Dynamiken inom bandet från start påminner om ett dysfunktionellt Metallica, och kanske framförallt vad som utspelades i dokumentären Some Kind of Monster. Burdusa och kaxiga skelettkaraktären Ian med vad som liknar militärhjälm på huvudet matar på om att "the show must go on" (typiskt Lars). Bandets lågmälda förhandlare och diplomat Briff (Kirk) försöker få frontkvinnan Faye (James) att minnas vart hon sist lade sin gitarr inför den stundande konserten, när de redan befinner sig bakom draperiet. Publiken börjar bli otålig och "Buu"-ropen stegrar... tur då att allt bara var en dröm? Efter inledningen står det klart att bandet ska återförenas, samlas ihop och ta scenen med storm i århundradets musiktävling orkestrerad av demoner i... The Battle of the Bands.
Rock'n'roll m#therf*ckers!
Deathbulge: Battle of the Bands får mig att vika mig trippelt i garv redan efter 10 minuter. Det är träffsäker lyteskomik varvat med samma mentalitet som utgjorde "Insult sword fighting" från Ron Gilberts hyllade peka-klicka-serie The Secret of Monkey Island. Faktum är att jag inte skrattat så mycket åt ett spel på många år, vilket i sig gör entrébiljetten värd sitt pris, där det lanserades redan till PC 2023 men gör nu debut till samtliga konsoler. Det här är ingen titel som någonsin varit på min radar då jag inte ens kände till dess existens, men järnspikar vad roligt det är, konstant. Det går inte ens att interagera med miljön utan att fnissa, det är fruktansvärt välskrivet rakt igenom och man vill undersöka allt, mest för att ta del av detaljrikedomen. Inte en enda millimeter av spelet har förbisetts när det kommer till att krydda med komedi och det träffar benhårt i så gott som varje handritad bildruta.
Dialogen i spelet är fullkomligt lysande.
Spelet har hyllats för sin humor, och jag inser mycket väl varför. Ett exempel är när jag sparkar in dörren till ett grannhus (det är så man öppnar dörrar och kistor i spelet) - varpå sagd dörr naglas fast i väggen i interiören, med varierande effekt. Här möts jag av en gammal skäggig farbror i sin soffa och mannen är sugen på ost varpå ett "side gig" initieras, alltså sidouppdrag. Uppdraget går ut på att hämta osten i kylskåpet tre meter bort och som ligger på mittenhyllan, en hylla som inte existerar. Jag tvingas därför välja en av alla dyrbara ostar från antingen det övre eller nedre planet, vilket naturligtvis inte gör gubbsuget efter ost rättvisa. Mannen fördjupar uppdraget genom att nämna att osten har blå förpackning och jag återvänder till samma kylskåp, och kan välja mellan röd- eller guldfärgad. Ni hör ju själva. Uppdraget mynnar därefter ut i att osten kanske befinner sig i grannens kylskåp istället. Akvariefisken Gillian, som efterfrågar fler piercings (krokar) att spetsa nyllet med? Såhär håller det på - rakt igenom, av varierande skruvad karaktär. Det finns inte utrymme för frustration när allt är så vansinnigt otippat och istället fokuserar på att få spelaren att lyfta på smilbanden.
Tugget, referenserna och galenskaperna har inga spärrar.
Jag törs svära på att ingen kan spela det här utan att skratta, och det i sig gör det mer än enkelt att rekommendera. Till detta tillkommer turordningsbaserade strider hämtade från den äldre skolans JRPG, men givetvis med ett särpräglat upplägg även här. Att balansera sina karaktärer via attacker, förmågor och utrustning är ett inslag de flesta som spelat genren är bekanta med. Nya riff (attacker), klassmoddar och "patches" som agerar som passiva modifieringar. Det tar en stund att komma in i terminologin spelet använder sig av (vilken givetvis är helt självmedveten även den). Glöm "Mana" - här är det "Hype" som gäller.
Sidouppdragen innefattar bland annat att vräka hyresvärdar med hjälp av hundar iförda trombon.
Striderna i sig är även de unika trots fundamental formel, där det blir din tur att agera när din mätare fyllts upp. Samma mätare är också indelad i fyra sektioner ("Measures") som kan påverkas av olika statusförändringar, positiva som negativa. Att vara utsatt för "Pain" exempelvis gör att under tiden nålen rör sig genom mätaren och den drabbade delen av densamma så utsätts den utsatta för just skada. Likväl som "Speed" som av förklarliga skäl får nålen att röra sig snabbare mot nästa sektion och slutligen din tur att agera. Det här är inga bekymmer att sätta sig in i och spelet gör ett bra jobb att förklara all mekanik.
Att jag hade svårt att välja ut screenshots inför recensionen hoppas jag framgår.
Likaså använder man sig av ett smått unikt system för att hantera sin "Merch" (Items). En energidryck återställer hälsa när du hittat den och ett signalhorn kan göra skada mot fienden, så långt är inget särskilt uppseendeväckande. Men föremålen i sig används inte utifrån hur många du bär på - vilket varit traditionellt inom exempelvis Final Fantasy. Istället registreras de som fasta inslag i vad som kan jämföras med en databas av föremål. Därefter är det upp till dig att använda vad du vill så många gånger som matchar din nivå av "Stock" - en global resurs som delas av och täcker alla dina föremål. Varje gång ett föremål nyttjas sjunker ens "Stock" där vissa föremål är dyrare att använda än andra. Det här går att både uppgradera för fler användningar samt fylla upp gratis utmed vägen genom att konversera med utslagna brevbärare.
Striderna är klassiskt turodningsbaserade, men inte utan att lägga sin egen touch på det hela.
Det finns således inget behov av att köpa 30 revives och 60 potions i en butik, utan snarare köpa och lägga till en bättre version av densamma. På samma sätt går det att återställa hälsa och hype via vad Link mest troligt hade kallat för en "Fairy Fountain" - här återskapat som pölar med sjungande fiskar, vilket är ett genomgående tema i spelet. Alltså sjungande fiskar... det är så dumt, men samtidigt extremt roligt.
Deathbulge: Battle of the Bands är en underdog som spelar på helt rätt strängar om man gillar rocktema, att skratta och turordningsbaserade strider som kryddats på ett unikt sätt. Jag står och stampar takten kring huruvida det här en en 8:a eller 9:a, och sätter därför inofficiellt 8,5 på spelet, vilket avrundas till 8. Utöver flippad design, där man aldrig någonsin vet vad som väntar runt hörnet... men blir lika glatt överraskad varje gång, finner vi även ett fantastiskt soundtrack med härliga rytmer inom alla genrer och ett bosstema som lånat noter ur klassiska Master of Puppets. Att jag inte hört talas om det här spelet tidigare är något av ett misslyckande; för det är inte bara väldigt bra och genomtänkt, det är minst lika roligt att spela redan innan man startar upp det. Jag menar, ni har läst titeln på spelet och trions bandnamn?
