Deadlink

Polska indiestudion Gruby Entertainment utgörs av 14 personer, på heltid. 14 passionerade speldårar har under de senaste två åren utvecklat nysläppta actionfesten Deadlink och det går liksom inte att hålla sig från att låta det här projektet stå i någon slags motsats till Sonys kommande storsatsning Concord. Båda spelen tar ett beprövat, populärt koncept, kryddar med en beprövad, omtyckt designstil och försöker toppa lite med ett uns av originalitet. Concord har varit under utveckling i över tre år av 100+ personer. Deadlink har tagit två år att göra av 14 tappra själar, och det osar av passion, skaparglädje och uppfinningsrikedom medan Firewalk Studios utskällda Overwatch-plagiat mest stinker fränt av dagsgammalt fiskrens (nu har jag ju bara testat den öppna betan, men still). I en tid där spel/film produceras till stor del i styrelserum och där ekonomiska risker vägs mot inarbetade, sönderhamrade manér som alltid tycks premieras före originalitet, fantasi, passion och entusiasm... Är det härligt med spel som Deadlink.

Gruby har blndat Doom Eternal med Ghostrunner, strösslat med Cyberpunk 2077 och Shogo: Armor Command-design och befruktat allt med rogue-upplägget från Hades. Detta är ett ganska traditionellt roguelite-spel där det handlar om att testa, dö, memorera - repetera, och den skicklighet som byggs upp under allas försök, blir snabbt belönande.

I en avlägsen framtid har gränsen mellan människa och maskin suddats ut och i rollen som en namnlös cyborg-pilot antar du arbetsgivaren och det regeringsfinansierade Corporate Security Agency uppdrag att slakta drösvis med ettriga stridsrobotar i cyberpunk-dränkta scifi-miljöer. Under tiden då du skjuter sönder eller slår ihjäl anstormande fiender uppgraderas din "avatar" och om den skulle gå sönder, är det en smal sak eftersom du som pilot sitter på säkert avstånd instängd i en VR-bur och bara kan hoppa in i en nytillverkad robot för att fortsätta sprida dina kulskurar. Utmaningen ligger i att försöka ta sig så långt som möjligt utan att då eller trasa sönder sitt "shell" eftersom du som i alla roguelites tvingas börja från första början varje gång din cyborg går sönder.

Storyn i Deadlink är inget som jag avser berömma. Berättandet är inte heller något att skryta över då båda delarna är supertypiska för subgenren i sig och berättas genom relativt oinspirerade dialogrutor som för det mesta ser ut att vara rippade ur ett mobilspel. Det finns en del trevliga röstskådespelare här dock och en del humor som jag uppskattar men storyn är inte det som gör Deadlink spelvärt. Istället är det spelmekaniken som lockar, och håller mig kvar. Det finns fyra karaktärsklasser, tonvis med uppgraderingar och striderna blir därmed ombytligt varierade beroende på vilken klass du väljer, hur din spelstil ser ut och vilka uppgraderingar du väljer.

Striderna påminner väldigt mycket om Doom Eternal med en del Overwatch-toner. Skjutandet är supertight, spelkontrollen klockren och precis som i Doom Eternal finner jag mig fascinerad av de möjligheter som finnes för den flinke spelaren även om jag inte riktigt behärskar samtliga funktioner för att kunna flyga genom miljöerna och sprida förstörelse på det sätt som bevisligen är fullt möjligt. varje "shell" kan som i Halo bara bära två vapen åt gången vilket (precis som i Halo) innebär att du gör bäst i att välja två gevär som kompletterar varandra, för att sen hoppa mellan dessa beroende på avstånd och typ av fiende, och under vissa tillfällen kliva tillräckligt nära för att dela ut den berömda vänsterkroken.

Deadlink är väldigt, väldigt snabbt och det krävs att du testar dig fram med olika vapenkombinationer, attacker och tillvägagångssätt (beroende på fiendetyp) för att kunna ta dig igenom banorna som är nedlusade av fiender. Det finns precis som i Eternal samt Ghostrunner en vacker precision inbyggd i det spelmekaniska som räcker gott som belöning eftersom vapnen är roliga att använda och rörelsemönstret tillfredsställande. Grafiken är läcker också. Grubys cyberpunk-framtid är tecknad och dränkt i karaktär. Designen ser ut som en mix mellan Ghostrunner, Shogo och System Shock med små detaljer lånade från såväl Overwatch som Metroid och Halo. Mixen... är lysande.

Jag gillar bossarna, också även om de blir en smula övermäktiga ibland. Det finns en och samma strategi som gäller för samtliga bossar jag mött och det är att pusha hårt och skoningslöst från start, vilket jag gillar men man hade älskat lite mer variation här. Det borde funnits med en boss eller två där jag som spelare tvingades bli en smula strategisk och defensiv för att lyckas klå den, något som jag tror skulle skapa mer variation på det stora hela. Detta är dock ett litet klagomål på ett indiespel som rent sammanfattningsvis erbjuder strålande FPS-action dränkt i karaktär och passion.