LIVE
HQ
logo hd live | Final Fantasy XIV
See in hd icon

Chat

X
      😁 😂 😃 😄 😅 😆 😇 😈 😉 😊 😋 😌 😍 😏 😐 😑 😒 😓 😔 😕 😖 😗 😘 😙 😚 😛 😜 😝 😞 😟 😠 😡 😢 😣 😤 😥 😦 😧 😨 😩 😪 😫 😬 😭 😮 😯 😰 😱 😲 😳 😴 😵 😶 😷 😸 😹 😺 😻 😼 😽 😾 😿 🙀 🙁 🙂 🙃 🙄
      Svenska
      Gamereactor
      förhandstittar
      Desperados 2: Cooper's Revenge

      Desperados 2: Cooper's Revenge

      Salooner, cowboyhattar och gamla strategirötter i kommande Desperados 2: Cooper's Revenge

      Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

      * Obligatoriskt att fylla i

      En vild väster, solnedgångar och krutrök. Svårare än så är det inte när man ska göra actionstrategispel. Ett koncept som tyvärr inte används allt för ofta i spel, och när det väl används brukar resultatet oftast bli trögt och dötrist. 2001 smällde det dock till, när spelet Desperados: Wanted Dead or Alive kom. Spelet som var en direkt klon på klassiska Commandos, också till PC, placerade spelaren i rollen som den whiskeydrickande, kvinnoförförande cowboyen John Cooper - en man som skulle platsa i vilken Sergio Leone-rulle som helst.

      HQ

      I ärlighetens namn trodde jag aldrig att jag skulle få återse honom. För även om Desperados var ett underhållande spel, är det inget givet spel att göra en uppföljare på. Handlingen krävde det inte, och spelmekaniskt kan man tycka att det känns lite gammalt med ett actionstrategispel med fokus på tankeverksamhet, styrt med musen och några få tangenter. Det var en genre som egentligen stod och dog med spel som Commandos, Jagged Alliance och nu senast Desperados.

      Men de korvgluffsande tyskarna på Spellbound tyckte tydligen annorlunda, för vid min senaste vistelse utomlands utannonserades mycket riktigt en uppföljare - Desperados: John Cooper's Revenge.

      Så vad är han arg över? Är man prisjägare, bor i en öken, heter John Cooper, har en grym hatt samt ett vansinnigt ståtligt tredagarsstubb, har man säkerligen en hel del att vara grinig över. Men Spellbound håller locket på, samtidigt som de lovar en historia full av vändningar och oväntade händelser. Handligen i det första spelet var dock inte sådär överdrivet mycket att skjuta fyrverkerier för, så räkna inte med ett nytt Final Fantasy VII den här gången heller.

      Istället för att gräva ner sig i manus och annat trams, går vi direkt på vad som är viktigt i den här typen av spel - spelbarheten. Den absolut största nyheten från det förra spelet är att man nu kan vara nära när det händer, genom ett tredjepersonsperspektiv. Spelet är, oavsett vinkel och perspektiv, renderat i 3D, även om det kan tyckas vara hutlöst läcker 2D sett från ovan. I tredjeperson påminner spelet om vilket annat tredjepersonsactionspel som helst, fast med aningen stelare kontroll. Tanken är ju att man fortfarande ska använda sig mest av fågelperspektivet, och dyka ner vid exempelvis prickskytte och liknande. I vilket fall som helst öppnar det många nya möjligheter för olika taktiker och strategier.

      Detta är en annons:

      Spelet utspelar sig runt om i vad vi känner som vilda västern - indianbyar, klippiga berg, tidstypiska soldatfort, vagnkonvojer och hederliga gamla spökstäder. Allt ritas som sagt upp av en 3D-accelerad motor, och resultatet är, så länge man håller sig på avstånd, strålande. I tredjeperson ser inte spelet lika glittrande ut längre, då man märker lätt avsaknaden på polygoner i karaktärerna, detaljfattigheten i texturer och dylikt. Dock har man licenserat den superkända fysikmotorn Havok. Detta gör att karaktärer, föremål, vapen...ja, allt, beter sig realistiskt om de faller från till exempel en bergstopp.

      Tillkommit har även en ny spelbar karaktär, indianen Hawkeye. Han är den typiska indianen, med sin Tomahawk-yxa, pilbåge och tomteröda höftskynke i högsta hugg, redo att sänka allt som kommer i hans väg. Alla karaktärer har också som tidigare unika egenskaper. Doc kan dyrka lås, Sanchez kan lyfta tunga grejor, Kate kan locka till sig vakterna med lite kvinnlig charm och Hawkeye är det här spelets svar på en äkta krypskytte. Totalt finns det sex spelbara karaktärer i Desperados 2: John Cooper's Revenge, och alla kan uppgradera sina färdigheter spelet igenom.

      Commandos var det första PC-spel som jag spelade och verkligen satte mig in i. Det var hos min kusin, på hans dator som jag för första gången kom i kontakt med det, och det skulle dröja något år innan det Bernhardssonska residenset fick sig en egen Windows 95-burk matad med Voodo-grafik och 64MB ram. På den tiden en riktig styggmaskin, som glatt drev igång mitt nyköpta Commandos. Det var på många vis raka motsatsen mot vad jag hade spelat innan. Då hade jag hållit mig på pottkanten, och snällt tillbett Nintendo, Sega och Sony, utan att egentligen ställa några frågor. Men när PC:n anlände med sina "ultrarealistiska" krigsspel, var jag såld.

      Desperados är i grund en rak stöld av Commandos upplägg, så när jag sätter mig ned med Desperados 2: John Cooper's Revenge är det med en liten nostalgitår i ögonvrån. Givetvis är det mesta förbättrat från den gamla goda tiden. Nu går det exempelvis programmera in fem rörelser i rad. Så istället för att dra musen som en vanvetting över skrivbordet, kan man i lugn och ro be sin karaktär först springa, därefter skjuta, springa lite till, klättra upp för en stege för att till sist gömma sig.

      Detta är en annons:

      Jag välkomnar fler spel av den här typen, som ger sig på genren som inte säljer som smör. Som inte innehåller påklistrande smygmoment för att det är trendigt. Som inte bjuder spelaren på en stor, öppen och dynamisk värld för att locka Grand Theft Auto-folket till sig. Jag välkomnar spel som kör sitt eget race, som inte lever på grafiska effekter, utan mer på spelbarhet och ett genomtänkt koncept. Jag välkomnar Desperados 2: John Cooper's Revenge.

      Desperados 2: Cooper's Revenge
      Desperados 2: Cooper's Revenge
      Desperados 2: Cooper's Revenge
      Desperados 2: Cooper's Revenge
      Desperados 2: Cooper's Revenge
      Desperados 2: Cooper's Revenge
      Desperados 2: Cooper's Revenge

      Relaterade texter



      Loading next content