Def Jam: Fight For New York

När Electronic Arts logotyp visas, och deras slogan - Challenge Everything yttras, är det med en välkänd röst. D-Mob är tillbaka, och karln låter riktigt irriterad. Def Jam Vendetta 2 tar vid där det första slutade, D-Mob arresteras, men fritas snart av sina forna medhjälpare. Nu följer en lång kamp för att vinna tillbaka förlorad mark från ärkerivalen Crow. Till en början är gänget tunt, och består framförallt av en själv, och Wu-Tang Clan-medlemmen Method Man, även kallad Blaze. Vad som sedan följer är kampen för återbyggandet av D-Mobs gäng och rykte.

Hip hop är ett kontroversiellt ämne. En kultur som ses med nedlåtande ögon av de som står utanför. Tyvärr har hip hoppen fått dåligt rykte för att vara präglad av våld, droger och annat otrevligt. Hur som helst, vad man än tycker om hip hop, står det än idag fast att det första Def Jam Vendetta var en mycket underhållande parodi på hela hip hop-grejen, samt självklart den fåniga wrestling-branschen. Med karikatyrer till karaktärer och en skrattretande handling som hämtad från ett dåligt Westlingprogram, gjorde att Def Jam Vendetta levererade otroligt underhållande hip hop-såpopera. Fighterna var det ibland lite sisådär med. Det var ibland knepigt att få till sina attacker, kontrollen led av oprecision, och balansen i spelet var stundtals katastrofal. Men det var god underhållning, och jag som själv lyssnar på hip-hop uppskattade parodin.

När man startar spelet är det dags att skräddarsy sin egna karaktär. Detta sker roligt nog med att en spökbild sätts ihop av ett vittne då man själv har varit med och räddat D-Mob på ett ytterst brutalt sätt. Det finns ingen otrolig uppsjö alternativ, men de bör tillfredställa de flesta. Den största förändringen, rent spelmässigt sett, är det faktum att man nu inte är begränsad till det lite tråkiga wrestlingsystemet. Istället finns det fem olika discipliner att välja mellan. Förutom Wrestling finns nu även Kickboxing, Martial Arts, Streetfighting och Submission. Varje stil har sin egna prägel på attacker och kontringar, men det spelar ingen avgörande roll vilken gren man väljer, då det är balanserat mellan de olika stilarna. Det man dock måste komma ihåg är att använda sin still på rätt sätt, då överlever man betydligt längre. Arenorna är helt nya denna gång, och inkluderar barer, garagehus, djupa gropar och mycket mycket annat. Sammanlagt finns det 24 platser att gå bärsärk i. På de flesta kan man använda publiken till sin fördel, genom att kasta in sin motståndare där, och sedan hamra på dom när dom blir fasthållna. Annars kan man leverera oöm behandling med pelare, jukeboxar eller annat man hittar runt om i miljön. Vad sägs till exempel om att klämma Xzibits skalle i en bildörr samtidigt som man själv sitter och skriker "pimp my ride" i soffan. Obetalbart enligt mig. Det finns även lite vapen att tillgå, i form av plankor, flaskor, biljardköer och långa stycken av metall som gör förbannat ont att få i ansiktet.

Kontrollen är som sagt ändrad och det till det bättre. Det är mindre frenetiskt tryckande på knapparna, även om man i början kan känna sig en smula disorienterad. Matcherna går snabbare, och man har gjort sig av med det eviga "pinnandet" då det var det enda sättet att vinna i föregångaren. Nu måste man eliminera sin motståndare på ett brutalt sätt, genom att utsätta denne för specialattacker, eller knocka honom/henne med hjälp av omgivningen. Matcherna tenderar att bli betydligt kortare, och det svänger inte lika mycket under matcherna som tidigare. Visst finns det fortfarande viss obalans i spelet, men inget man märker av på samma sätt. Tempot är högre, och tack vare en helt ny uppsättning attacker blir flytet bättre, och det är inte längre samma hysteri med grepp hela tiden. Våldet är denna gång mycket brutalare, direkt rått skulle man kunna säga. Speciellt när man använder kranium som murbräcka mot ett stycke betong någonstans, eller när man utför någon av de nya specialarna. Dock är det ännu mer tydligt denna gång att våldet mest liknar serietidningsvåld.

Grafiskt är det en klar förbättring från förra årets spel, och karaktärerna är nu ännu snyggare. Det är inga problem att känna igen alla kändisar, och animationerna är riktigt läckra. Mellansekvenserna är välgjorda, och röstskådespeleriet håller en hög kvalité. Självklart finns det en stor mängd kläder och juveler att välja som utsmyckning, och allt hänger med när man rör på sig. Allt bling-bling (kedjor, juveler, halsband etc etc) som karaktärerna har på sig blänker till då och då, allt för att förhöja "stämningen" av hip hop. Ska man vara lite elak, är detta precis som sin föregångare, ett fånigt spel som anspelar på stereotyper och stora delar våld. Det är nämligen precis så det är, dock finner jag den nya spelmekaniken intressant och kampen mot Crow (spelad av Snoop Doggy Dogg) har faktiskt sina ljusa stunder. Mer kontroll över våldet, och interaktiva arenor gör även det sitt. Dessutom finns det gott om njutning när man som hardcore-artisten Henry Rollins sätter en fet känga i ansiktet på Fat Joe. Självklart har musiken sin självskrivna plats i spelet, men personligen är jag lite besviken. Även om jag vet med mig att jag gillar väldigt få av de artister som är med i spelet, känns ändå låtutbudet lite tunt. Men för den som gillar de artister som finns med är det guld, personligen klarar jag mig utan att klaga allt för mycket, men detta är inte riktigt den typ av hip hop som jag gillar. Def Jam: Fight for New York roar ordentligt, men man gör bäst i att ha lite distans till den genren som spelet porträtterar, tar man detta på allt för stort allvar riskerar man att inte fatta någonting. Tyvärr var detta något som sänkte det första spelet i vissas ögon.