Deep Rock Galactic: Survivor

När jag bevakade Gamescom i Köln förra månaden hade jag på schemat att besöka Ghost Ship Publishing-montern. Och även om jag inte kan prata om allt jag såg där, kan jag i alla fall berätta att jag var en av de första som fick testa Deep Rock Galactic: Survivor. När man befinner sig på den här typen av evenemang, där mötena är inprickade på millimetern för att packa in så mycket information som möjligt innan man rusar vidare till nästa, kändes det som ett rent privilegium att få stänga in mig i ett rum, spela Deep Rock Galactic: Survivor i en halvtimme och prata med en av dess skapare. Det var ett av "those moments" som rättfärdigar att man åker på en mässa.

Från den första spelomgången minns jag framför allt den djävulska tur jag hade med uppgraderingarna vid varje level up, som alla gick från Epic till Legendary. Men det som verkligen fastnade var en tydlig slutsats: jag ska spela fullversionen.

Men låt oss backa bandet innan jag återigen börjar prisa hur roligt och beroendeframkallande Deep Rock Galactic: Survivor är, och istället prata om originalet Deep Rock Galactic. För de som inte känner till det är detta en co-op extraction shooter-looter för upp till fyra vänner, där du spelar som en av fyra olika klasser av gruvdvärgar utsända av det onda Deep Rock Galactic-bolaget för att utvinna mineraler och ädelstenar på den märkliga planeten Hoxxes IV, som i sin tur kryllar av farliga utomjordiska varelser kallade Glyphids. Varje uppdrag går ut på att uppfylla ett antal mål kopplade till resursutvinning, samtidigt som dvärgteamet försvarar sig mot horder av insektsmonster och gradvis förbättrar sin utrustning. Utifrån detta koncept föddes sedan tanken på en fusion mellan Deep Rock Galactic och något i stil med Vampire Survivors, vilket tydligen skedde när skaparna på Funday Games pratade under en fest under en tidigare Gamescom, vilket en av dem erkände för mig när jag testade det.

Deep Rock Galactic: Survivor behåller därför grundidén med fyra olika spelbara karaktärer, samt samma typer av fiender, bergarter och den välbekanta grafiska stilen från serien. Men här är upplevelsen fokuserad på singleplayer, där målet är att överleva så länge som möjligt på varje bana, slutföra mål och hinna fly innan tiden rinner ut. Det låter enkelt, men när man spelar fullversionen är det inte alls så enkelt. Det är bara oerhört roligt att försöka, gång på gång.

I varje spelomgång, särskilt i början och om du inte är särskilt bekant med det stora vapenkatalogen i Deep Rock Galactic (och Deep Rock Galactic: Survivor), springer du runt på kartan i jakt på värdefulla mineraler som red sugar och guld, samtidigt som du flyr från Glyphid-svärmar som ständigt jagar dig. Men när erfarenhetspoängen börjar rulla in, insamlade genom att döda fiender eller bryta sten, förändras spelkänslan gradvis: från att springa för livet, till att tänka "jag kanske kan smyga runt dem", tills du (om du har tur och överlever till level 25 eller mer) förvandlas till en utomjordingsdödande maskin medan du lugnt samlar in råmaterial. Vid varje omgång låser du också upp små uppgraderingar av ett trettiotal variabler som du, om du samlat tillräckligt med resurser, sedan kan använda i menyn för att göra oddsen lite bättre nästa gång. Jag gillar den här progressionskurvan, här känns den mycket mjukare och mer givande än i andra spel inom det man kan kalla Survivor-genren.

Det finns mängder av attackvariabler, beroende på vilken typ av utrustning (elemental, penetration, dispersion) du använder, och dessa kan till och med modifieras eller kombineras mitt i en spelomgång om du hittar rätt resurser eller får en hög Tier-uppgradering. Även om jag måste säga att jag i fullversionen inte har stött på särskilt många av dem. Som tur är går även det att förbättra, bara man investerar i Luck-statistiken innan man ger sig ut på uppdrag.

Rent konstnärligt finns det inte mycket mer att tillägga. Varje karaktär i Deep Rock Galactic: Survivor är välgjord, och skillnaderna märks tydligt beroende på vilken du väljer. Till en början kan du bara spela som Explorer, men efter några sessioner låser du upp resten av klasserna. Detsamma gäller den tekniska sidan: även när hundratals detaljerade fiender rör sig självständigt på skärmen, och hundratals små skadesiffror poppar upp och försvinner i snabb takt, känns Deep Rock Galactic: Survivor riktigt stabilt. Som representant för genren är det din egen investering i tid som avgör spelupplevelsen. Och oroa dig inte om du blir besegrad redan på första nivån i det första av sex biomer, även om det händer ett dussin gånger. Varje liten förlust är ändå ett steg närmare segern.

Om jag ska nämna något som inte riktigt klickar är det kanske balansen. Skadan från fiender - oavsett hur små eller enkla de är - känns ibland lite väl straffande, särskilt eftersom vapnen i början av uppdragen knappt gör någon egentlig nytta för att hålla svärmarna på avstånd, såvida du inte har tur med uppgraderingarna. Eller så beror det på att karaktärens hitbox ibland nuddar något utan att man märker det. I huvudmenyn finns en disclaimer som säger ungefär: "oroa dig inte över att det är svårt, det är meningen att du ska spela långsamt". Och även om det kanske dyker upp som post-release-innehåll hade ett grundläggande lokalt eller online co-op-läge - så tätt sammanlänkat med DRG:s själva essens - varit välkommet.

Jag är inte den mest dedikerade Survivor-spelaren, och jag har ärligt talat bara spelat Deep Rock Galactic ett par gånger för att hänga med vänner. Men med Deep Rock Galactic: Survivor blev jag flera gånger förvånad när jag tittade upp från datorn och insåg att det redan var mörkt ute och jag borde gå och lägga mig (jobb väntade dagen efter). Jag tror inte det finns många bättre komplimanger för ett spel av den här sorten.