Deus Ex: Human Revolution

Mänsklig forskning revolutioneras ilsnabbt just nu. På Island har man för första gången någonsin utvecklat en prototyp för en benprotes som kan gå i trappor. I USA har ett gäng forskare lyckats operera in en kamera i ögat på en man som förlorade synen efter en "shotgun-olycka". Samtidigt har en man som förlorat handen fått en protes kopplad till nervknutarna som både kan snurra, greppa och visa fingret till de som förtjänar det. Välkommen till verkligheten 2011.

I Detroit City år 2027 ser det lite annorlunda ut. Massiva företag erbjuder konstgjorda substitut till mänskliga kroppsdelar som faktiskt fungerar bättre än originaldelen, till ett billigt pris, men man lämnar gärna ute den lilla detaljen att ägaren av en augmentation måste ta den mest beroendeframkallande drogen i världen för resten av livet för att hålla den på plats. Illegal verksamhet, supermänniskor och knarkare fyller gatorna. Välkommen till Deus Ex: Human Revolution.

Om ovanstående inte är en intressant grund att ställa sin plot på så vet jag inte vad som är det. Samhällsaktuellt och högengagerande på samma gång tycks ha varit ledorden för den efterlängtade tredje delen i serien, men hur bra har Eidos Montreal knutit ihop grundkonceptet med de övriga beståndsdelarna?

Deus Ex-fans kommer att känna igen sig i spelupplägget direkt. För nykomlingar kan jag berätta att det fungerar lite som en salig mix mellan Mass Effect, Splinter Cell, The Elder Scrolls och Fallout. Du väljer själv om du vill smyga, skjuta, hacka datorer eller vässa din silvertunga genom uppdragen.

Detta i kombination med total valfrihet angående vilka agumentationer du vill uppgradera bidrar till att dystopin känns verklighetstrogen. Vill du gå in genom ett luftintag på taket, hacka personalentrén i gränden eller ha ihjäl vakterna vid huvudingången? Inget är hugget i sten, men du behöver rätt augmentationer för att utföra uppdraget.

Själv väljer jag oftast att smyga. Jag finner något motsägelsefullt i att vara stadens hjälte samtidigt som jag kutar runt och sätter ett skott i pannan på varenda kotte som står i min väg. Storyn är tillräckligt trovärdig för att jag ska inse att vakterna i motståndsrörelsen troligtvis också har barn och fru men bara är en nödvändig biprodukt av något större. Den känslan är svår att få till i rollspel, men Deus Ex: Human Revolution har faktiskt lyckats.

Med det sagt vill jag poängtera att det givetvis finns en del riktigt plastiga ögonblick också. Varför tycker högt uppsatta polischefer att det är ok att en ex-anställd kutar in på kontoret och kryper in i ventilationsutrymmet? När skulle det någonsin få hända i verkligheten? Tillräckligt många petitesser som denna tar tyvärr udden av smygandet lite grann.

Vad beträffar actionbitarna har jag givetvis njutit i fulla drag av dessa också. Kanske till och med mer. För jag gillar realismen i faktumet att både protagonist och fiende är så fragila att ett enda välplacerat skott kan innebära triumf eller förlust. Glöm seglivade fiender som tuggar upp två magasin var innan de plötsligt känner för att dö med andra ord...

...Förutom när det gäller bossarna. En av Deus Ex: Human Revolutions största svagheter, i mina ögon. Jag ska inte spoila för dig, men såhär gammaldags bosstrider har jag inte spelat på ett par år. Första bossen möter jag i en lagerlokal där mängder av ammunition som av en händelse ligger framme lite slarvigt till mitt förfogande.

Bossen i sig är den överlägset dummaste karaktären jag mött i spelet hittills då han varken tar skydd eller... gör något vettigt alls utan bara går sakta mot mig och skjuter. I kombination med en vansinnigt häftig cut-scene direkt efteråt känner jag mig bara snuvad på coola moment. Varför inte implementera dessa moment till spelandet istället?

I övrigt känns karaktärerna trovärdiga. En kvinna på den avstängda tunnelbanestationen berättar att hon missade bussen och måste vänta hela natten på nästa. Sånt skapar både dynamik och en igenkänningsfaktor som i det här fallet spelar på otrygghet.
Inte riktigt lika bra känns det att nästan alla i hela stan har en åsikt om augmentationer.

Visst, Adam Jensen är i stort sett så augmenterad som man överhuvudtaget kan bli vilket förstås bidrar till att samtalsämnet kommer upp (på samma sätt som väldigt tatuerade människor alltid tvingas prata om sina tatueringar), men folk beter sig som om konstgjorda kroppsdelar såg dagens ljus igår. Spelet utspelar sig trots allt år 2027. Det är lite som om varenda människa skulle prata om attacken på World Trade Center fortfarande, hela tiden.

Men jag ska inte gnälla, för jag har ju trots allt riktigt, riktigt roligt med Deus Ex: Human Revolution. Jag älskar att smyga fram bakom en totalt ovetande vakt och gå lös på honom karate-style för att sedan stuva in kroppen bakom en gaffeltruck. Jag älskar att övertala sekreteraren på polisstationen att släppa in mig i bårhuset. Jag älskar att utforska den öppna staden och hitta gömda passager genom att utveckla min karaktär på bästa Castlevania-manér.

Synd dock att det grafiska tycks ha kommit i andrahand. Estetiken, kostymen och miljöerna är ofta fantastiska, men vissa byggnader och karaktärer ser rent ut sagt för stygga ut. Tanter med Donald Trump-frisyr som dessutom skakar epileptiskt men pratar med allt lugn i världen och byggnader som består av en enda stor snorgrön polygon tar bort känslan av realism totalt, i sina stunder.

Här vill jag skylla på slarv, för Adam Jensen är fantastiskt modellerad. Både i första- och tredjepersonsperspektiv. Likaså byggnader som man velat uppmärksamma extra mycket. Lite finlir hade tagit Deus Ex: Human Revolution en extra bit på vägen.

Ljudet har jag inga större klagomål på. Det gör ofta sitt jobb briljant med rätt musik i rätt tillfälle. Att smygmusiken innehåller en liten knappnål som slår i marken är en detalj som höjer spänningen rejält. Man blir liksom påmind om att det definitivt är läge att hålla käft. Röstskådespelet är även det förträffligt. Jag gillar hur Adams röst är rökigt raspig, och överlag har teamet lyckats fånga rätt känsla i rätt ögonblick. Både dialogmässigt och vad gäller valet av röstläge.

Dialogen kan dock vara lite svår att följa vilket indirekt för mig in på den 18-åriga åldersrekommendationen. Mitt fjortonåriga jag hade som exempel inte kunnat njuta av spelet i samma utsträckning. Dels för att jag var alldeles för otålig på den tiden och dels för att både dialog och monolog oftast tar sin lilla tid.

Dessutom är Deus Ex: Human Revolution äckligt på sina ställen. Riktigt äckligt. Eller vad sägs om en nära nog fotorealistisk cut-scene där vi får se vår käre huvudkaraktär opereras till den milda grad att man riktigt känner sågklingan skära in i ansiktet. Spelet berör ju dessutom svåra ämnen som prostitution, alkohol, politik och droger, så åldersrekommendationen är definitivt befogad, kort sagt.

I slutändan är Deus Ex: Human Revolution ett av de bästa rollspelen som släpps i år och en fullvärdig uppföljare till sina föregångare. Samtidigt är det den mest solklara åtta jag satt under min tid här på Gamereactor hittills. Ett fantastiskt rollspel med fokus på valfrihet med ett par uppenbara men överkomliga brister helt enkelt. Jag har svårt att tro att någon kommer att bli besviken.