Deadpool & Wolverine

Wade gjorde det omöjliga möjligt när han med hjälp av Cables tidsmaskin lyckades rädda sin flickvän från en abrupt död när vi såg den snabbkäftade antihjälten sist, men livet har inte varit en dans på rosor för legosoldaten sedan dess. Antihjälten har drabbats av ett lågt självförtroende som har skapat en klyfta med flickvännen och lett ett snopet jobb som bilförsäljare. Han vill betyda något mer för sig själv och för världen, vilket leder honom raka vägen till TVA, de byråkratiska tidsväktarna Time Variance Authority som erbjuder honom ett uppdrag att rädda världen. Det visar sig dock snabbt vara en fälla och Deadpool gör det mest logiska han kan tänka sig: att samarbeta med en Wolverine-lodis från en bortglömd tidslinje och stoppa de onda krafterna som vill eliminera tidslinjer. Eller något sådant.

Det är inte utan anledning att folk hoppas på Deadpool & Wolverine som Marvel Studios stora räddning. Sommarens stora actionbuddy-rulle anländer nämligen i en väldigt avgörande tid i MCU:s pågående filmhistoria. Sedan Endgame har världens största filmfranchise tappat sin riktning och har förlorat sig själv i ett veligt virrvarr av multiversum-flams och hafsiga karaktärsintroduktioner utan syfte. Då gör man som Deadpool: man gräver upp lik och vanhelgar dessa till det yttersta för lätta nostalgikickar. I Deadpools fall blir det bokstavligt, där han använder en älskad hjältes skelett för att lemlästa hejdukar på löpande band till NSYNC. Det är ganska kul, röjigt och uppfriskande på det där vulgärt våldsamma Deadpool-sättet, tills det inte är det.

Ryan Reynolds är väl medveten om fans förväntningar på den grova karaktären och dennes entré till Marvels nuvarande lågvattenmärke, där han titulerar sig själv som Marvel-Jesus. Det är inte en låg ribba, det. Detta dukar naturligtvis upp till den mest barnförbjudna produktionen i MCU:s historia, där den självutnämnda Marvel-Jesus "räddar" Marvel genom att kläcka ur sig skandalösa repliker medan han styckar ondingar (helst i skrevet) så våldsamt och oförskämt som möjligt. Men precis som filmens överanvändning av digitalt blod saknas riktig substans denna gång, där Deadpool och hans bästis Hugh Jackmans börjar trampa vatten när de väl påbörjar sin lilla roadtrip bland bortglömda 20th Century Fox-figurer.

Under alla popkulturella referenserna och inzoomningar på läderklädda stjärtar gömmer sig en liten historia om att känna sig otillräcklig och vikten av vänskap, som snabbt går vilse i ett överbelastat manus som förmodligen hade behövt bantas ner. Handlingen är mest en övergödd ursäkt för fullfjättrad fanservice. Det är inte fel i sig, särskilt för fansen som har hängt med i Marvel-karusellen från början och som kommer att uppskatta några av filmens mer eller mindre bevarade hemligheter (filmens obligatoriska cameos varierar från kanonkul till krystade), men man känner verkligen av filmens längd. Till och med Wade försäkrar publiken om att det hela snart är över mot den tredje akten!

På tal om vinkningar till publiken: metaaspekten känns också mer uttjatad än träffsäker denna gång. Det finns visserligen en hel del kul pikar gentemot Marvels misslyckade filmstrategi på sistone och många skämt på bekostnad av 20th Century Fox, vars logo bland annat ligger halvbegravt i ett postapokalyptiskt öken, men mycket av det faller också platt när den vulgära humorn blir mer och mer... väntad. Man är van vid att Ryan Reynolds tar på sig själv till sin egen kvickhet, men denna gång känns det mer desperat och självbelåtet. Detta gör att det självmedvetna lystrets nyhetsbehag bleknar, särskilt när fler karaktärer än bara Deadpool också får för sig att försöka bryta genom den fjärde väggen.

Även om det känns lamt att återuppväcka en karaktär man redan har sagt hejdå till i James Mangolds gripande Wolverine-rulle är Hugh Jackmans kemi med Reynolds alldeles gnistrande och jag gillar att se Jackman hugga för fullt i en gul X-Men-dräkt. Jackman flexar inte bara magrutorna när han återigen storspelar som världens argaste järv, som också visar att han kan bjuda lite på sig själv i allvaret. Det finns med andra ord gott om smaskigt Marvel-innehåll för den som bara söker hjärndöd, barnförbjuden serietidningsspektakel. Det är bara det att filmen är onödigt sprickfärdig på tunt innehåll och det finns tydliga sprickor i dess nostalgiska fasad.

Man kan väl säga att det är smått mirakulöst att den här filmen ens släpptes under Stormusens uppsikt, men filmen i sig är absolut inte det mirakel som det utger sig för att vara. Deadpool & Wolverine är ingenting annat än en effektproppad actionkomedi som definitivt har mer att säga än Marvels senaste produktioner, men jag skulle inte påstå att jag direkt är frälst av Marvel-Jesus återkomst. Jag saknar helt enkelt den enkelhet som ju gjorde den första filmen så magisk och är en film som tåls att ses igen, något jag inte kan säga om denna knökfulla hjältefest.