De tre musketörerna - D'Artagnan

Tröttnar aldrig mänskligheten på att se Alexandre Dumas klassiska roman filmatiseras om och om igen? Jag vet inte hur det är med er men jag hade i alla fall ingen större lust att gå och se ännu en rulle på temat. Visst, det är en fin berättelse, om kamratskap, kärlek och att kämpa för en gemensam sak. Alla för en och en för alla och allt det där men det är ju så många filmer, så ohyggligt många filmer. Över 50 gånger har D'Artagnan och hans glada gamänger visats upp i rörligt format, med och utan ljud, i allt från ryska musikaler till färgglada Disneyfigurer och med tanke på att det bästa försöket gjordes redan 1948, frontad av en glimrande Gene Kelly i en fartfylld berättelse som låg närmare källmaterialet än någon annan adaption så kändes det mesta efter det som ren utfyllnad.

Även om jag gärna vill slå ett slag för BBC:s TV-serie från 2014 som sannerligen inte gick av för några hackor. Men det är inte främst fransmännen själva som älskar att vältra sig i Dumas ridderlighet, för trots att romanen är skriven på franska så är det faktiskt inte ofta sagan presenterats i sitt naturliga habitat, med inhemska skådespelare och filmskapare. Senaste gången var för ungefär sextio år sedan men nu är det alltså dags för ännu en omgång musketörer och denna gång är det helfranskt som gäller.

Nästa herre att göra film av Dumas litteratur är Martin Bourboulon och han har faktiskt till och med gjort två filmer, där den andra delen kommer senare i år. D'Artagnan är alltså del ett och lagom till lussefirandet har del två, Milady biopremiär. Det står tidigt klart att det är en klassisk matiné det här, av ett slag som vi sällan ser i idag, i tider där superhjältar fortfarande till stor del belägrar biorepertoaren. Det här är förvisso också hjältar men mer i ordets rätta bemärkelse med fjäderhatt och klinga snarare än spandexbyxa och superkrafter och det får mig att tänka tillbaka på tider när storslagna epos som Robin Hood, Braveheart och Gladiator regerade på biograferna. Inte för att det nödvändigtvis var bättre då och vissa av dessa rullar har heller inte åldrats med värdigheten helt intakt men där och då var det ju rena julafton varje gång en sådan film gick upp på bio.

Nu sker det som sagt betydligt mer sällan men det innebär å andra sidan att när de väl gör det så är det oftast något utöver det vanliga och lo and behold, De Tre Musketörerna, D'Artagnan är riktigt bra. En av de vassare adaptionerna till och med. Nu är det förstås svårt att se hela bilden då filmen saknar ett riktigt slut i väntan på fortsättningen men manegen är krattad och fortsätter även efterföljande del i samma stil så kommer de tre musketörerna, anno 2023 i sin helhet att sälla sig till det absoluta toppskiktet. Det finns också en hel del som talar för att det faktiskt blir så då både story och karaktärer ständigt utvecklas och växer ju längre in i filmen vi kommer och jag har svårt att se hur man skulle kunna tappa fotfästet totalt här och snubbla över mållinjen som förlorare.

Året är 1627. D'Artagnan (François Civil), en ung man från Gascogne är på väg till ett osedvanligt regntungt Paris med en ambitiös dröm men når inte ens fram innan han blir levande begravd. Den här gången blir han mirakulöst räddad av Herren själv men problemen slutar inte där för den unga D'Artagnan. Väl i den franska huvudstaden hinner han knappt genom portarna innan han hamnar i luven med samtliga musketörer och utmanas också på diverse dueller i gryningen men plikten kallar och på grund av, eller tack vare komplotter mot kungahuset så dras han i stället in i ett nät av konspirationer och de som tidigare ville ta varandra av daga är nu ett oskiljaktigt brödraskap med ett och samma mål. Att tillsammans viga sina liv åt konungen. En som vill annorlunda är dock den lömska Milady (Eva Green), för där djävulskap finns, där smyger också hon runt i skuggorna. Ständigt intrigerande och piprökande och när en av musketörerna plötsligt anklagas för mord så är det hon som är där och sätter käppar i hjulen när de övriga försöker lösa mordgåtan innan giljotinen faller.

Rollistan är lika imponerande som den är stabil. Det är gräddan av den franska filmeliten som samlats för att ta tillbaka historien. Musketörerna skall efter sex decennier på vift äntligen få komma hem och det nya stjärnskottet Francois Civil är förvisso en trovärdig D'Artagnan men han hamnar ofrånkomligen i skuggan av sina ännu vassare medspelare. Visst är en snart 60 år gammal Vincent Cassel egentligen på tok för gammal för att spela Athos men å andra sidan är han som vanligt lysande och nog är Eva Green nästan parodiskt ondskefull i rollen som Milady men å andra sidan är hon briljant som filmens Femme Fatale. Det finns ingen svag länk här. Samtliga skådespelare gör ett strålande jobb, vare sig vi snackar huvudroll eller någon som bara dyker upp i periferin.

De tre musketörerna - D'Artagnan är en sanslöst stilig rulle, med sina ståtliga slottsmiljöer och vackra kostymer. Där den ena storslagna scenen försöker överträffa den andra och ofta också lyckas, till min stora förvåning. Med det sagt så är det också en ytterst mörk film, betydligt mer dyster än tidigare filmer. Det är inte tal om några muntergökar här, med akrobatik i takbjälkarna och trivsam stämning. Det är otroligt långt ifrån Gene Kelly och hans muntra musketörer. Ingen slapstick här. I stället vilar det en autentisk känsla över hela produktionen, levande som om den kommer direkt från böckerna men faktum är att en hel del har ändrats markant, både hos karaktärer och i själva berättelsen och i dessa tider, där varje steg från källmaterialet riskerar att betraktas som ren hädelse så kommer inte allt att landa lika bra hos alla men den som inte kan få nog av gammal hederlig svärdfäktning i trånga utrymmen kommer inte att bli besviken.