Def Jam Fight For NY: The Takeover

Du spelar en fattig kille från gatan, kommer från ingenstans utan någon framtid. Allt du har är din förmåga att slåss. Hur skall du få mat på bordet åt din familj? Nöden har ingen lag, det är bara att börja ställa upp i livsfarliga gatuslagsmål och tävlingar. Och när pengarna äntligen börjar rulla in så... är det bara att smälla dem på smycken och kläder! Yeah baby, It’s all about the bitches and money!

Jag upplever all fånig påklistrad macho hiphop-attityd som ganska harmlös. Det känns som om spelet är gjort med glimten i ögat, med en medveten överdrift av stereotyper. Om man ändå skall göra ett spel som handlar om att spöa upp varandra har man redan släppt på moralen. Då kan man lika gärna löpa linan ut, speciellt om det görs med en smula humor. Jag är starkare än du och det tänker jag bevisa - nu slåss vi tills den ena ligger ner. Innan varje slagsmål slänger de två kombattanterna lite krystade förolämpningar mot varandra för att elda upp sig. Ett ganska kul grepp eftersom dialogen är tillräckligt varierad för att det skall ta lång tid innan den upprepas.

Börja med att designa din spelare. Stor och tung eller liten och lätt, det är en smakfråga. Välj vilken del av stan du kommer ifrån, sen är det bara att kämpa sig fram i hierarkin. Ditt gäng ber dig om tjänster och du använder knytnävarna för att utföra dem. Tävlingar, rånförsök eller försvar av territorium - allting är bakgrund till som möjliggör ännu en rond mot testosteronstinna motståndare. Efterhand som kända hip-hop slagskämpar faller för dina nävar avancerar du i gänghierarkin. Snart övertar du rollen som ledare för din egen gatuorganisation. Då börjar kampen om att lägga alla New Yorks gator för dina fötter. För varje del du erövrar sällar sig nya slagskämpar till din sida som ställer upp i strid.

Efter varje match får du pengar som skall läggas på lyx. Nya frisyrer, kläder och smycken: det gäller att hålla sig bling om man vill få respekt på gatan. Utstyrandet av ens karaktär är en ganska kul detalj som höjer spelglädjen. I ett spel som i så hög grad handlar om attityd spenderar jag för en gång skull lite tid på att putsa på attributen. Men möjligheten att utsmycka sig själv påvisar ett problem som spelet lider av. Spelet igenom serveras snygga menyer. Problemet är att maskinen inte riktigt hänger med när man hanterar dem. När man står och bläddrar mellan färgerna på sina nya Kung-Fu skor eller spekulerar över vilket material ens nya kedja skall bestå av känns allting plågsamt långsamt. En ganska klantig miss som saktar ner min spelupplevelse och gör mig rastlös.

Fighterna i sig är väldigt underhållande, även om de inte når upp till den höga nivå vi nu börjat vänja oss vid till PSP. Det går att variera sin karaktär genom att låta den specialisera sig på en eller flera stridsstilar: kickboxning, brottning, gatuslagsmål eller kampsport. Spelet bjuder även på en del taktiska inslag. Efter varje match som du inte avslutar i framstupa sidoläge får du erfarenhetspoäng som kan läggas på träning. Konstigt nog visade sig min tränare vara Henry Rollins, den gamla räven från Black Flag. Istället för tv-partyn tillbringade vi nätterna med att öva sparkar och snabbhet. Det verkade som om Henry visste vad han sysslade med, för efter förvånansvärt kort tid hade jag erövrat New York och gett mina fiender sina fiskar varma.

Jag gillar spel med genomgående teman. Gangster hip-hop stuket genomsyrar både attityd, kläder, musik, karaktärer och grafik. Det håller ihop ett spel som annars riskerat stupat på mållinjen. Det finns bättre alternativ om du är sugen på att slåss på din PSP, men detta är ett lättsamt alternativ för er som redan spelat sönder de andra i genren. Åk till New York. Träffa stjärnorna. Spöa skiten ur dem.