gör det väldigt lätt att snabbt hoppa in bland några polare (eller totala främlingar) för att ta sig ann ett svårare uppdrag i kampanjen. Här finns även möjligheten att utmana andra spelare i PVP-matcher, och dessa dödsmatcher med stöd för fyra spelare kräver en helt annan mentalitet än den i kampanjen. Här gäller det att konstant komplettera sin lagkamrats förmågor.

Det som utgör Darkspores spelmässiga kärna är det alltså inget fel på, men hade den inte varit så välutvecklad hade vi snackat om ett väldigt enformigt spel. Allt utanför denna kärna känns nämligen bristande och ytligt. Det första negativa som uppenbarar sig är den lama handlingen, som framstår som en eftertanke redan några minuter in i spelet. Du väcks ur en nedfrysningskapsel ombord ett rymdskepp, och när du kommer upp på fötterna blir du orienterad av superdatorn HELIX som känner av att du tappat minnet medan du låg och sov.

Du får då veta att din ras upptäckte en ny form av DNA som var oerhört instabil, och som snabbt infekterade allt intelligent liv i galaxen till de så kallade Darkspore. Nu är det du och din lilla monsterarmé mot världen, och så drar spelet igång. Visst är det inget direkt fel med denna bakgrundshistoria, men själva berättandet är riktigt oinspirerat. Målet som ställs på dig i början är även målet du har genom hela spelet. Handlingen utvecklas aldrig och varje gång HELIX pratar är det ytterligare återberättande av tidigare händelser.

Så fort du sätter fot på en ny planet eller en ny krigare ansluter sig till din armé så för HELIX en monolog som känns lite som en högläsning av en Wikipedia-artikel. Det är som att lyssna på en ljudbok samtidigt som man spelar, och det närmaste man kommer mellansekvenser är korta bildspel mellan uppdragen. Det är inte här Darkspores fokus bör ligga, men det är inte särskilt engagerande att slakta en oändlig armé av mutanter när den enda anledningen till att man gör det är att HELIX bad dig.

Här finns alltså ingen handling att bry sig om. Här finns heller ingen öppen värld med intressanta karaktärer att interagera med. Istället släpps dina monster lös på ett antal ytterst linjära områden, där målet är att besegra så många Darkspore som möjligt. Bandesignen är geometriskt intetsägande, då banorna mer eller mindre är förskönade korridorer som ibland leder till korsningar med endast en rätt väg. Vi snackar om miljöer som är omöjliga att utforska, vilket är lite tråkigt då Darkspore är ett visuellt intressant universum.

Det blir även mitt slutgiltiga intryck av Darkspore. Det är ett spel med stor potential och med ett par intressanta idéer som bygger upp den spelmässiga kärnan. Skulle du falla för den så kommer du ha väldigt kul med spelet en tid framöver, trots att mycket saknar kontext och många punkter är besvikelser. Det är nämligen lätt att se vad Maxis ville åstadkomma med spelet, men när man väl tröttnat på striderna och karaktärsutvecklingen så är det inte mycket i Darkspore som kan hålla en kvar och rädda spelupplevelsen.