Die Hard - Nakatomi Plaza

Jag har en öm punkt för Bruce Willis. Som actionhjälte står - eller stod - han för en perfekt blandning av bekymrad hjälte med hjärtat på rätt plats och en befriande svart humor. Jag kan inte räkna, hur många gånger han har varit på väg att hämta Holly, i Nakatomi Plaza - på min video. Så det var med en blandning av förväntnings glädje och ängslan, som jag lade in Sierras Die Hard - Nakatomi Plaza på min hårddisk.

Spelet följer handlingen i den första Die Hard-filmen rimligt lojalt, men med en rad nya inslag. Vi är återigen i sällskap av John och hans fru, Sgt. Al Powell, chauffören Argyle och inte minst skurken Hans Gruber. Men Piranha Studios har tillfört nya sekvenser i handlingen, t.ex. så tar John en tur genom en kloak, och han skall eskortera ett SWAT-team genom Nakatomi-byggnaden.

De nya elementen kunde ha tillfört det till handlingen, som får råbarkade Die Hard-fans att hänga med, men resultatet är dessvärre raka motsatsen. Spelet avbryts jämt av cut-scenes, som har för avsikt att fördjupa filmens scener och ge spelaren en aning om vad som händer. Dessvärre är dessa scenerna varken intressanta, spännande - eller särskilt relevante för spelets gång. Han ringer vid ett tillfälle till polisen Al Powell med besked om, att Nakatomi-byggnaden har kapats av ett dussin skurkar, och att han redan har gjort sig kvitt med ett par av dem. Ändå svärmar det med flera dussin skurkar. John McClane har därför bara en effektiv taktik: att skjuta vilt runt sig

Det är avgörande för spelupplevelsen i en first-person-shooter, att stämningen är på topp. Grafik, kamerastyrning, musik, ljudeffekter osv. skall gå samman i en helhet. I Die Hard - Nakatomi Plaza spricker upplevelsen redan i den första scenen, där John McClane från det badrum hör att deltagarna i julfesten på Nakatomi blir tagna som gisslan. Grafiken är grovt och tråkigt gjord, med grumliga texturer i omgivningarna.

Die Hard - Nakatomi basers på den senaste LithTech 3D-motorn, och kan det vara svårt att tro, att samma grafikmotor används i spel som No One Lives Forever. Både motståndare och omgivningar saknar riktig karaktär. I tillägg är den konstiga intelligensen långt ifrån konsekvent. Då McClane i många scener blir upptäckt och beskjuten med irriterande precision, kan han i andre gå allt annat än ljudlöst över en gång, utan att bli upptäckt, av skurkar som står med ryggen till i slutet av gången. I filmen har McClane bare en Beretta och en MP5-k-pist, som han får tag i efter att ha oskadliggjort den tidigare ägaren. Spelet tillför en rad nya vapen i McClanes arsenal, men eftersom att det inte direkt flödar med ammunition, så slutar i regel med att han använder MP5:an.

I spelets introsekvens refereras det mycket till filmen. Härligt, tänker man, det läggs upp för en lojal återskapelse av filmen. Men då John McClane öppnar käften för första gången, rivs förväntningarna brutalt bort, för det är inte Bruce Willis som levererar rösten. Orden är riktiga, men röstens karaktär är helt fel. Det har gjorts en ihärdig insats för att få rösterna så lik som möjligt, men i stället slutar det som karikatyrer, som t.ex. Nakatomi-chefen, Takagi. Ljudeffekterna är inte så katastrofala, även om de flesta vapnena låter som de avfyrades genom ett tjockt lager dynor.

Vi har därför kommet dit, där besvikelsen håller på att växa sig så stor att det nästan inte går att stå ut. Jag skall inte säga att spelare som inte har den avlägsnaste kunskapen om Die Hard-filmerna - hur få spelare, det än måste vara - inte kan få ut ett par roliga timmar. Det är bara det, att spelets grundläggande koncept är att lägga sig tätt till filmerna, och här måste jag hoppa ut från skyskrapan. Die Hard - Nakatomi Plaza är en regelrätt besvikelse.