Din guide till Ghiblis film-bibliotek: Februari

Det råder Ghibli-hysteri i redaktionen för både fans och icke-initierade filmtittare just nu, då Netflix meddelade i januari att man nu har köpt rättigheterna för Studio Ghiblis filmbibliotek och kommer att visas drösvis de tre kommande månaderna. Många av er har förmodligen redan sett alla filmer och vet precis vad ni kommer att vänta er, men många av er har kanske inte rört en Ghibli-film sedan Spirited Away tog världen med storm och därför varit nyfikna på varför Studio Ghiblis hantverk har varit så hyllat världen över.

Då återstår frågan: var ska man börja? Vad kan man vänta sig av Vill man plöja igenom alla filmer eller bara välja ut de mest anmärkningsvärda filmerna? Bara lugn, vi hjälper dig. Allt du behöver göra är att bunkra upp med dina favoritnudlar, den varmaste filten du har och påbörja en svindlande resa genom den lovprisade japanska studions fantasifulla och optimistiska värld. Först ut är februaris Ghibli-utbud på Netflix, som består av följande sju filmer:

Laputa - Slottet i Himlen (1986)
Animationspionjären och serietecknaren Hayao Miyazaki gjorde sin filmdebut med Slottet i Cagliostro, en svindlande historia som markerade regissörens äventyrslystnad och energi som historieberättare. Det var dock med Laputa - Slottet i Himlen, som nystartade Studio Ghibli första långfilm, som bjöd in oss till Miyazakis rika och unika fantasi - en dröm som har delats med världen de kommande 30 åren. Med Laputa kombinerar mästerregissören Miyazaki sin perversa fascination för ångande maskineri och industriella tematik med inspiration från både Gullivers Resor och Wales romantiska grästoppar, i vad som bäst kan beskrivas som en magisk steampunk-saga med massor av personlighet, själ och hjärta. Som introduktion till Ghiblis fantastiska värld fungerar Laputa alltså som utsökt smakprov på vad som komma skall, en förrätt till kommande, oförglömliga måltider.

Min Granne Totoro (1988)
Har man småttingar i familjen är Min Granne Totoro den perfekta filmen att påbörja vår långa Ghibli-resa och träda in Miyazakis egensinniga värld. Detta för att denna nyckfulla lilla nationalskatt är en lycklig sommar i filmformat, en solig och oerhört vänlig liten barndomssaga som bara förstärks av husguden Joe Hisaishis underbara musik. Mytologi och japansk kultur är försiktigt invävd i vad som känns som ett levande familjealbum, där man som tittare sakta men säkert hamnar på ett fridfullt humör. Småttingarna i familjen kommer att älska de mysiga skogstrollen (och fylla hemmet med TO-to-ro TOtorooo!), medan de vuxna kommer att uppskatta enkelheten, tidlösheten, mänskligheten och den jordnära tonen som vanligtvis saknas i animerade familjefilmer idag.

Minnen av Igår (1991)
Som många fans redan har noterat saknas ju mästerverket Eldflugornas Grav i denna Ghibli-bibbla, men då ska man definitivt ta tillfället i akt att spana in det hänförande dramat "Minnen av Igår" om man vill introduceras till Isao Takahatas hantverk hos studion. Takahatas filmer anses rent allmänt vara de Ghibli-filmer som får folk att gråta som mest och "Minnen av Igår" är inget undantag. Det är en öm coming of age-historia om 27-åriga Taeko som börjar nysta upp barndomsminnen under sin färd genom den japanska landsbygden och utforskar ett flickskap fyllt av intryck, känslor och drömmar - saker som dock hör till gårdagen. Denna nostalgitripp är lika angenäm och vacker som den är melankolisk och mänsklig och ni gör er själva en tjänst genom att gräva upp på denna djupt underskattade filmskatt.

Porco Rosso (1992)
Nu har vi nått en av mina personliga favoritfilmer, den upplyftande historien om en hjältegris som lever för att flyga plan. I undanflykt från Italiens växande fascistiska styre beslutar sig grispiloten Porco att leva efter sin egen kod i en härligt drömsk och romantisk resa bland molnen. Något som ofta utmärker i Miyasakis verk är hur okonventionell hans berättande är, där det alltid tycks finnas något utsökt outsagt och oemotståndligt optimistiskt i skildringarna hos både karaktärer och konflikter. Det är nämligen lätt att falla för de råaste av råskinn och de mest egoistiska av svin, i synnerhet den cyniske grishjälten som efter många år har lärt sig att acceptera sitt tryne. Porco Rosso är med andra ord en vis och ljuvlig historia som flyger rakt in i hjärtat med sitt kärleksfulla budskap.

Kikis Expressbud (1989)
När Hayao Miyazaki reste till Sverige för att få Astrid Lindgrens välsignelse att låta Pippi Långstrump bli animerad film fick han dessvärre avslag, men den hårt arbetande filmskaparen vägrade gå tillbaka tomhänt och efter att ha hämtat inspiration från Stockholm och Visby resulterade detta i Kikis Expressbud, ett bedårande och extremt sevärt familjeäventyr om en liten häxa som startar en budfirma. Om Totoro och Laputa är förrätter är Kikis Expressbud en bröddoftande fikapaus som förstärks av flytande animation, varma karaktärer, härlig musik och en oskuldsfull historia om självständighet och mognad. Den med ett skarpt öga kan dessutom njuta av flera svenska referenser och detaljer i bakgrunden. Lindgren gick verkligen miste om vad som skulle kunna ha varit en oförglömlig Pippi-film, men nu ska vi inte gråta över spilld mjölk. Länge leve Kiki!

Jag kan höra havet (1993)
Tomomi Mochizukis TV-film är en av de mindre kända Ghibli-filmerna, men det gör inte denna bortglömda ungdomsromans till något mindre sevärt - även om den inte når upp till Ghiblis typiska storhet. I likhet med Minnen av Igår använder denna film också en flashbackstruktur, men är betydligt mer avskalad och rak-på-sak i sin skildring av den hormonstinna tonårsvärlden. Slice-of-life-upplägget gjorde att filmen undvek klyschor och andra sliskiga fällor som det vanligtvis kryllar av i denna genre, vilket i sin tur gjorde detta välgjorda 90-talstripp till något mer än bara en romantisk historia. Den kan vara något förutsägbar, men också väldigt belönande för den som söker någonting mer uppfriskande och ärligt om hur komplicerat det kan vara att reda ut känslor under vuxenresan.

Legender från Övärlden (2006)
Sist men inte minst har vi Legender från Övärlden, som mycket väl kan vara den svagaste Ghibli-filmen som har producerats. Inte nog med att bokens författare Ursula K. Le Guin var missnöjd med filmadaptionen, fantasyfilmen blev också något av en kritisk flopp och saknade samma gnista som majoriteten av Ghibli-produktionerna stoltserade med. Kan man verkligen klandra regissören Goro Miyazaki? Pappa Hayao var nämligen inte nöjd med valet av regissör och Goro saknade ambitionen att göra animerad film, vilket ledde till att de aldrig pratade med varandra under filmproduktionen. Det märks alltså att Hayaos guidande hand saknas, vilket kunde ha hjälpt Goro genom den intrikata filmberättarkonsten. Den mörka fantasysagan var visserligen visuellt slående och hade flera stämningsfulla scener, men saknade samtidigt samma anda som tidigare Ghibli-alster. Filmen hittar naturligtvis sin publik hos fansen som älskar Le Guins böcker, men övriga tittare har rätt lite att hämta.

________________________________________________________________________

Nästa månad tar vi oss en titt på nästa Ghibli-samling, bestående av följande filmer: Nausicaä från Vindarnas dal (1984), Prinsessan Mononoke (1997), Mina grannar Yamadas (1999), Spirited Away (2001), The Cat Returns (2002), Lånaren Arrietty (2010) och Sagan om Prinsessan Kaguya (2013)