Du har förmodligen spelat Dead Rising förut. Om du inte gjorde det när det ursprungligen lanserades 2006, har du förmodligen upplevt det sedan dess, kanske till och med med HD Remaster från 2016. Det jag vill ha sagt här är att Dead Rising Deluxe Remaster inte framstår som särskilt märkvärdigt. Det är ett spel som är två decennier gammalt och som ändå har remastrats två gånger. Det är också därför som jag främst kommer att fokusera på de delar av spelet som faktiskt är annorlunda. Grafiken, primärt. Ja, det ser väldigt annorlunda ut den här gången. Det är faktiskt ett väldigt vackert spel och du kan se att Capcom testar gränserna för vad remasters kan erbjuda eftersom grafiken är helt återskapad och genomgående fantastisk. Tack vare RE Engine är detta en titel som liknar Resident Evil 4 och Dragon's Dogma 2 mer än originalprodukten, och med en sådan trovärdig och grafiskt komplicerad utveckling måste man undra vad som hindrade Capcom från att utveckla en fullfjädrad remake, med ny spelmekanik, ny spelkamera, smartare fiender och nya animationer.
Dead Rising var ett av de där tidiga Xbox 360-spelen som visade vad Microsofts konsol kunde mäkta med.
Användargränssnittet har blivit lite vänligare och lättare att hantera och det finns vissa små skillnader i hur spelmekaniken fungerar. Det finns enligt mig ett inneboende bekymmer med Resident Evil Engine som Capcom utvecklat och det rör min pricksäkerhet och förmåga att sikta in mig på fienderna och det lever kvar här, också. Tyvärr. I Resident Evil 4 tyckte jag stundtals att problemet med att som spelare inte riktigt kunna vara exakt och utföra sina attacker med god precision, tillförde till skräckkänslan av att vara utelämnad, sårad, jagad och plågad. Det känns som ett större bekymmer här, tyvärr. Jag når ingen precision och blir ofta frustrerad på hur in-exakt Franks attacker verkligen är.
Grafiken är polerad och konceptet är fortfarande småskoj men Capcom borde ha gjort om allt, som de gjorde med Resident Evil 2.
Det finns gott om bossfighter här som irriterar och som om det inte vore tillräckligt illa med siktesproblematiken, är det nya autosave-systemet dessutom genuint hemskt. Visst är det modernt och trevligt att slippa spara manuellt och slippa fundera över när du senaste sparade din framfart men det blir här också problem, när jag kliver in i en bossfight utan maxhälsa och helt enkelt skulle vilja backa till sparningen innan, vilket inte går. Jag har vid tre tillfällen tvingats starta om hela spelet från början vilket inte hänt på flera år, med någon annan titel, och det måste jag ju därmed ta upp här som en av denna nyversions största minuspunkter.
Fienderna är stendumma tyvärr och de datorstyrda medhjälparna ännu mer intelligensbefriade.
Det råder för mig ingen tvekan om att denna nyversion är både bra och dålig. Grafiken är utsökt och spelet är ruskigt fint optimerat. Jag gillar grundkonceptet och mängden fiender som kastas mot mig. Det är samtidigt svårt att förlåta siktesproblematiken inuti den grundläggande spelmekaniken och de datorstyrda medhjälparna är verkligen dummare än tåget, här. Det hade såklart varit mycket trevligare om Capcom inte bara hade renoverat det grafiska utan restaurerat denna klassiker helt och hållet, som de gjorde med framförallt Resident Evil 2. Som det är nu är detta det gamla spelet rakt av med ett nytt lager färg på utsidan, och det räcker inte hela vägen.
