
Frankrike, ett par år in på 40-talet, mitt eget flåsande och armekängornas hetsigt trummande över gatustenarna flyter tillsammans med den avlägsna skottlossningen och skrik på tyska och engelska ihop till en smärtsam kakofoni. Med krampaktigt grepp runt min M1 Garand jobbar jag mig upp för en uppförsbacke, svänger vänster vid ett torn och ser mina kamrater utkämpa en strid på torget framför mig. Hade jag tittat till vänster hade jag antagligen sett tysken som stod på balkongen, nu ser jag istället min egna kropp falla framåt, blodet skvätter på kullerstenen och min hjälm rullar sakta ner för backen jag precis tog mig upp för. Jag har levt i ungefär 11 sekunder, och det var 11 orättvisa sekunder i min mening.
Day of Defeat är precis som Counter-Strike, en osann succéhistoria om okända människor som skapar något som överträffar alla förväntningar. Båda två skapades av amatörer, gratis, på sin fritid, och i takt med att tiotusentals spelare spelade dessa modifikationer, fick även Valve upp ögonen för fenomenet. Sagt och gjort, båda modifikationerna köptes upp av Valve, vissa av nyckelpersonerna fick heltidsjobb och båda hamnade på butikshyllorna. När du Day of Defeat: Source har släppts har även båda modifikationerna tagit steget till Half-Life 2s grafikmotor, med allt det innebär.
Day of Defeat: Source föll mig aldrig riktigt i smaken när det begav sig förr i tiden. Trots att jag spenderade en hel del tid insåg jag att det inte var för mig. Hela konceptet med en fusion mellan arkadröj och realsim tyckte jag mest utartade i något som kan liknas vid railgun-fighter där vissa vapen var gudomligt träffsäkra och när man fick in en träff betydde detta ofta att man skickade sitt mål till efterlivet. Vad som dock lockade var att Day of Defeat hade ett betydligt högre tempo än sin konkurrent Counter-Strike. Source-varianten är precis som Counter-Strike: Source, det gamla spelet, omgjort med den nya grafikmotorn, inget har hänt med konceptet eller spelmekaniken, utan istället är det finjusteringar och mer grafisk skönhet som gäller.
Precis som i Battlefield-spelen handlar det om att kontrollera vissa punkter av banan, när alla punkter är under ett lags kontroll, vinner det laget. Självklart handlar det att med hjälp av direkt övervåld se till att fienden inte kan inta punkterna runt om på banan. De fyra banor som skickas med Day of Defeat: Source är alla riktigt väldesignade vad gäller olika rutter för att ta sig runt till de olika punkterna, något som gör att man hela tiden kan arbeta ut nya taktiker under spelets gång. Varje spelare tar rollen som en av de olika klasserna där man bland annat kan välja mellan gevärskytt, tung infanterist eller krypskytt. Varje klass är försedd med vissa förbestämda vapen, vilket gör att man alltid har samma förutsättningar som alla andra utan att behöva varken köpa eller plocka upp utrustning. Vapnen är tunga karbiner, stora stativmonterade kulsprutor, k-pistar, pistoler, granater och annat gott som användes för att ta livet av folk i Andra världskriget.
Banorna är som sagt mästerligt designade med såväl smart layout som atmosfär och massvis av detaljer som gör slagfältet mer trovärdigt. Oavsett om man rör sig i en sönderbombad fransk by eller i ruinerna av ett litet jordbrukarsamhälle ser det alltid väldigt läckert ut med snygga texturer och såpass mycket detaljer att det ser autentiskt ut, dock utan att skräpa ner skärmen med onödigt skräp. Fysiken spelar självklart även den en roll här, då man bland annat kan använda delar av omgivningen för att skapa en väg över ett hinder som normalt endast motståndaren kan ta sig över. Actionmässigt går det undan då man varje gång man dödas har ett visst antal sekunder att lugna ner sig på, innan man magiskt nog återuppstår och ger sig in i striden igen. Lagarbete är självklart nyckeln till framgång, men det gäller även att ha ett ultrakvickt avtryckarfinger om man ska kunna ha en chans mot väldrillade motståndare.
Har man spelat mycket Day of Defeat sedan tidigare kommer man att känna igen sig. De smart designade banorna och de frenetiska striderna är kvar. Personligen känner jag att Day of Defeat: Source, nu precis som då är ett ömsom underhållande ösom frustrerande spel. Medan jag ska erkänna att jag hellre spelar Day of Defeat än Counter-Strike, ska det nog erkännas att jag har lite svårt för spelmekaniken. Man dör till exempel alldeles för snabbt, och det känns inte som att man kan uträtta något läckert för att försöka rädda sitt eget skinn, som man kan i till exempel Quake 3 Arena och Unreal Tournament 2004, två spel som med sina rena arkadupplägg passar mig betydligt bättre. Men med snygg grafik, gott tempo och riktigt bra, om än lite få, banor är Day of Defeat: Source ett bra spel. Synd bara att det inte tilltalar mig mer.
-------------------------------------------------------------------------------
Minimumkrav
1.2 Gigahertz processor, 256 Megabyte RAM, 700 MB Hårddiskutrymme, Grafikkort som stöder Directx 7.0
Gamereactors testdator
3.0 Gigahertz processor, 1024 Megabyte RAM, 200 Gigabyte hårddisk, GeForce 6600 GT-grafikkort