Donkey Kong Bananza

Ingen gör plattformsspel som Nintendo. Hade man skrivit den meningen för ett antal år sedan hade nog de flesta nickat instämmande. Men om det är något vi sett under de senaste åren så är det att andra utvecklare absolut gör det minst lika bra. Om inte bättre. Förra årets Astro Bot är väl det mest lysande exemplet. Ett plattformsspel som överträffar det mesta som Nintendo själva bjudit på i plattformsväg - åtminstone under den senaste tiden. Visst, jag gillade Super Mario Odyssey. Det var fantastiskt på flera sätt. Super Mario Bros Wonder är också strålande. Bägge titlarna hade massvis av finurliga idéer och i sina bästa stunder en fingertoppskänsla som ändå skvallrade om att när Nintendo är som bäst på detta - då är de verkligen helt fantastiska. Men igen, Astro Bot alltså. Vilket lir! Vilken underhållning det bjöd på. Man skulle kunna säga att ingen i nuläget gör plattformsspel som Team Asobi...

Nåväl, nu är detta inte en kamp i vilka som är herre på täppan gällande denna typ av spel. Fokus ska ju såklart vara kring det faktum att detta är Donkey Kongs bejublade återkomst. Hans första stora framträdande sedan Donkey Kong: Tropical Freeze som släpptes för elva år sedan och så det första tredimensionella äventyret med honom sedan 1999.

Det har varit en lång väntan. Minst sagt. Så jag förstår Nintendos val att låta sin apa leda vägen så här de första månaderna med deras sprillans nya konsol.

För, det är såklart lika mycket Donkeys återkomst som ett försök att göra den nya konsolen till något som ska hamna i folks hem. Det är ju ingen svår ekvation att det är spelen som säljer konsoler och ett ess i rockärmen under de första månaderna är givetvis viktigt för att skapa ett intresse. Har man då inte ett nytt Mario eller Zelda-serien redo så känns det ändå fullt rimligt att vi istället får ett med Donkey Kong.

Något som det på förhand lagts mycket vikt på är ju detta med förstörelsen som man kan åstadkomma. Donkey börjar sin resa i en gruva, på jakt för att nå planetens kärna för att kunna återvända till ytan. Kanske i någon slags slags metafor i att man måste gräva ned för att ta sig upp. Han får snabbt sällskap av en liten sten som snabbt visar sig vara en ung drömmande sångerska vid namn Pauline. När de tillsammans då börjar sitt äventyr så rycks man snabbt med och eftersom detta är utvecklat av samma team som låg bakom Super Mario Odyssey så är det inte så märkligt att känslan från just Marios äventyr snabbt infinner sig och fortsätter att genomsyra även detta till stora delar.

Det är då förstörelse i mängder som då detta i mångt och mycket handlar om och jag blev väldigt glad att den imponerade från första stund. Det finns någon slags barnslig förtjusning i att kunna slå sönder i stort sett allting man ser. Man kan skapa underjordiska gångar, grottor, genvägar och det finns aldrig någon känsla av att man begränsas för att det råkar finnas en bergsvägg där man tänkte ta sig fram. Det är lite samma typ av frihet som när Link kunde klättra på nästan alla ytor i The Legend of Zelda: Breath of the Wild och dess uppföljare men här handlar det då om att (nästan) all terräng går att slå sönder i bitar. Det är en fröjd att ta sig runt, låta Donkey klättra på klippväggar för att sedan slå sig genom dem. Nintendo har lyckats helt fenomenalt med denna biten. Det är också imponerande hur all förstörelse blir kvar så länge man stannar på en bana.

På tal om banor så bjuds vi på en mängd fantastiska sådana. I sann Nintendo-anda så dukar de upp allt man kan förvänta sig av tematiskt olika miljöer. Variationen är stor och även om design och miljöer varierar lite i hur roliga och snygga de är så är det sammanlagt fantastiskt. Mycket av att det hela tiden känns så roligt att spela ligger just i det tillfälle då man tar sig till en ny miljö och spänningen i vad som väntar på en där.

När Donkey Kong utforskat ett lager, besegrat den obligatoriska bossen och ska ta sig vidare så dyker man genom en lång tunnel - djupare och djupare. Med ett smidigt system för snabbresa kan man såklart också återbesöka banor man redan varit på. För även om banorna i sig går att ta sig genom ganska snabbt så finns det mängder med hemligheter att finna på dem. I grunden finns det framförallt två saker som är viktigt att samla; bananer och guld. Det förstnämnda kallas för Banandium Gems men till skillnad från exempelvis månar eller stjärnor i Super Mario-serien är dessa egentligen inte nödvändiga för att låsa upp vägen vidare. Man stöter såklart på dem frekvent ändå men här samlas de främst in för att de ger en färdighetspoäng.

Donkey har nämligen ett färdighetsträd där flertalet saker kan låsas upp för att göra äventyret lite enklare. Guld används för att kunna köpa saker i de olika butikerna där det erbjuds olika hjälpmedel. Det finns även fossiler som kan låsa upp nya dräkter och utseenden för våra två huvudkaraktärer. Det gäller också samla på sig guld eftersom att det fyller upp den mätare som behöver maxas för att kunna förvandla Donkey till någon av de superkrafter i form av olika djur som han lär sig under äventyret. Med en smidig handklapp kan Donkey samla in allt som ligger runt honom och även om han har en hel arsenal av rörelser (hoppa, rulla, slå åt alla möjliga riktningar, kasta objekt, åka på stenar man ryckt loss och mycket mer...) så har man hela tiden full kontroll. Kameran samarbetar turligt nog också genomgående fenomenalt bra.

Handlingen följer ett ganska linjär progress där man tar sig djupare och djupare, lager efter lager för att då till sist nå planetens kärna som är hela resans destination. Vad som sker och själva upplägget för att komma dit vill jag såklart inte avslöja. Men i grund och botten är det ett ganska repetitivt mönster som upprepas utan att det för den sakens skull blir tråkigt eller enformigt. Världarna, fiender, bossar och förstörelsen lyckas underhålla fantastiskt bra genom hela äventyret även om en del moment kan upplevas som lite väl simpla gällande vad som behövs göras och hittas för att ta sig till nästa punkt.

Donkey Kong Bananza bjuder heller inte på någon direkt svår utmaning. Vilket kanske man inte hade förväntat sig. Det finns dock en del bonusbanor som är lite utmanande och även om det inte riktigt har med svårighetsgraden i sig att göra finns det ett område där jag tycker det är lite dåligt balanserat. Donkey får under äventyrets gång en del minst sagt unika förmågor. Jag ska inte avslöja dem alla eftersom de är roliga att upptäcka men han kan då förvandlas till en slags bisarr blandning av ett visst djur och en apa.

Alla dessa superkrafter kommer med unika egenskaper och förutom att vara en del av banornas specifika mål att lära sig så krävs det att man utnyttjar dem för att ta sig vidare. Tyvärr används de ganska undermåligt och en större del av utmaningarna kunde byggts kring att bemästra och att kombinera dem. De blir alla skojiga inslag, en stund, men några av krafterna används så lite att det nästan känns som man glömmer bort dem helt. Vilket är synd eftersom de kunnat skapa mer variation och lite kluriga moment.

Även om jag kanske inte skulle beskriva Donkey Kong Bananza som tekniskt visuellt bländande så är det ändå ett grafiskt väldigt fint äventyr som vi bjuds på. Miljöerna är underbara, med en lekfullhet och design som ofta gör en himla glad. Det går egentligen att lägga hur mycket vikt som helst på den fantastiska förstörelsen som går att utföra där bara ett lager av ogenomtränglig metall existerar som hindrar från att allting går att krossa. Eftersom Donkey kan dunka på åt alla möjliga riktningar så är det alltid en fröjd att gräva ut små grottor, slå sig djupt ned och leta efter allting som finns gömt. Det existerar dock tyvärr lite märkbara prestandaproblem. Lustigt nog handlar det inte så mycket om när man slår sig genom väggar och förstör miljöer utan bilduppdateringen har en tendens att hacka till främst vid några andra tillfällen; den ena är i de korta sekvenser när kameran zoomar ut för att visa var man ska ta sig härnäst, det andra är när mycket guld ligger och dräller. Det finns också några tillfällen på boss-fighterna när olika effekter sker då det märks att hårdvaran inte riktigt orkar med.

Hur mycket vikt man lägger vid detta blir ju lite personligt. Visst är det direkt synd att en sådan här stor titel, bara dryga månaden efter konsolens release, inte flyter på helt stabilt. Dock satt jag aldrig och var irriterad eller tyckte att det drog ner upplevelsen under tiden jag spelade. Men det blir ändå ett litet orosmoment - speciellt eftersom Nintendo brukar vara ohyggligt duktiga på att optimera sina titlar. Vet man med sig att lite trög bilduppdatering är något man stör sig rejält på så kommer det alltså finnas tillfällen att anmärka på. Men under alla mina timmar med spelet så skulle jag säga att det totalt sätt ändå inte är särskilt ofta som det inte flyter på bra.

Vid sidan om den lekfulla grafiken finns här också härlig musik att ryckas med av. Ljudspåret gör mycket för atmosfären, med en hel del små snygga kopplingar till klassiska spår från tidigare delar. Ett område jag dock inte är lika förtjust är hur mycket av röstskådespeleriet som snabbt blir upprepande. Det är enbart Pauline som har en riktigt röst, med alla andra karaktärer på klassiskt Nintendo-maner gör märkliga ljud som imiterar deras prat. Det är absolut inget fel på Paulines repliker som så, men hon har en tendens att under äventyrets gång bli lite "Hey Listen!"-repetitiv likt en vis Navi. Det ska kommenteras saker som exempelvis när man siktar för att kasta ett block på en fiende, när man har lågt liv eller när man finner saker. Dessa tjatiga repliker återkommer liksom frekvent och blir lätt störande.

Samspelet mellan Donkey och Pauline är, trots en del av detta tjat, väldigt charmigt. Det är en cool duo som bygger en vänskap och ett förtroende i ett äventyr som bjuder på förvånansvärt mycket berättelse. Det är i grunden en rätt simpel sådan med ett gäng bad-guys i spetsen som skapat kaos i de olika lagren man besöker. Men det är skoj att man ändå ägnat sig åt att brodera ut berättelsen såpass mycket man ändå gjort.

Sammanfattningsvis så är resan som Donkey och Pauline hamnar på en som tar dem genom mängder av varierande miljöer, en resa där man stöter på många skojiga bossar och roliga ögonblick och så finns hemligheter och saker att samla i varje hörn i de många fantastiska världarna. Flertalet gånger trodde jag att äventyret hade nått sitt slut för att sedan bjuda på mycket mer vilket såklart bara kändes fantastiskt. För den som nöjer sig med att köra genom detta mer linjärt så finns det många timmar att njuta av och för den som vill göra allt finns det väldigt gott om saker för att hålla sig upptagen länge. När eftertexterna hade rullat så blev jag dessutom sittandes en timme extra för att besöka några av favoritvärldarna igen för klara av ett gäng bonusbanor och njuta av atmosfären vilket ju på alla vis är ett riktigt gott betyg.

Jag skulle i slutändan sätta Donkey Kong Bananza i ungefär samma klass som Marios senaste tredimensionella äventyr. Det är ett väldigt underhållande spel med underbara världar, ett genialt koncept byggt på förstörelse som på alla sätt fungerar otroligt bra och att få återse Donkey Kong i ett tredimensionellt plattformsäventyr gör en såklart lite extra glad på alla sätt och vis. Det rår dock för egen del inte riktigt på den där blåvita lilla robotens upptåg som jag så totalt förälskade mig i förra året. Men i sina allra bästa stunder så osar det av precis samma lekfulla typ av charm och underhållning.