Jag är den första att ställa mig i ledet för att sedan glupskt kasta mig över ett nytt rollspel. Speciellt japanska sådana. Medan jag suttit med det alldeles fenomenala Trails in the Sky 1st Chapter så dök chansen att recensera det senaste Digimon-spelet upp. Under tiden som det installerades så passade jag på att läsa på en hel del om dess universum. Hur det lanserades som en "manligare" motsvarighet till Tamagotchi. Hur det gick från ett sådant där litet virtuellt djur att ta hand om givetvis exploderade till en franchise av Anime, manga, kortspel och Tv-spel.
Digimon Story: Time Stranger är en helt ny berättelse. Men bygger i grunden på samma premiss som många andra berättelser inom detta universum. Människor kommer i kontakt med de digitala monstren, alltså Digimons, och här finns ett helt lass av snälla sådana och mindre trevliga varianter. I denna historia så dyker en mystisk skuggvarelse upp och ställer till med oreda och vår hjälte av valfritt kön måste ställa allt till rätta. Det är en berättelse om (som titeln avslöjar) tidsresor, mystiska dimensioner men allra mest så är det en berättelse som inte engagerar det minsta. Jag brukar verkligen inte vara en sådan person som sitter redo att trycka "skip" under mellansekvenserna. Jag är ju tvungen att hänga med i allt som sker men det var nära under flertalet sega partier att jag bara ville hoppa över allt tjat. Det är så mycket meningslösa dialoger, karaktärens "mobiltelefon"-liknande utrustning som avbryter en konstant med info. Faktum är att de första timmarna känns som världens segaste inledning. Det blir dock lite bättre, som tur är, men bara lite.
Tokyo känns mest platt. Som en kuliss där man kan springa rakt genom de anonyma statisterna.
För när spelets karaktärer sedan anländer till Digimon-världen så blir det både färgglatt och ganska trevligt. Dock tar det alldeles för lång tid innan detta sker och vi tvingas springa runt i ett trist Tokyo. Det känns lite som en slags Temu-version av Persona-serien med uttryckslösa karaktärer som man kan springa rakt genom. Ifall man då kört exempelvis det lysande Persona 5 eller förra årets Like a Dragon: Infinite Wealth så slår det en snabbt vilken skillnad det kan vara på kvalitén av en öppen värld i form av en stad. I Digimon känns allt mer som en platt kuliss och även om det är skoj att kika in i småbutiker eller upptäcka Tokyos stadsdelar virtuellt för första gången så lämnar det inget avtryck.
Vid sidan av ändlöst springande så är det turbaserade strider som står på schemat. Striderna sker, såklart, med de små monstren som samlas. Man har tre stycken med sig i striden, med lika många backups att skifta mellan eller ta in när en varelses liv sjunker till noll. Striderna bygger i grunden på en slags variant av sten-sax-påse då ens Digimon kommer i tre typer; Data, Virus samt Vaccin. De är sedan svaga mot en specifik typ och starkare mot en annan. Här finns också flertalet element-attacker som fungerar likadant där man efter att ha använt en sådan kan se hur svag en fiende är emot just ett visst element. Med 450 olika Digimons att samla så är det ingen brist på monster att välja och vraka mellan och det är här jag funnit det största nöjet. Det är helt enkelt kul att se hur mycket fantasi och härlig design som finns här. Med ett så stort antal är såklart inte alla minnesvärda. Men det är samtidigt enkelt att finna sina favoriter bland det stora utbudet.
Striderna är många. Men aldrig särskilt roliga. En del gigantiska monster bjuds det åtminstone på.
Som rollspel innehåller Digimon Story: Time Stranger det mesta man kan tänka sig. Ett stort färdighetsträd erbjuds givetvis. Ens små monster kan också göra något som kallas "Digivolutions" och förändras till andra typer. De kan växa och bli starkare typ som när en Pokemons når nästa steg i evolutionen. Ens Digimons växer sig starkare och gör då givetvis mer skada allteftersom. Det blir en hel del strider - och här fungerar det som så att det går att skicka sitt lilla monster på en fiende innan den turbaserade striden väl startar. Är den tillräckligt stark kan den dessutom besegra fienden innan det turbaserade segmentet dras igång. Men oftast blir det en strid för att avsluta. Vilket med tiden blir rätt långrandigt då en hel del strider blir en typ av "one shoot"-historia. Något som är tacksamt i detta är att det inte krävs särskilt mycket "grinding" överhuvudtaget. Ens små varelser växer sig starka snabbt, det samlas på sig olika typer med olika element i rask takt och även om en del svårare bossar kräver lite finess så handlar det oftast om att skaka om lite i sin uppställning för att lyckas besegra dem.
Striderna blir mycket "tryck på knappen ett par gånger" eller så går det att trycka ner styrspaken för att det hela ska skötas automatiskt. De känns väldigt finesslösa och enkelspåriga. Jag hade gärna sett att det istället hade dragits ner på antalet med strider för mer invecklade sådana - istället för att kastas in i ändlösa mängder som bara ska harvas genom. Ifall någon känner till de gamla klassiska programmet "RPG Maker" där det gick att göra egna små rollspel så är det lite så känslan är i striderna överlag. Tryck, attack, tryck, attack... Visst att här finns en specialattack som laddas upp efter monstren fått in ett visst antal träffar. Visst att ens Digimons har en lista med massa magiska attacker som eld, blixtar och allt det klassiska. Men det känns i grunden så himla simpelt och tjatigt. Även för mig som tycker att turbaserade strider hör denna typ av rollspel till.
Här finns ett minispel där man slåss med kort och designen på dessa är fantastisk.
Jag nämnde tidigare om spelets sega inledning. Och ja, de första tre-fyra timmarna (beroende på hur mycket det utforskas) är verkligen inget att hänga i granen. Tokyo känns livlöst, men som tur är finns det generösa möjligheter att snabbresa runt stadsdelarna. Ens nästa uppdrag markeras alltid tydligt så det är inte som att jag någon gång riskerade att springa vilse, heller. Tydligast exemplet på hur segt det hela är i början - är då jag tvingas ner i underjorden. Här får jag springa omkring i trista, livlösa kloaker och när jag äntligen var färdig där tyckte spelet att jag skulle återvända ner två gånger till. En gång bara för att finna några snorungar som tyckte det var en bra ide att rusa ner dit. Mellan uppdragen vilar ens karaktär i en gemytlig liten lägenhet där också mycket av berättelsen tar plats mellan spelets figurer. Faktum är att jag suckade och gäspade djupt under spelets första timmar då det inte erbjöd något direkt spännande.
Men, när gänget väl anländer till Digimon-världen blir det lite bättre. Den stora staden som fungerar som en slags hubb är färgsprakande, full av små lustiga monster och här tar äventyren ut en till betydligt roligare platser. Det blir såklart inte särskilt mer spännande rent spelmekaniskt men det blir en del liv, rörelse och roligare miljöer att utforska. Åtminstone.
När man anländer till den färgsprakande Digimon-världen tar äventyret fart. Litegrann åtminstone.
Visuellt är Digimon Story: Time Stranger en ganska tråkig historia. Rent designmässigt fungerar det helt okej. Men en ostabil och rätt störigt låg bilduppdatering, mycket pop-ups och en del visuella buggar som karaktärer som försvann eller inte ens fanns där och krävde en omstart drar ner helhetsintrycket ordentligt. Det känns lite som sirap när karaktären springer och det syns tydligt hur saker laddas in en kort bit framför en. Karaktärer i den vanliga världen animeras med långsamma hackiga rörelser innan man kommer tillräckligt nära och deras animation sätter fart. Men det är mest känslan av att det liksom är segt när karaktären springer som blir himla störande. Ljudet är också ofta väldigt tamt med stora sektioner av komplett tystnad. Musiken har sina stunder med ett slags synthwave-doftande soundtrack men är inte särskilt minnesvärt i det stora hela. Ens egna karaktär har heller ingen röst utan står och gör rörelser med öppen mun utan att det kommer något ljud. En stark protagonist hade gjort det betydligt mer engagerande.
Det känns lite synd att på allvar dyka in i Digimon-världen med något som är såpass medelmåttigt som detta. Det är en genre som i grunden passar bra för konceptet, det är ett universum som erbjuder mycket lekfullhet och visst - är man ett enormt fan av franchisen så tror jag definitivt att det går att få ut lite mer av detta än vad jag fick. Men Digimon Story: Time Stranger är väldigt halvbakat. Efter en otroligt trög inledning, och jag är den första att säga att rollspel får ta sin tid och ofta växer enormt först några timmar in, så känns den färgsprakande Digimon-världen visserligen rolig att anlända till. Men den harvande tekniska biten, de simpla striderna, trista berättelsen och tråkiga spelmomenten - allting känns som bäst halvskoj.
Det borde givetvis kännas mer lekfullt och underhållande när grundmaterialet är vad det är. Men det lyckas det tyvärr alltså inte med.