Det ska sägas direkt, Defender's Quest: Valley of the Forgotten DX är inget fagert spel att se på. Stilen är inte alls tilltalande och grafiken medan man spelar ser retroplottrig ut, och inte på ett bra sätt. Och när korvstoppningen börjar för att tala om vilka knappar som gör vad i ett tower defence-spel som på något sätt lyckats bli så komplicerat att det nästan för tankarna till flygsimulatorer. Jag var faktiskt nära att ge upp efter första halvtimmen. Och jag är glad att jag inte gjorde det.
Defender's Quest: Valley of the Forgotten DX släpptes ursprungligen 2012 och nu letat sig till Playstation 4 och Xbox One. Bakom den lite träiga fasaden gömmer sig ett fantasyäventyr om en konspiration och världens förestående undergång. Istället för att göra det högtravande tramsigt som så ofta blir fallet med fantasy, har utvecklarna Level Up Labs istället berättat storyn med glimten i ögat och dialoger som kommer få de flesta att åtminstone rycka lite i mungiporna.
Varje bana kan klaras på en av tre nivåer där de högsta verkligen är tuffa, men ofta ger tillgång till unik utrustning.
Just att det alls faktiskt finns en ganska lång och välskriven story som lätt hade kunnat platsa i ett rollspel bidrar till att göra Defender's Quest: Valley of the Forgotten DX unikt. Jag ikläder mig rollen som tämligen ofrivilliga hjältinnan Azra som hade ett bra jobb på kungliga biblioteket i riket, när hon slungas ut från sin trygga tillvaro misstänkt för att vara pestsmittad. Undan för undan slår hon följe med fler personer, från den lika korkade som muskulösa Slak till trollkarlar och drakar.
Du kommer dock inte klara dig med personerna du samlar på dig, utan kan rekrytera fler personer inom valfritt gebit för att klara utmaningarna du ställs inför. Du får döpa samtliga om standardnamnen inte passar och det går även att byta färg på hur, hår och kläder. Att skapa en trupp äventyrare du får en personlig relation till bidrar även till rollspelskänslan.
Själva spelandet i sig är traditionellt tower defence, om än utan faktiska torn och med människor och drakar istället.
Varenda person du får med dig eller rekryterar har för övrigt ett eget level-träd att klättra i om du vill att dina riddare ska krossa fienderustningar medan barbarerna ska försöka förgifta motståndarna, så går det alldeles utmärkt. Själv gillar jag att ha många hjältar som slår väldigt snabbt, och sedan någon långsamt som slår extremt hårt istället med goda critical-chanser får bevaka slutet på varje bana för att plocka rackare som smiter igenom. Även pilbågsskyttar är trevliga att ha för att se till att varenda fiende är halvdöd redan när de kommer fram till närstridsfolket.
När striderna börjar har du förmodligen ett tjugotal figurer du vill placera ut längs de sinnrikt utformade banorna. Allt ditt levande av dem gör att du får välja hur starka du faktiskt vill göra dem. Ska din barbar upp på nivå fyra kommer han slå ihjäl det mesta, men det sker på bekostnad av fler figurer istället.
Menyerna kan bli i plottrigaste laget och hade mått bra av att konsolanpassas.
Inställningsmöjligheterna stannar för övrigt inte heller där, utan alla figurer kan även ha massor av olika vapen och rustningar, och det gäller att hushålla med kassan för att se till att du har rätt antal figurer med rätt utrustning. Inför varje strid är det därför en vansinnig massa parametrar som samverkar. Även om den normala svårighetsgraden är ganska enkel, så är chanserna goda att du kommer att vilja spela om uppdragen på en högre nivå.
Det ger dels väldigt mycket mer pengar, men även unik utrustning som inte kan köpas. Lyckas du kan du därför se fram emot att ha ett övertag i kommande strider. Redan tidigt kan du få tag i tillhyggen som är bättre än de du köper halvvägs in i äventyret. Men då får du spela smart också, för svårare svårighetsgrader är... Ja... Svårare. Riktigt svåra i många fall. I undantagsfall rent av näst intill omöjliga så du måste spela långt innan du kan återvända och faktiskt ha en chans.
Designen i mellansekvenserna är kanske inget extra, men storyn är inte helt dum.
Det man kan kritisera spelet för är att det inte är helt behändigt med handkontroll. Det har inte så mycket med "mus eller handkontroll"-debatten att göra, utan om att spelet är skapat för mus och inte omgjort för handkontroll. Det för med sig att det gäller att minnas vilka kommandon som gör vad. Lyckligtvis går det lätt att dra ner tempot i spelet och faktiskt även få det att stå stilla och ändå kunna göra saker, vilket ofta underlättar.
Väldigt mycket i Defender's Quest: Valley of the Forgotten DX finns såklart med i andra tower defence-spel med, och mycket har också gjorts bättre. Vad som däremot finns här är helheten. Här finns alla dessa inslag och de blandas väl samt kryddas med den märkliga rollspelspresentationen. Att det har några år på nacken lyser tyvärr igenom och kostar en betygspinne, men gillar du genren är detta lätt att rekommendera och ett riktigt slukhål tidsmässigt - på det bra sättet.
