Diablo IV: Lord of Hatred

Lord of Hatred borde börja med detta citat av Optimus Prime i Michael Bays Transformers: "Before time began, there was the Cube." I denna expansion kommer du att bli bekant med både kuben från Diablo II och berättelsen om Diablo-världens ursprung. Jag gillade Diablo IV när det dök upp 2023 och jag uppskattade även dess första expansion Vessel of Hatred. Det fanns tillräckligt för att uppmuntra fler genomspelningar och både basspelet och dess expansion bjöd på relativt höga produktionsvärden. Denna gång är det Mephisto och slutstriden mot honom som vankas. För att göra det behöver vi besöka platsen där allt började i detta universum.

Syftet med expansionen är att knyta ihop berättelsen om Lilith, Rathma, Inarion och Mephisto och din karaktär. Jag kan redan nu säga att jag tycker att denna expansion gör just det. Vi bjuds på svepande musik, vackra miljöer inspirerade av grekisk och italienska övärlden. Du kommer även att kunna spela som två nya klasser varav den ena är helt ny för serien och den andre en klassiker jag tror att du kommer att gilla om du spelade Diablo II. Båda dessa klasser fungerar olika där Warlock är en aggressiv magiker med möjlighet att använda demoner i sin tjänst. Motsatsen till detta är Paladin som är din klassiska goda riddare som använder sin tro och sina vapen för att besegra fienden. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag tyckte att båda är suveräna i Diablo IV. Det finns ett riv i båda klasserna som saknar motstycke. I slutet av min kampanj red min Warlock i formen av en brinnande demon på en demonisk hund svept i lågor med kedjor inte helt olik självaste Hell Rider.

Jag började med att spela som Warlock i Vessel of Hatred. Det är en ny klass som fokuserar på demoniska krafter. Även om jag hade testat den i tvåan ville jag se vad den kunde göra i fyran. Med rätt spelstil är det en attackerande orkan av eld, magi och demoner. Med rätt val av förmågor kan du konstant svepa skärmen på fiender i enklare svårighetsgrader. Bossarna smälter som smör, dock vill jag trots detta hävda att den kräver en spelare med lite erfarenhet. Så fort du höjer svårighetsgraden blir klassen sårbar tack vare låg hälsa och fienders ökande resistans mot din skada. Om du önskar spela klassen på högre nivåer, tänk igenom hur du bygger klassen då det kan bespara dig en hel del huvudvärk. Den bjuder också på seriens bäst implementerade karaktärsuppdrag för att låsa upp dess specialitet att framkalla en av flera kraftfulla demoner. Det påminner lite om hur Necromancer låser upp sin Golem, fast i detta fall måste du binda demoner till din karaktär.

Jag vill dock påpeka att jag inte är mycket av en "end game"-spelare. Jag kör gärna kampanjen, uppdragen på lite olika svårighetsgrader, men jag är tyvärr inte särskilt intresserad av resten i Diablo-titlarna. I Diablo IV har jag dock tagit mig an en del annat vid sidan av varje månad och jag underhålls av det simpla upplägget. Trots det finns det mycket att göra för båda typerna av spelare. Kampanjen kan du spela igenom på under 12 timmar. Om du ska klara av alla befästningar, grottor och sidouppdrag kommer det att ta dig närmare 20-25 timmar. Utöver detta har du ett slutspel i formen av en krigskarta där du väljer uppdrag och uppgifter. Du kan förändra modifierare på fiender och hur de beter sig och det känns som att du nu har mer kontroll över vad du gör efter kampanjen. Det påverkar såklart också din loot och dina belöningar. För många är detta vad de eftersöker. Jag gillar systemet och tror att många kommer att uppskatta både valfriheten och möjligheten att skräddarsy striderna.

När du börjar kampanjen färdas du till Skovos som är en ögrupp där Lilith och Inarius en gång i tiden skapade Sancturary. Det är lika mycket av en berättelse om begynnelsen för Nephalem (Mänskligheten) som det är en berättelse som också avslutar berättelsen vi startade i fyran. Jag gillar verkligen hur vi lär känna karaktärerna ännu mer än tidigare. Både Rathma, Inarius, Lilith och Mephisto är med på ett eller annat sätt i berättelsen i olika former. Även Lorath och Neyrelle får sina berättelser avslutade på ett vettigt sätt. Just detta gillar jag med Lord of Hatred, det känns som att Diablo IV är komplett och avslutad när jag ser eftertexterna. Samtidigt vet jag att det går att skapa mer innehåll bortom detta då kriget mellan himlen och helvetet är oändligt. Även om stjärnan är Mephisto har vi sett andra viktiga demoner som Duriel, Andariel, Azmodan och Belial. Vi har dock ingen koll på vad Mephistos bröder gör vid denna tidpunkt även om vi sett tecken på Baal.

Att färdas genom Skovos påminner mig lite om Titan Quest II, det är olivträdgårdar, tempel, byggnader dränkta av vatten och fiender med ett likartat tema. Oavsett om du slåss mot gamla klassiska fiender som Gargantuan Beast vi såg i tvåan till helt nya pirater finns det relativt god variation här. Succesivt blandas basspelets fiender också in med nya varianter. Världen ser till en början härlig och trivsam ut men förvandlas över kampanjens gång till ett slagfält. Detta är Amazonernas domän och trots att denna karaktär inte är spelbar i Diablo IV ännu får vi lära oss mer om deras traditioner, kultur och städer. Jag kan tänka mig att många som älskade klassen i Diablo II kommer att uppskatta expansionen.

Upplevelsen påminner mig lite om Diablo II: Lord of Destruction, det finns liknande teman och världen är i krig. Istället för barbarerna som slåss för världens överlevnad ser vi amazonerna i samma roll. Just att omgivningen är befolkad av krigande fraktioner, miljöer som hela tiden kastar saker på dig gör att upplevelsen känns mer reaktiv. Vissa områden på i världen är så pass händelsefyllda att min dator började hacka. Förutom att det kan komma enorma mängder fiender och allierade på skärmen samtidigt är det inte alltid bara du och fiender, utan också miljöfaror. Har du en klen dator kan detta påverka din upplevelse en aning. Biomerna är också betydligt mer varierade än i föregående expansion. Det är något jag uppskattar, du har allt från olivträdgårdar, aktiva vulkaner och tempelruiner.

Förutom detta är Horadric Cube en återkommande bekantskap. Den låser du upp i slutet av berättelsen och jag kan inte påstå att den är särskilt intressant. Det är inte ett föremål du bär med dig som i tvåan med otaliga mängder recept utan du får en lista över vad du vill göra och lägger sedan in föremålen. Jag köper att de vill förenkla och förbättra upplevelsen för dig som nöter i efterspelet, men för mig som älskar kampanjen hade jag velat låsa upp den i basspelet och få klura ut hemliga recept och kombinationer precis som i tvåan. För mig var konceptet lite av en besvikelse, men funktionaliteten och behovet av dess förmågor är relevanta för dig som vill fortsätta efter kampanjen.

Andra nya spelmässigt system är talismanerna och fiskande. Du har en ny meny med sex positioner att sätta olika talismaner inuti. Dessa ger dig förbättringar, motståndskraftighet och mycket annat. De sällsynta har speciella namn och om du kombinerar tre med samma gruppnamn låser du upp ännu kraftfullare bonusar. Det är ett bra system för att kunna skräddarsy din karaktär ännu mer. Det är dock mer relevant efter kampanjen än under dess gång. Fiskandet däremot är jag lite oklar över vilket syfte den spelar. Det är ett minispel och du kan fiska över hela världen om du har tillgång till vatten. Det är enkelt till skillnad från Crimson Desert och känns lite malplacerat. Du kan dock fånga ganska coola fiskar och få häftiga föremål om du gillar detta.

Utöver detta finns det även en ny händelse som är extremt sällsynt. De kallas för Echoing Hatred, efter kampanjen kan du om du ha tur hitta ett föremål. Detta föremål är extremt sällsynt och det var inget jag hittade när jag spelade. Av beskrivningen jag fått av utvecklarna handlar det om en utmaning där oändliga vågor av fiender spawnas. Ju längre du överlever desto svårare blir det. Desto längre du är vid liv desto bättre blir belöningarna. Det låter lite som ett horde-läge vi ser i andra spel. Tyvärr har jag inte testat detta men det ingår i upplevelsen om du kan hitta Trace of Echoes-föremålet.

Oavsett om du besegrar hundratals fiender på löpande band i någon av Skovos grottsystem eller utforskar världen kommer du att lägga märke till musiken. Det är ganska vacker vacker musik som bjuds och den sätter tonen på äventyret sömlöst. Även om det finns lite risk för repetition är den både svepande och stämningsfull. Det grafiska ser fortsatt bra ut och Diablo IV kan fortfarande bjuda på vackra miljöer. Det tekniska är dock lite av blandad kvalitet i vissa områden. Det finns risk för mikrolagg när mycket sker och du är fortfarande i behov av att vara uppkopplad konstant. Jag hade svårigheter i en timme att spela men efter det var det inga problem under resten av tiden jag spenderat med äventyret. Det fanns enstaka små problem med visuella artefakter, men ingenting jag reagerade märkbart på.

Detta är en riktigt bra avslutning på berättelsen vi startade i Diablo IV. Jag som verkligen gillar Mephisto av de tre har trots allt fått ett spel och två expansioner med denna skurk i fokus. Det gör att jag är mer än nöjd även om jag kan förstå de som vill se Baal och Diablo igen. Skovos är toppen med varierade miljöer och är något större än Nahantu. Fienderna är även lite mer utmanande denna gång. Det är inte en expansion som kommer att förvandla din upplevelse på samma sätt som Blizzards tidigare expansioner. Det är inte riktigt i samma klass som Diablo II: Lord of Destruction eller Starcraft: Brood War. Det du däremot får är ett avslut, mer bakgrundsinformation och en spännande berättelse.

Vad nästa steg för Diablo är känns lite oklart, dock är kontinenten för de två första spelen i serien synlig. Den östra kontinenten går bara att se via kartan och om det är det vi har att vänta är jag fortsatt med på resan. Detta är dock positivt, jag tycker att denna expansion avslutar berättelsen utan att lämna oss med en cliffhanger. Om det betyder att vi i framtiden kanske får återbesöka Tristram är lite oklart. Jag kan dock säga utan tvekan att om du fortfarande spelar Diablo IV bör du skaffa dig Lord of Hatred. Det är visuellt och audiovisuellt fantastiskt och Diablo fortsätter att bjuda på genrens mest polerade strider.

Det låter och känns nästintill perfekt att slakta demoner och varken Path of Exile 2 eller Titan Quest II är riktigt där ännu, även om de spelen har sina egna förträffligheter. Spelet är också konstant uppdaterat med nytt innehåll vilket gör att live service-konceptet för en gångs skull fungerar. Äger du inte Diablo IV har jag dock svårt att se att denna kampanj kommer att övertyga dig, däremot tycker jag inte att du ska missa detta om du gillar titeln och aktivt spelar fortfarande. Diablo IV med alla sina expansioner är idag ett riktigt bra actionrollspel för den ensamma spelaren och för dig som har vänner att spela med.