Gotham City. En maskerad hämnare blickar ut över staden från toppen av en skyskrapa. Bilar, som ett pärlband av ljus, drar sig makligt genom vägnätet långt, långt där nere. Samtidigt som stadens invånare försöker leva sina liv rasar ett krig mitt bland dem.
Ett krig mellan gott, ont och något ännu värre. Han lyfter blicken. Ett luftskepp kastar sina skarpa spotlights mot gatorna och i bakgrunden kikar en enorm måne fram bakom illavarslande, mörka moln. Melankoliska toner ackompanjerar hans plötsliga språng ut i intet. Han känner vinddraget i manteln. Knyter näven, sträcker den tillhörande armen framför sig. Och så flyger han mot nya hjältedåd. Nu ska drägget rensas från gatorna, än en gång. Nej, det är inte Batman jag pratar om. Det är mig själv.
Min berättelse startar mot den kanske mest hejdlöst - nästan parodiskt - utflippade bakgrundshistorian någonsin. Fullt kaos råder på Jorden. Alla slåss mot alla. Wonder Woman dissekerar en robot samtidigt som en jättebrud på 30 meter störtar in i ett höghus. Batman, Flash och Cyborg håller taktikmöte medan Lex Luthor och Circe sprider död och förödelse kring sig - samtidigt som Jokern är på sedvanligt skadeglatt humör och fjuttar iväg några raketer.
Till slut kommer självaste Stålmannen ned till slagfältet från sin omloppsbana i yttre rymden och ger ärkerivalen Luthor ett välförtjänt kok stryk. Taskigt nog har Luthor gömt ett knippe kryptonit i närheten. Vilket ger Stålis grava allergiproblem, som vacklar. Luthor repar sig snabbt från den omilda behandlingen och utnyttjar situationen med att brutalt mörda herr Kroppsstrumpa i egen hög person.
Jag vet inte hur jag ska reagera. Skratta? Gråta? Ta en alvedon? Tappa hakan av all awesomeness som just rullat framför mina vidöppna ögon? Det enda som kunde gjort denna scen mer fenomenal vore dinosaurier bestyckade med atomvapen. Och jetpacks.
Men det slutar så klart inte här. Nu när den onda sidan äntligen nått den ultimata triumfen visar det sig att utomjordingen tillika ultra-super-ondingen Brainiac planerar att invadera och förslava hela planeten. Något som inte ens Luthor med kompani vill uppleva. Därför reser han tillbaka i tiden med teknologi som kan ge vem som helst superkrafter. Allt för att förhindra Brainiacs kommande invasion. Och här börjar min legend. Jag börjar med att forma dess utseende.
Kön, kroppsbyggnad, superkrafter, vapen, färdigheter och färger. Trikå-, mantel- och masktyp. Ond eller god? Valen är många, men min huvudsakliga karaktär blir till slut en mystisk herre med ett mörkt skrud starkt inspirerat av Ezios hutlöst snygga utstyrsel från Assassin's Creed II, blandat med en nypa Batman. Han brukar dubbla närstridsvapen, kan flyga och är specialiserad på högteknologiska prylar. När jag lite senare skapar min andra figur blir det en gigantisk amazonkvinna med reptilskinn och ögon som lyser av omisskännlig ondska. Möjligheterna att skräddarsy sitt alter ego precis som man vill ha det är mycket goda.
Innan man tar sina första, stapplande steg ute i det farliga DC-universumet måste man svära sin trohet till en mentor. Det finns tre på vardera sida om moralskalan: Batman, Stålmannen och Wonder Woman samt Jokern, Lex Luthor och Circe. Och välj nu noga, för ditt äventyr kommer att förgrenas åt olika håll beroende på ditt val.
DC Universe Online är ett i vissa aspekter ganska otypiskt onlinerollspel, utan att rucka på allt för många fundamentala beståndsdelar. Titta på de första två styckena i den här texten en gång till. Det representerar mig som lever mig in i en roll. MMO-regel nummer ett från utvecklarhandboken är därmed uppfylld; sug in spelaren i din värld, skapa en trovärdig illusion om delaktighet i något fantastiskt och håll honom fast där. Läcker seriedesign, en snyggt berättad historia och bra röstskådespelare bidrar starkt till denna känsla.
Veteraner inom genren kommer även att känna igen element som PvP, instanser och erfarenhetspoäng. Du kan forma förbund och legioner med dina onlinepolare (motsvarigheterna till World of Warcrafts gillen) och plundra dina fiender på utrustning och föremål. I grund och botten är det ett tvättäkta onlinerollspel.
Men samtidigt säger jag att det är ett otypiskt sådant?
Ja.
Och det har egentligen med en grej att göra: upplevelsen är skräddarsydd för handkontroll. DC Universe Online har nämligen lika mycket gemensamt med World of Warcraft och City of Heroes som det har med Devil May Cry och Batman: Arkham Asylum. Det är väldigt, väldigt actionorienterat. Något jag gillar. Fyrkant och trekant står för grundattackerna, och genom att hålla in avtryckarna i olika kombinationer med övriga knappar släpper man lös sina superkrafter.
Allt eftersom du stiger i graderna låser du upp nya färdigheter och krafter. Man kan även plocka upp objekt i spelvärlden och hiva dem i önskad riktning. Förslagsvis i nyllet på valfri illbatting. Jag som slavisk konsolspelare kommer in i det snabbt. Det är varierat, djupt och tillfredsställande. Ska även säga att det är Playstation 3-versionen av DC Universe Online denna recension baseras på. Kontrollmetoden är dock det enda, mig veterligen, som skiljer versionerna åt.
Dessutom är jag förälskad i superhjälte-temat. Det andas en fräschör som ljusblåa alver, dvärgar med namn på två stavelser och trötta fantasymiljöer förlorade för länge sen. Miljöerna och karaktärerna är omsorgsfullt modellerade, atmosfären träffar helt rätt (här bidrar den välproducerade musiken med mycket) och vare sig man besöker Bruce Waynes säte Gotham City eller Stålmannens hemvist Metropolis så finns det alltid något spännande att ta sig an runt hörnet.
Vilket osökt för oss in på spelets egentliga kärna: uppdragen. De är oftast uppdelade i olika sektioner. Det börjar oftast med att du ska klå upp ett antal personer, för att i nästa del utföra något sorts samla/förstöra/rädda-uppdrag. Sedan spöar man vanligtvis några fler fiender och avslutar det hela mot en boss. Ganska repetitivt, men tack vare det klockrena stridssystemet och en hel del coola dungeons blir det sällan tråkigt.
Ett av mina första uppdrag handlar om att stoppa Scarecrow, som är i full gång med att gasa stadens invånare till galenskap. Jakten börjar på Gothams gator för att kulminera under mark i kloaksystemet, där Scarecrow frammanar både hallucinationer och underhuggare på löpande band. Men med hjälp av min nyvunna kompis Mr Abyss har jag snart stoppat fågelskrämmans ondskefulla planer. Mr Abyss startar en breakdance-animation medan min karaktär nonchalant tar sig något att äta. Ett ganska besynnerligt sätt att kommunicera sin glädje för en vinst.
Ett annat sätt att kommunicera med sina kumpaner är via textchat-funktionen. Tyvärr fungerar den undermåligt och behöver patchas upp ganska rejält. Dessutom är det ett actionorienterat MMO vi snackar om. Du kommer inte att ha mycket tid över för att knappa in text mitt under en hektiskt strid mot två dussin steroidpumpade biffar. En mikrofon är närmast ett måste. Likaså utrymme på hårddisken. Totalt laddas det ned 14 gigabyte i två etapper, som sammanlagt tar över en timme att få ned med en hyfsad uppkoppling.
Även om jag gillar DC Universe Online, vilket jag hoppas framgår så långt, så har det sina uppenbara skönhetsfläckar här och var. Ibland laggar det, fiender och objekt glitchar, grafikens ritavstånd är inte den bästa och tutorials lyser nästan helt med sin frånvaro. Det enda som förklaras någorlunda i detalj är stridssystemet, men viktiga delar som PvP, instanser och gränssnittet täcks inte alls. Vilket är konstigt med tanke på att en stor del av målgruppen är ovana konsolspelare.
Och jag är ändå lite tveksamt ställd till om den repetitiva uppdragsstrukturen håller i längden. Just nu lever DC Universe Online mycket på sin unika spelkontroll, sitt stridssystem och faktumet att man vistas i DC:s färgsprakande universum. Tilläggas ska väl att - precis som i de flesta andra onlinerollspel - du betalar en avgift varje månad utöver köpet av själva spelet.
Den självklara frågeställningen då är: Är konsolspelare, som eventuellt redan prenumererar på ett Playstation Plus-medlemskap, redo att punga ut med ytterligare 120 kronor i månaden? Dessutom är det inte plattformsöverskridande vilket var meningen från början. Playstation 3- och PC-spelare äventyrar alltså på olika servrar. Just nu är det gott om spelare, men kommer Gotham och Metropolis så småningom att förvandlas till spökstäder som en följd av detta?
Frågorna är många. Om några månader har vi antagligen svaren.
Det har dock en solid grund att stå på. Trots min aningen tveksamma inställning till spelets framtid finns det mycket att älska hos DC Universe Online, vilket jag återigen hoppas framgår i min text.
Är du trött på World of Warcraft och söker något annorlunda? Då kan det här mycket väl vara ett fullgott substitut. Är du en småsugen konsolspelare som skyr mus och tangentbord? Då kan det här vara en perfekt portal för dig till genren. Oavsett vem du är, så är DC Universe Online ett ambitiöst, och för Playstation 3 unikt, projekt med höga produktionsvärden och många fina kvalitéer.