Donkey Kong Bananza

Jag tänker inte försöka linda in det, den senaste Nintendo Direct-presentationen gjorde mig extremt peppad på Donkey Kong Bananza. Visningen målade upp bilden av ett spel som, ärligt talat, såg ut att kunna bli en Game of the Year-kandidat. Det förklarar nog också varför jag gick omkring med ett fånigt leende på läpparna när jag strosade längs Windsors lyxiga gågata på väg mot Nintendos brittiska huvudkontor, där jag fick möjlighet att spela tre timmar av nästa stora flaggskeppstitel till Switch 2.

Men innan vi går in på detaljerna, låt oss snabbt gå igenom spelupplägget. I början av äventyret hittar vi vår hjälte i rollen som gruvarbetare hos Void Corporation, ett självupptaget och skoningslöst företag som styrs av ett gäng hänsynslösa Kongs. Situationen förvärras snabbt när Donkey Kong själv hamnar i kläm hos dessa tyranner, vars mål är att nå planetens kärna och därmed lägga beslag på den önskan som upphittaren är berättigad till. Det tänker vår karismatiske apa naturligtvis inte låta ske. Han börjar istället gräva sig allt djupare ner, beväpnad med en mystisk sten, som råkar hysa en yngre version av sångfågeln Pauline. Kort sagt: det här är ett spel om att gräva, krossa och lämna ett spår av kaos och förstörelse efter sig.

Min speltid bestod av tre huvuddelar. Först fick jag testa en utökad version av den demo som vår egen David skrev om i april, nämligen en längre sektion i Lagoon Layer, en charmig undervattensvärld där det i stort sett inte fanns några begränsningar för hur man kunde spela. Därefter väntade en betydligt mer utmanande omgång i det brinnande Canyon Layer, innan allt avslutades med ett kortare men desto mer obarmhärtigt parti i det dunkla och dödliga Forest Layer, där spelet blev hårdare.

Och vad menar jag med hårdare? Jo, ju djupare ner i planeten du tar dig, desto hårdare blir omgivningarna, vissa block kan Donkey Kong helt enkelt inte krossa. Dessutom dyker det upp miljöfällor som absolut måste undvikas, som exempelvis giftigt vatten. Det här innebär att där du tidigare kunde röra dig ganska fritt, börjar banorna istället bli mer fokuserade, mer strukturerade - och kräver betydligt mer eftertanke och pusslande för att navigeras.

När det gäller bandesignen är det tydligt inspirerat av klassiska 3D-plattformare à la Mario. Varje miljötyp är unikt stylad och fullproppad med fiender att mosa, samlarobjekt att leta efter och ett tydligt mål att uppnå. På många sätt påminner det om Super Mario Odyssey: du kliver in i en bana med ambitionen att hitta en Elder Kong, förstöra en livsfarlig borr eller något annat storslaget. Men längs vägen blir du ständigt distraherad av att samla på Bananium Gems, det vill säga Bananzas motsvarighet till Odysseys Moons.

Här skiljer sig dock Bananza från Mario... Bananium Gems är nämligen inte låsta bakom miniutmaningar eller sidouppdrag. Istället ligger de ofta gömda djupt under marken och väntar på att du ska demolera banan tills du hittar dem. Samma sak gäller för samlarföremålen Fossils, skattkistor och guld, vilket är spelets huvudsakliga valuta.

Du har säkert sett gameplay där Kong fullständigt demolerar en bana och tänkt "det där är ju episkt", och ja, det är episkt. Men efter några timmar började jag också märka några små men tydliga hakar med detta. För det första: banorna är inte helt och hållet förstörbara. Det finns obrytbar berggrund som sätter stopp för fullständig förödelse, vilket behövs för att ändå styra spelaren genom en viss riktning längs banan. För det andra: så många av samlarföremålen ligger gömda djupt under markytan att det till slut inte känns som att det finns någon större taktik i att slå sönder allt. Istället springer du mest runt, bankar och dundrar som Kong, ser damm och sten flyga åt alla håll och hoppas att något gömt skatter dyker upp ur rasmassorna. Det är fullständigt kaos - och ja, den första timmen sitter du med ett fånigt leende på läpparna. Men ju längre du spelar, desto mer börjar charmen mattas av när du känner dig tvungen att mosa precis allt för att inte missa någon Bananium Gem eller Fossil. För det är ändå så att du kommer missa massor eftersom det finns tiotals av varje per bana.

Det är värt att nämna att det dessutom finns särskilda utmaningsgrottor. Här blir spelet betydligt mer fokuserat, med renodlade plattformsmoment (ibland i klassisk Donkey Kong Country-stil i 2D) eller stridsarenor som belönar dig med Bananium Gems. Dessa fungerar som roliga, intensiva avbrott från huvudäventyret, om än ganska korta.

Du kanske också undrar hur spelets rollspelsliknande uppgraderingssystem faktiskt påverkar helheten. Mitt intryck är att det är ganska lättviktigt och mest handlar om att ge spelaren lite mer kontroll, exempelvis kan du ge DK extra hälsa om striderna känns tuffa eller förstärka knytnävarna om du vill gå all in som grävande best.

Kort sagt, den grundidé spelet bygger på landade inte riktigt lika felfritt hos mig som jag hoppades på. Det betyder dock inte att det inte finns massor att älska med DK Bananza. Rent mekaniskt är spelet otroligt djupt. Det finns knappt ett ögonblick där du inte gör något eftersom du rullar runt, kastar material, glider på stenar, pucklar på fiender, dundrar nävarna i marken för att plocka upp resurser, krossar Kong Corp-skydd med hjälp av Pauline eller byter till Bananza-form för att göra ännu mer bisarra saker. Det är så fullt av system och mekanik att man ibland sitter och gapar - och det blir snarast ännu mer imponerande när man ser hur mycket av miljön som reagerar på allt du gör.

Men... det är också det här som är grejen. Ibland känns det som om Nintendos Tokyo-studio mest vill säga: "Kolla vad vi kan göra rent tekniskt på Switch 2!" Det har inte riktigt samma suveräna tempo och perfekta nivådesign som Odyssey, och jag kan inte skaka av mig känslan av att nöjet med att mosa banor kommer att avta med tiden.

De mer udda inslagen hjälper inte direkt heller. Co-op-läget är kanske det mest extrema exemplet på kaos jag sett. Här får spelare två, med hjälp av rörelsekänsliga funktioner via Joy-Con 2, styra Pauline och det är så lätt att bara spamma attacker och kasta saker hejvilt att det snabbt urartar fullständigt. När skärmen redan är fylld av effekter, splitter och flygande partiklar går det här läget rakt upp på en ny nivå av överväldigande kaos. Jag har svårt att se särskilt många stå ut med det särskilt länge, inte ens yngre spelare som vill spela ihop med en förälder. Det påminner ärligt talat om hur Gears 5 behandlade sin tredje spelare, som blev delegerad att styra Jack... ett av de mest deprimerande co-op-lägena någonsin.

Å andra sidan, Bananza rullade fantastiskt på en dockad Switch 2, med bara några få märkbara frame drops när så många partiklar och effekter fyllde skärmen att man knappt kunde se var DK befann sig. Grafiken är också riktigt imponerande; färgstark, levande och verkligen ett bevis på vad Switch 2 klarar av. Och att karaktärerna dessutom har riktiga röster är ett rejält lyft, även om det i princip bara är Pauline som faktiskt pratar, eftersom resten mest är apor som grymtar.

Det är också värt att nämna att även om jag inte blev så golvad som jag hoppats på, så känns det här ändå som ett riktigt underhållande och intressant spel för alla som äger en Switch 2. Jag avundas verkligen inte Bananza och dess omöjliga uppgift att leva upp till de skyhöga förväntningarna efter Odyssey. Och även om jag inte riktigt tror att det kommer lyckas fullt ut, så kommer det utan tvekan ge Switch 2-ägarna ett äventyr som kommer få dem att le från öra till öra i timmar.