Death to Spies

Jag är inte en tålmodig person. Jag är inte heller speciellt subtil, utan är mer fokuserad på att spränga, mangla och klyva så gott det går. Men även om smygage inte är min primära sysselsättning, betyder det inte att inte kan uppskatta bra sneak 'em up som till exempel Splinter Cell eller Metal Gear Solid (även om jag ogillar tvåan), bara för att de inte ingår i min normala spelflora. Ett bra spel är ett bra spel, även om jag normalt inte tilltalas av genren.

Death to Spies är just ett sneak 'em up, ett taktiskt smygarspel där man axlar rollen som Sovjetisk agent i SMERSH, den Sovjetiska kontraspionageenheten som var aktiv mellan 1943 och 1946. Som en av de mest meriterade agenterna ska man smyga sig bakom de tyska linjerna, infiltrera deras baser och utföra uppdrag för Sovjets bästa. Banorna är bjuder på en öppen planlösning där man själv får välja var, när och hur man ska ta sig till sitt mål. Uppdragen kan ofta slutföras i varierande följd, och det uppdrag som listas först kan ofta vänta till sist. Spelaren har helt enkelt kontrollen.

Som toppdrillad specialagent har man självklart tillgång till en god uppsättning hjälpmedel och färdigheter för att tackla de problem som han kan ställas inför. Fienden kan knockas med en välriktad armbåge, och kloroform kan även det användas för att neutralisera en fiende utan att beröva denne av livet. Spelarens framgång under uppdragen mäts i hur proffsigt man uppträder. Om man bestryder området med maskingevärseld, dödar allt man ser och låter fienden slå på alarmet bidrar till att man får ett jobbigare uppdrag, och sämre poäng på uppdraget när det är avklarat.

Så här långt låter det faktiskt ganska bra, helt klart. Verkligheten är dock en annan. Det mesta i Death to Spies är nämligen en ren pina och jag har stönat, suckat, slitit mitt hår och förbryllats över hur någon kan utveckla detta spel och tycka att man har gjort ett genomgående bra jobb. Som koncept på pappret ser allt bra ut, men när hela spelidén knyts samman i ett genomgående slarvigt utförande blir det mest en hemsk soppa av alltihopa.

Den som inte känner sig modig och vill hoppa in i sitt första uppdrag på en gång gör klokt i att börja sin tid i SMERSH på träningsbanan. Klokt är väl ett relativt ordval, då träningen som beskriver spelmekanik, funktioner och spelkontrollen är fullkomligt horribelt övertråkig. Faktum är att jag efter fem minuter hellre ville snubbla över en samling medelstora spjut än att spela vidare, då jag ganska tidigt kände att detta aldrig kunde sluta väl. Den hopplöst usla inledningen visade sig vara ett ganska bra bevis på vad som komma skulle. Även om introduktionen är det tråkigaste i hela spelet, är resten av spelet helt klart under den godkända nivån.

Ute i fält är Death to Spies en härlig samling av designfel, buggar och generella tråkigheter. Spelkontrollen är konstant bristande då till exempel hoppandet nästan aldrig fungerar till spelarens fördel. Man kan stå på platt mark och ha en låg avkärmning mot en gräsmatta framför sig. Avskärmningen når ungefär upp till huvudkaraktärens anklar, detta är ett stort problem att hoppa över, och att gå över går inte alls. Att klättra upp på detta världsomfattande hinder går dock bra, för att sedan skutta ner på andra sidan av skärmningen. Vi pratar om ett hinder som kanske mäter 10-20 centimeter i verkligheten. Med lite envishet går det att klara av hoppet. Vilket säger en hel del.

Asken till spelet skryter med att den överutvecklade fiendeintelligensen betyder att fienden alltid reagerar olika på olika situationer, vilket ska främja omspelande. Överutvecklad fiendeintelligens. Smaka på den formuleringen. Detta betyder i verkligheten att en fiende börjar springa runt som en yr höra när hans kompis bredvid honom skjuts ihjäl. Ett par sekunder senare kan fienden i fråga återgå till sitt normala själv, trots att jag står fullt synlig ett par meter framför honom. Ibland kan man skjuta flera skott mot en fiende utan att denne ens reagerar.

Visserligen ska skjutandet hållas till ett minimum, men ibland behövs det tryckas in en kula eller två i det tyska nazistköttet och när fienden då reagerar som den gör, blir man oerhört förvånad. Ett problem är att om man dödar sin fiende kan man inte ta dennes kläder i ägo. Anledningen till detta förklaras med att det är blod på de dödas kläder, även om det inte syns en så mycket som en liten fläck går de ändå inte att använda. Just finessen att neutralisera fiender och ta deras kläder spelar en central roll i Death to Spies och beroede på vart man ska behöver man olika kläder. En fotsoldat kommer med andra ord inte in i en officersstab.

Hela tiden har man ett flertal mätare som mäter hur stor faran är för att man ska bli upptäckt. För man för mycket oväsen, har fel kläder på sig eller beter sig konstigt kan leda till att man snabbt som attan blir maskföda. Tyvärr blir det dock snabbt sövande tråkigt och efter en handfull timmar vill jag bara att Death to Spies automatiskt förintar sig själv i min dator. Vilket är tråkigt, för detta hade faktiskt kunnat bli bra.

Grafiskt sett är det en ganska dyster historia. Visst må det vara snällt mot hårdvaran, men när banorna sveps in i en dimma i gammal god Turok på Nintendo 64-anda känns det inte kul. Animationer, karaktärer och miljöer är dessutom hemskt fula och intetsägande. Dessutom är det buggigt då spelet ofta stannar upp helt, och vägrar ibland att spela hela musiken. Något som jag aldrig någonsin har problem med i andra spel, vilket i stort sett utesluter möjligheten att min dator skulle vara problemet i frågan. Tekniskt sätt är det med andra ord precis lika blekt som på det speldesignmässiga planet.

Men visst måste det finnas något som är bra med Death to Spies, jodå det finns det allt. Till exempel har man tillgång till en smidig karta som visar åt vilket håll en fiende står riktad, och man ser även dennes synfält markerat på kartan. Något som underlättar smygandet markant. Death to Spies är en jättebra idé i teorin, som i praktiken blev ett spretigt, svårkontrollerat och svagt spel. I händerna på en kompetent utvecklare hade detta kunnat bli bra. Är man genrefanatiker och längtar efter en utmaning, har en ängels tålamod och kan tåla en hel del skräp. Ja då är detta säkert bra. För oss vanliga dödliga är detta något att undvika.