Disenchantment - Part 5 (Netflix)

Slutet är nära nu för fyllot Bean och hennes kompanjoner Luci och Elfo; hennes ondskefulla (och rykande heta) mor Drottning Dagmar har erövrat Dreamland tillsammans med självaste Satan och måste hon hitta allierade för att besegra Dagmar en gång för alla, så att alla kan få det snipp-snapp-slut alla förtjänar.

Oh, Disenchantment... slår man upp dig i ordboken får man självaste definitionen av "för evigt förlorad potential". Det som hade kunnat vara ännu en mästerlig Matt Groening-komedi med en skruvad fantasy-twist blev istället en av de mattaste animerade showerna i mannaminne. I första säsongen fanns det flera ljusglimtar som hintade om att serien kunde konkurrera med syskonen Futurama eller till och med Simpsons. Dock bestämde sig serieskaparna sig för att göra något annorlunda, någonting mer episodiskt och som istället använde en mer övergripande historia mellan avsnitten.

Jag respekterar såklart beslutet att låta showen hitta sin egen identitet, för det är svårt att nå upp till Futuramas och Simpsons standard (när de var som bäst) när det kommer till skämtavdelningen. Redan efter säsong två blev det däremot tydligt att manusförfattarna hade stora problem med att balansera det klassiska gag-stuket med det episodiska upplägget, vilket har resulterat i en serie som aldrig hittade sin riktning. Part 5, som är den sista säsongen, har nu förseglat Disenchantment som en komedi man glömmer bort i samma ögonblick den slutar.

Part 5 tar vid där den förra slutade, där prinsessan Bean halshögg sin onda tvilling och föll som följd i armarna på sitt kärleksintresse, sjöjungfrun Mora. Man är dock aldrig sugen på att se hur Bean ska besegra sin onda och rykande sexiga mamma; man tittar mest passivt på när karaktärerna förgäves försöker driva en icke-existerande handling framåt. Man rycks aldrig med som tittare, man väntar mest på att något spännande ska hända.

Humorn är lika desperat, där karaktärer pladdrar och pladdrar tills någon säger något som ska föreställa ett skämt. Det är svårt att beskriva hur platt humorn är då det mesta känns som en eftertanke och även om det finns få roliga ögonblick känns dessa mer som tursamma olyckshändelser. Den bästa biten är förmodligen Gud med glödlampshuvudet. Part 5 är precis som föregående säsonger saknas en ordentlig drivkraft hos de olika faktionerna som vill eliminera Beans mamma, vilket gör att säsongen slutar med precis som den började: riktningslös.

Som final fungerar den dock som en söt liten epilog, där serieskaparna lyckas knyta ihop alla möjliga lösa trädar som har lämnats kvar av manusförfattarnas slappa upplägg, där karaktärer man har hunnit glömma bort för många år sedan får ett lyckligt slut. Många karaktärer och berättelser slarvas bort, men det där kladdiga "så levde de lyckligt i alla sina dagar" passar sagopremissen väl och kan vara den enda gången som showen lyckas framkalla något genuint känslosamt. Det tog dock 50 obeslutsamma och svaga episoder för någonting att äntligen klicka, vilket i slutändan gör Disenchantment till en besvikelse från början till slut.