Deliver at All Costs

Året är 1959 och Winston Green, en bortkommen men ambitiös liten landsortsgrabb, har tagit allt han äger (vilket får plats i en kappsäck) och flyttat till storstan och väl där är det ditt jobb att hjälpa honom hitta ett arbete. En radioreklamsnutt angående ett fraktbolag och deras nya rekryteringsrunda letar sig Winston bort till We Deliver, och kort därpå får han sitt första jobbuppdrag, att skjutsa en låda med fyrverkerier från ena delen av staden till den andra.

Deliver at All Costs är ett svenskt indiespel utvecklat av det 13 personer starka Far Out Games och det är på flera sätt en vildsint mix mellan Grand Theft Auto II, Goat Simulator och Calling All Cars. Winstons våldsamma leveranser ses ur samma typ av isometriska top view-perspektiv som i GTA II och varenda liten del av spelvärlden går att köra sönder. Du ska, som bilburet paketbud, leverera allsköns prylar till alla möjliga kunder och om du råkar köra rakt igenom bottenvåningen på ett hyreshus, på vägen, spelar det ganska liten roll.

Far Out Games har med Deliver at All Costs verkligen prickat rätt sett till tidsepoken de ramat in sina leveranser med och blandat med en stor dos absurd humor, har det för egen del varit enkelt att gilla såväl dialogen som karaktärens ofta oväntade reaktioner på varandra och dess omvärld. Winston är väl kanske inte någon överdrivet intressant figur, särskilt inte från början av äventyret, men ju längre in jag kommer - ju knäppare och mer osannolik blir berättelsen vilket går hand i hand med själva fraktuppdragen, spelvärlden samt dess invånare. Om du råkar brassa ned ett nymålat staket är det inte omöjligt att gubben i kåken dit staketet hör, jagar ikapp dig till fots, kastar sig huvudstupa mot din budbil (en ljusgul pickup med tidernas sämsta väghållning) och klamrar sig fast vid den bakre kofångaren. Där kan han sen hänga, glida runt efter asfalten medan han svär som en borstbindare och det är dessa ögonblick och alla andra små detaljer, som gör att den i övrigt ganska enformiga spelvärlden upplevs som levande.

Uppdragen i sig är dessutom tillräckligt varierande för att jag ska ha roligt, hela tiden. Ibland fraktar Winston meloner och via välgjord individuell fruktfysik skvalar de knallgröna melonerna ut ur flaket och krossar av mötande trafik om jag inte är försiktig. Ibland fraktar jag en gigantisk svärdfisk över halva staden och ibland trillar en meteor ned i Winstons vardagsrum, rakt genom taket. Jag är svag för urflippad humor och jag gillar verkligen hur Far Out Games blandat det där korrekta, något för artiga 50-talet med rena Goat Simulator-momenten.

Spelmekaniken utgörs ju till 90% av bilfysik och den är bra. 50-talsbilarna skumpar och gungar som sig bör och de är tillräckligt arkadmässigt lättkörda men samtidigt svajigt oberäkneliga för att det ska krävas koncentration och ibland även lugn, för att inte sabba den dyrbara frakt som ligger på flaket. Winston kan när som helst hoppa ur sin bil och in i en annan, precis som i GTA II, och detta tillför tveklöst en känsla av omfång och frihet som är lätt att tycka om. Estetiken är klockren utöver det och även om karaktärerna under spelets mellansekvenser ser ut som de lånats från valfritt PS2-spel, kvittar ju det när kameran hoppar upp 30 meter i luften och visar Winstons budbil uppifrån. Jag gillar som sagt det fantasifulla porträttet av amerikanskt 50-tal och tycker att inramningen och atmosfären är klockren precis som detaljrikedomen i världen där Winston röjer runt.

Det jag inte riktigt gillar är att kameran oftast är lite för inzoomad. Spelarvyn blir ofta så tight att jag har problem med att se vart jag är på väg och laddningstiderna som existera varje gång jag åker in i en tunnel känns inte särskilt mycket 2025. Minus det är detta en skojfriskt lyckad, stilfullt absurd indiebagatell som definitivt är värd din tid.