Date Everything!

Förvirrad. Det är lite av min take-away från Date Everything. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig, men det var i alla fall inte det jag blev serverad. Jag gillar ju sånt här - märkliga spel med premisser som gör att man (läs: Joel) hoppar upp och ner av förtjusning och en vilja att direkt störtdyka rakt ner i det och få chansen att uppleva och i förlängningen ta reda på vad det egentligen är som försiggår. Exakt så var det med Date Everything där jag egentligen bara visste att spelet skulle driva med dating-simulatorer genom att man skulle få chansen att äntligen (?) kunna dejta sina möbler, dammtussar, köksgeråd och ventilationssystem.

Dating-simulatorer ja, det är inget jag någonsin försökt ta mig an och eller aldrig något jag varit det minsta intresserad av. Har aldrig förstått vad som lockar - men jag antar att det är något som brunstiga och ensamma gubbar/tanter ägnar sig åt för att de inte kan fälla några damer/herrar i verkliga livet. Kanske lite väl generaliserat där, men det är min bild av fenomenet som åskådare av det på ett bekvämt, rätt långt, avstånd. Min bild är säkerligen skev - men jag har inte lagt någon energi på att forska i ämnet och det spelar ju heller ingen roll om jag har fel eller inte.

Därför är ju Date Everything perfekt för mig när jag redan har en etablerad och cynisk bild av simulatorgenren i fråga. Med det sagt - dags att berätta hur det är att dejta allt från sängar till fläktar och ha märkliga diskussioner med klockor och ett gäng galgar. Det är inte riktigt så straight forward som det låter, så jag får börja med att förklara lite av den samhällskritiska storyn som inleder spelet.

Det börjar med att man får skapa sin karaktär genom att fylla i namn, pronomen och vart man kommer ifrån. Eftersom jag är ett stort fan av Conny Andersson valde jag att hylla den mannen genom att döpa min karaktär till Codney (he/him - om ni undrar) och välja att han kommer från metropolen Trollywood. Sen drar spelet igång genom att man gör sin första dag på kundtjänsten för ett megaföretag (tänk Amazon, Ebay här) som heter Valdivian för att sedan få sparken ungefär lika snabbt som man började eftersom de kommer att ersätta, mer eller mindre, all personal med AI.

Rätt kort efter det får man ett meddelande på sin telefon, i appen Thiscord, om att ett paket är på väg med en drönare. Vem avsändaren är vet man inte, då, mer än att det är en hackare (passande nog döpt till tinfoilhat) som inte gillar Valdivian. I paketet ligger glajorna som låter dig snacka med, och i förlängningen ligga med eller skapa andra relationer till livlösa föremål - Dateviator-glasögonen. Sure, man kan skapa ovänner också - för alla karaktärerna man stöter på i spelet vill man faktiskt inte fälla. Väldigt, väldigt, väldigt långt ifrån alla faktiskt. Många av dem är rentav gräsliga där den hemska uwu-kattpojken sticker ut som den mest avskyvärda karaktär jag stött på. Men det är ju ett högst medvetet val från Sassy Chap Games. Man kan prata med fem olika föremål om dagen innan man behöver gå och lägga sig, ladda batterierna och göra sig redo för att göra samma sak nästkommande dag.

Det finns närmre 100 olika "Dateables" att upptäcka i det lilla tvåvåningshuset man bor i. Vissa är väldigt lätta att hitta när man navigerar runt i förstaperson med glasögonen aktiverade, som dörren Dorian och sängen Betty till exempel - medan andra är mindre föremål som till exempel badankan Rebel. Gemensamt för alla är att de har starka personligheter, unika bakgrunder och väldigt olika sätt att konversera. Det är over the top så att det skriker om det och utvecklaren, Sassy Chap Games, har lyckats väl att förmedla satiriska nidbilder på allt från rollspelsnördar och gymkillar till vansinniga fangirls och hemmafixare. Det är lätt att förväxla designvalen de har gjort med någon slags woke-vurmande historia men sanningen är att det bara handlar om ren och skär, och stundtals briljant, satir.

Date Everything har en story, men den blir liksom något som ligger och gnuggar i bakgrunden - nästan ett irritationsmoment. Där bottnar vi i alla fall i kritiken mot megaföretagens framfart, artificiell intelligens och absurditeten i att vilja att sexualisera allting, även om det handlar om livlösa (döda) objekt. Men jag rekommenderar att man tacklar det här spelet för vad det egentligen är - en ligga-med-möbler-simulator som man gör allra bäst i att inte ta på allvar, på något sätt och vis. Tackla det hur du vill. Försök att få alla att hata dig, bli kompis med de som är sköna och försök locka föremålen du tycker verkar trevliga för en omgång i sänghalmen. Oavsett om de är en blyg snubbe instängd i ventilationssystemet eller ett kassaskåp med dominatrix-utstyrsel. Det finns mycket spel att hämta där - särskilt om man jagar achievements/trophies eftersom det finns sådana man låser upp efter att ha blivit tillsammans/ovän/polare med alla 100 Dateables.

Så långt kommer inte jag att gå - men jag har definitivt haft roligt under tiden jag spelat. Det är ett vansinnigt spel som ligger väldigt nära gränsen till att bli lite för konstigt. Ta bara exemplet med sexleksaken man kan ragga upp. Det var en skämtpresent från några kompisar som bara har legat i nattduksbordet och samlat damm. En buttplug, närmre bestämt. Hon, Ben-Hwa, är väldigt upprörd över att inte ha blivit använd och det kan man ju förstå men när det snurrar vidare så pass långt att man blir tillsammans med henne efter att ha rullat in henne i en taco med köttfärs, sallad och gräddfil (någon slags pervers matsexlek som Martin kanske kan berätta mer om) så kan man inte låta bli att skaka på huvudet och undra vad i helvete det är man ägnar sin tid åt. Det är en annorlunda känsla som få spel levererar på ett bra sätt - men det gör faktiskt Date Everything.

Ett annat plan som Date Everything verkligen briljerar på är röstskådespeleriet. Alla är med i det här spelet. Vi snackar giganter inom branschen och det är mest troligt en följd av att Sassy Chap Games är grundat av ett gäng branschveteraner - bland annat Robbie Daymond, Ray Chase och Max Mittelman. Med sig har de fått (bland många andra) Ashley Johnson (Ellie i The Last of Us), Aimee Carrero (Critical Role), Troy Baker (bland annat Joel i The Last of Us), Laura Bailey (Abby i The Last of Us: Part II), Ben Starr (Clive från Final Fantasy) och Matt Mercer (med i dom flesta spelen som någonsin gjorts). Listan kan göras rejält mycket längre men kontentan är att det är många riktigt duktiga röstskådespelare som verkligen bjuder på minnesvärda insatser.

Men allt är inte guld och gröna skogar. Men i det stora hela handlar det om små petitesser som irriterar mer än de förstör. Som jag redan nämnt är storyn onödig, lite irriterande och inte alls engagerande. Sen har vi kontrollerna som är riktigt knackiga om man väljer att spela det med tangentbord och mus. Date Everything är väldigt tydligt utformat för att spelas med handkontroll - ingen biggie (som kidsen säger). Det som drar ner betyget mest är att det mer eller mindre bara finns ett spelmoment - att tjata på/bli tjatad på av någon av Dateablesena (böj det bättre om du kan). Man vandrar mestadels bara runt i den rätt trista omgivningen i tvåplansvillan och blänger med date-glasögonen för att sedan ha ett mer eller mindre givande samtal med exempelvis en Indiana Jones-inspirerad flyttlåda. Det är vad man får och gillar man inte att prata i spel är det bara att blicka bort mot någon annan titel.

Inga problem som dödar spelet för mig, men de ligger där i periferin och liksom petar på en och gör sig påminda då och då. Men sen börjar man snacka om existentiella frågor med en dammsugare, får en föreläsning om dammets urfäder av en dammtuss och går upp till kamp mot en väldigt liten pirat som bor i ett flaskskepp över eldstaden. Att man sedan kan bli tillsammans med den där lilla piratgubben, om man så vill, gör det hela så absurt att man sprutar mjölk ur näsan fast man inte ens dricker mjölk för stunden. Som sagt - det här spelet ska man spela med glimten i ögat och åsidosätta sina tankar om könspreferenser och värderingar som rör sig i samma sfär.

Jag hade riktigt kul med Date Everything, trots att jag aldrig någonsin satt mig framför en dating-simulator förut. För till syvende och sist är det här mer en uppvisning i träffsäker satir, galen karaktärsdesign, fantastiskt röstskådespel och dialoger som är märkligare än det mesta där ute. Uppfriskande, skulle jag säga.