Devil May Cry 3: Dantes Awakening

Dante har med blott två tidigare äventyr kommit att bli något av en ikon för explosiva och stiliga actionspel. Detta med all rätt, då hans äventyr normalt innehåller mer explosioner, elegant övervåld och förvridna helvetesdemoner än det mesta annat man hittar i spelhyllan, tillsammans. Del ett introduce-rade den kaxige halvdemonen som livnärde sig på att röja upp bland helvetets förrymda invånare. Del två bytte det förfallna slottet mot en trist oljerigg samt jobbigt irrande i jobbiga städer. Dante var tystare, mörkare och mer allvarsam, och tvåan var i jämförelse med föregångaren, lika roligt som prygel.

Dante är tillbaka, och det har skett ett litet tidshopp i handlingen. Det tredje spelet är den första delen i Dantes historia, och handlingen här skildrar Dantes rivalitet med sin hänsynslösa och onda bror. Den legendariske demonen Sparda hade alltså två söner, Dante och Virgil. Men där Dante fick sin mors mänsklighet som starka sida, slutade det med att Virgil fick sig en överdos av demonsjukan, och har nu beslutat för att invadera jorden med sina helvetiska legioner. Allt börjar med en liten historia om brödernas konstanta kamp mot varandra, om vem som är den starkaste. Det är en skildrig av två sidor av samma mynt, totala motsatser, även om de i grund och botten är likadana. Det är en sekvens som börjar med historien om Sparda och hans söner, och som slutar med att Virgil genomborrar Dante ordentligt.

Den lättsamma och lite uppkäftiga sinnesstämningen från det första spelet är tillbaka. Det är en kaxig och lite valpig Dante vi möter denna gång, för honom är allt en yster lek när han använder sina demonkrafter för att stävja motståndet, och det fortsätter lika galet och hysteriskt snabbt som det börjar. Dantes bror skickar sina helvetiska tjänare till lokalen för Dantes nya affärsverksamhet, firman som kommer att bli just Devil May Cry. Total kalabalik utbryter, och Dante får tillfälle att visa sin överlägsna skicklighet både med och utan vapen när han hanterar broderns generiska lakejer. Faktum är att Dantes fokus under striden snarare ligger på en delikat pizza än att han håller på att bli sönderskuren i småbitar. När striden är över är Dantes lokal slagen i smulor, och jakten på brodern, för ännu en duell påbörjas, runt halsen bär Dante den verkliga anledningen till att Virgil vill åt honom, en amulett från deras moder. Man kan dra slutsatsen att en demonfarsa, en människomoder och två halvblod till söner inte direkt bäddar för mysiga aftnar hemma framför öppna spisen, tittandes på Fame Factory. Nä, här är det död som gäller, en gång för alla.

Så fort Dante letar sig ut från sin demolerade byggnad möts han av en något udda händelse. Ur marken reser sig ett gigantiskt torn ur marken. Det är bara att börja knata uppåt där brorsan väntar helt enkelt. Miljömässigt är det en återgång till det första spelet, med förvriden sten och metal, matta färger och allmänt gotisk arkitektur. Miljöerna har gjorts större, men ytorna man rör sig på, och slåss i, är betydligt mindre än i spel nummer två. Vilket ger mer intensiva och tillfredställande actionsekvenser. Ett stort problem som till största delen är eliminerat är det faktum att man oftare ser fienden på skärmen, snarare än att man skjuter på måfå på något man tror sig ha siktat in sig på. Omgivningarna är betydligt rikare på utsmyckning, och den nya grafikmotorn bjuder på stora mängder prålighet och häftig gotisk bling-bling. Enorma statyer, urverk, tusentals trappsteg, hissar och annat läckert pryder spelet. Skillnaden mellan de två första spelens lite avsmakade och bleka design, exploderar här i en kaskad av läcker design och underbart påtaglig stämning. Musiken gör sitt allra bästa att spela med på detta tema, och tunga orgelorgier och våldsam japansk spelhårdrock varvas om vart annat.

Spelmässigt är det som förut, Dante börjar med ett antal grundattacker och kan bygga på sig själv samt sina vapen allt eftersom mer erfarenhet, i form av de gamla hederliga röda kloten, samlas ihop. Stridssystemet har fördjupats med hjälp av fyra olika stridskonster som man kan välja. Gunslinger berör skickligheten med pistolerna, Swordmaster gör sitt för svärd och andra tillhyggen samt även de defensiva egenskaperna Royal Guard och Trickster. Royal Guard tillåter faktiskt Dante att utföra blockeringar och våldsamma kontringsattacker och Trickster tillåter att Dante skuttar runt och undviker attacker med grace och elegans. Dessa stridskonster kan även de uppgraderas med nya attacker och starkare egenskaper i takt med att erfarenheten samlas på hög. Först och främst så ger de dock Devil May Cry 3 betydligt mer djup och variation än de två tidigare spelen tillsammans. Alla nya attacker, egenskaper, rörelsermönster och självklart alla nya vapen som följer med spelet är dessutom fantastiskt välanimerade och nästan konstnärligt utformade ibland. Det är helt enkelt en fröjd att se Dante svinga sina dödsredskap genom luften och decimera motståndet. Våldsbalett är det enklaste ord jag kan frammana.

Kombosystemet, uppgraderingen mellan uppdragen, och statyerna där man kan spendera lite erfarenhet i utbyte för nya varor eller egenskaper är alla tillbaka och har inte förändrats nämnvärt. Även det gamla låsningssystemet för att sikta in sig på en fiende dyker upp igen, men funkar ibland lite halvdant. Dels verkar det välja fiende helt på måfå och kan utan problem välja en fiende som står mitt i en trång klunga av likartat helveteslakejer, och då är det liksom bara att ösa på och slå sig igenom flocken, eller släppa R1-knappen och trycka in den igen och hoppas att ett nytt mål väljs. Detta är extra irriterande när det finns självmordsbenägna sprängfiender i närheten, en fiendetyp man helst skjuter hål på innan han kommer för nära.

Sedan kommer vi till en detalj som har diskuterats ganska mycket om i staterna. Det är nämligen svårighetsgraden. Så här enkelt är det, efter ett par timmar kommer spelet att sparka in dina tänder och skratta rått åt dig. Grattis för vissa, tyvärr för andra. Med landets näst sämsta temprament måste jag erkänna att det ibland är på tok för oförlåtligt. Visserligen är det oftast spelarens fel då fel taktik används, men denna Ninja Gaiden-aktiga bestraffning sliter på psyket efter en stund. Dock kan jag glädja er med att vissa justeringar kommer att göras till europalanseringen, så vi ska inte bestraffas lika hårt med en gång. Mina första problem började efter ungefär fem minuter, något som ledde till bistra svordommar. För den hårdnackade sadisten som gillar spel som hånskrattar spelaren rakt i ansiktet med en lie finns det dock mycket att hämta på de högre svårighetsgraderna.

Dantes tredje spel är det bästa i serien, och trots att kameran fortfarande krånglar och att siktet inte alltid glädjer så är det några timmars skön actionupplevelse man har framför sig. Historien om Dantes och Virgils kamp mot varandra är faktiskt intressant och väl genomförd, även om det självklart inte finns något egentligt djup i berättelsen. Actionfans och våldsivrare gör bäst i att springa ut och köpa Devil May Cry 3, glöm allt tvåan var, detta är action i sin sanna form. Glöm Nanobreaker, Shinobi och Otogi 2 - Dante är tillbaka!